Kategori: Köksträdgården

Efter att under en relativt lång tid ha levt i perioden ”ner med alla förkultiverade plantor och fröer i jorden”, så är det nu plötsligt dags att börja ta upp dem igen! Ja, mentalt sett är det lite svårt att hänga med i denna nya fas av odlandet, och faktiskt komma ihåg själva poängen, dvs att skörda… och då, om inte förr, ska man förstås börja fundera på lagringsmöjligheterna.

Några av grönsakerna kommer efter förvällning frysas in medan andra passar bra att förvara i jordkällaren. En del av skörden kommer också att konserveras, för att på så vis förlänga hållbarheten. Genom att tillsätta olika slags konserveringsmedel, som exempelvis salt, socker, ättika, och vinäger så minskar man risken för skadliga mikroorganismer som skulle kunna förstöra råvarorna. Olika konserveringsmetoder bygger på olika koncentrationer av konserveringsmedlen. Exempelvis tillsätts endast salt vid syrning medan en inläggningslag kan bestå av både salt, ättika och socker – där de inbördes förhållandena dem emellan verkar variera lika mycket som antalet inläggningsrecept.

Vi ser fram emot att framöver botanisera runt friskt i denna djungel av recept och under vintern utvärdera resultaten och kanske till slut landa i ”Ranbos favoritinläggningar”.

Nix, vi har inte fått solsting – vissa växter, som exempelvis Daikon – japansk jätterättika, som Julia och Ebba här sätter ner frön utav, rekommenderas att sås under högsommaren medan vissa snabbväxande grödor kan sås i omgångar under sommaren för att på så vis ge en jämn skörd under en längre period. Som vädret har sett ut den här sommaren så tar man det nästan för givet att värmen kommer hålla i sig långt in på hösten och att grödor som sås nu därför kommer hinna växa till sig. För säkerhets skull satsar vi dock speciellt på sådana grödor som t.o.m. blir godare av en frostknäpp och de som tål flera minusgrader.

Det svenska klimatet anses generellt vara för kallt för frilandsodling av gurka medan de långa sommardagarna i norr är idealiska för växthusbaserad odling då de kan växa flera cm per dag och förklarar varför Sverige är nästan självförsörjande på gurka. Men stopp ett tag… nu har vi kanske fastnat i konventionellt tänkande. Det finns över 30 arter av gurka. De delas ofta in i slanggurkor, där den vanligaste är den gröna salladsgurkan vi hittar i grönsaksdisken, och som vi oftast tänker på som gurka. Sen finns det dock många fler druvgurkor som är kortare och som traditionellt använts mer till inläggning. Den inledande begränsningen gäller i första hand slanggurkorna som ofta ”kräver” växthus, och där de fortfarande är ganska känsliga för röta och mögel. Druvgurkorna däremot är mer tåliga både med avseende på klimat och mot olika angrepp… och de måste inte läggas in – råa smakar de minst lika gott som slanggurkor.

Alla gurkor vill dock ha varmt, mycket Kalium (lite kväve), mycket vatten men ändå lucker jord. Men hallå… det låter ju precis som vad upphöjda bäddar med täckodling kan erbjuda. Nu kommer ju inte den här sommaren gå till historien som en kall och regnig svensk sommar, men om vi, som amatörer, ändå lyckas så här bra med frilandsodling, t.o.m. av slanggurka så kanske det även ligger något i val av odlingsteknik.

Druvgurkor, som syns i korgen, kallas ofta också för Västeråsgurkor. Då undrar man ju genast varför den heter så. Även om det för de flesta idag säkert är en gåta så är ändå Västerås, för många äldre, också känt med epitetet Gurkstaden. En seglivad, men falsk sägen hävdar att det var dominikanermunkarna där som lärde befolkningen att odla gurkor. Gurka hade odlats i Sydostasien i minst 8 000 år innan den, enligt referenser i Bibeln, kom till Europa med israeliterna via Kanaans land från Egypten. Sen ”tappades” den dock bort i kaoset vid Roms förfall och återkom till Europa först på 1500-talet och i Sverige omnämns den först 1598 i Karl IX odlingar vid Nyköpings hus, dvs långt efter att Gustav Vasa låtit riva klostren och skingra bröderna i Västerås.

Det blev istället en av kung Fredrik I år 1728 inbjuden tysk (Mecklenburgare) vid namn Bernhard Johan Bohnsack, med uppdrag att upprusta den förfallna slottsträdgården, som, med sina medförda fröer, fick fart på odlingarna och affärerna till den grad att andra affärsintresserade borgare och senare även bönder började att styra om sin produktion. Till sin hjälp hade borgarna stadsbranden 1714 som hade lämnat många nu obebyggda tomter tillgängliga i staden för odling med närhet både till vatten och stallgödsel. Färska klarade sig gurkorna inte länge, men inlagda tog de sig ända till Oslo, Köpenhamn och rent av tillbaka ända ner till Tyskland. De stod ännu vid 1900-talets början för en ansenlig del av Västeråsarnas inkomster, men som samtidigt började tappa inflytande snabbt på grund av nybebyggelse på aktuella tomter och nya ordningsstadgar som fick bort stall och hästar ifrån stadskärnan, med en kort renässans utanför staden på 1930-talet.

Ska fler medelhavsliknande somrar och en underjordisk flod av Ljusnans storlek bidra till att vi i framtiden hör talas om gurkbyn Mo!?

Under medeltiden var alla tvungna att odla den, på 1600-talet odlades den i sådan omfattning att tidsperioden fram till 1700-talet kallades för ”the age of turnip”. Därefter minskade intresset ner till att i slutet av 1800-talet endast finnas i 15-30 (!) olika frösorter till försäljning. Under 1900-talet fram till idag är den en förbisedd raritet. Detta vill vi ändra på – fördelarna är ju så många; allt kan ätas – även bladen, majrovan är snabbväxande – man hinner odla den i flera omgångar under en säsong (och i södra Sverige kan den vara skördeklar redan i… maj förstås), den är lättodlad – trivs i flertalet jordar, de är vackra – finns i många olika färger som kontrasterar fint till det vita ”köttet inuti”. Och får du en dag ont om energi – så kan du alltid använda de oljerika fröna till din oljelampa – det var nästan enkom av den anledningen som människor historiskt sett odlade den i Asien.

Det brukar sägas att ”det inte är en fråga om, utan snarare när kålmalen och kålfjärilarna skall hitta kålodlingarna”. Häromdagen hittade de Ranbos inbjudande fält och sedan dess upplever vi att antalet kålmal, fjärilslarver och puppor ökat exponentiellt.

Så vi tar till alla rekommenderade medel; vattenbombar med dammvatten, fångar kålmal med håvar, larver med fingrarna, häller på nässel/vallörtsvatten och idag är det dags för besprutning med Turex – ett 100% biologiskt medel (tillåten i både KRAV-certifierad och ekologisk produktion) som innehåller sporer från Bacillus thuringiensis som bildar proteinkristaller som är giftiga för insektslarver som äter på bladen. Turex har endast effekt på dessa fjärilslarver och påverkar inte nyttoinsekter, plantor, fåglar, fiskar eller däggdjur, inklusive människor. Kvarvarande baciller bryts ner av UV efter 4-5 dagar. Därefter kommer alla plantor täckas med fiberduk innan processen återigen upprepas om en vecka.

Bacillus thuringiensis är så effektiv och har så specifik verkan att det var dess gen som man tidigt använde för att ympa in i DNA för andra grödor såsom majs, och som numer även förekommer i viss bomull och potatis, för att dessa ska få ett inbyggt skydd mot denna typ av insekter. Det ter sig ju, åtminstone vid första tanken, ganska smart att använda specifika naturligt förekommande försvarsmedel för att modifiera andra arters DNA med deras gener… men också ganska obehagligt. Människan har förvisso i alla tider styrt om arvsmassan på sina nyttogrödor genom korsningar och förädling, men med dagens teknik kan det göras mycket snabbare och för gener som inte kunde nås med tidigare tekniker. Då det är svårt, eller rent omöjligt, att ha full koll på hela näringsväven och långtidseffekterna så är det ju bra att åtminstone EU är väldigt strikta med vilka modifieringar som får förekomma och hur de ska märkas. Vi vill ju gå ännu längre, eller ibland rent av bakåt, och bara jobba med naturens mångfald för att hitta bästa förutsättningarna för just de växter vi vill driva fram och eftersom t.o.m vår guru, Anders Persson tycker det är OK att låta naturens, i våra ögon, snälla krigare Bacillus thuringiensis gå en match mot kålmalen i vår arena så tycker vi också det.

Nix, det gamla talesättet stämmer inte. Hur och när potatis blommar beror helt på potatissort och många moderna potatissorter blommar överhuvudtaget inte. Nej, då är det säkrare att med händerna gräva undan lite jord på sidorna om plantan och kontrollera knölstorleken. Och visst går det bra, ifall endast några av knölarna visar sig vara tillräckligt stora, att då skatta, mjölka eller fulskörda plantorna, dvs att skörda de största knölarna men låta de övriga mindre knölarna fortsätta utvecklas till full storlek. Blomningen kan dock vara en bra signal på när bevattningsinsatser gör bäst nytta för att få en riklig skörd av stora potatisar. Luttrade potatisodlare brukar kunna höras säga: ”Potatisen behöver vatten två gånger, ena gången när den blommar och andra gången när den kokas”. Lättare sagt än gjort – i dessa tider av torka. Vi får där skatta oss lyckliga genom möjligheten till både mjölkning och vattning av potatisen, där det senare kan ske tack vare Ranbodammens vatten som dessutom är extremt humusrikt och mumsigt för växande grödor.