Kategori: Köksträdgården

I vissa franska köksträdgårdar kombinerades redan under renässansen prydnadsväxter med nyttogrödor och ordet potager blev tidigt ett begrepp för en sådan dekorativ köksträdgård där blommor – gärna ätliga – blandas med grönsakerna. Formerna kan variera; alltifrån viktoriansk till det anarkistiska, men innehållet är typiskt ett frodigt överdåd där plantorna växer tätt tillsammans, raka linjer varvas med rundade, höga plantor varvas med låga, mönster med icke-upprepningar och där färgsprakande blommor kombineras med, och kontrasterar mot grönsakernas gröna nyanser – allt för att skapa variation, kontraster, spänning och överraskningar… det sistnämnda gäller, tro det eller ej, även för skadeinsekter – det sägs nämligen att vissa blomdofter kan förvirra skadeinsekters sökbeteende och Tagetes producerar till och med ett gift mot vissa mikroskopiska skadedjur. Blomsterprakten i en köksträdgård bidrar också till att extra många nyttoinsekter besöker odlingarna och hjälper därmed till med att hålla skadeinsekter i schack och bidrar förstås till pollinering. I några av våra odlingsbäddar låter vi i år ätliga blommor blandas med grönsaker och vi ser fram emot att låta både blomsterrikedom, biologisk mångfald och idéer hamna på tillväxt till kommande säsonger.

På 1970-talet var det populärt att odla potatis i villaförorterna som markberedning till gräsmattorna. Idag finns det många som förbereder frukt- och bärodlingsytor på samma sätt genom att plantera potatis som ska luckra jorden och hålla rotogräs borta. Inspirerade av detta så tänkte vi att man kanske kan bredda användningsområdet ytterligare. Så i våras satte vi igång ett projekt för att se om potatisodling även kunde hjälpa till att få ordning på ytorna runt Kaffestugan där i och för sig vackra men ack så invasiva lupiner hade fått fäste. Förhoppningen var att denna form av markberedning även skulle kunna ge de svårstoppade lupinerna en match och därmed istället ge bra förutsättningar för en större mångfald av blommor och fleråriga grönsaker. Så lupinrötter grävdes bort och marken täcktes med papp och hösilage. Några hål gjordes med spett där groddade potatisar lades ner och sen lämnades allt åt sitt öde. Ingen bevattning eller annan hjälp ifrån oss bidrog till att överraskningen blev extra stor när, plötsligt, potatisblast börjar titta upp lite överallt… medan lupinerna lyser med sin frånvaro. Så i år blir det alltså en rabatt i 1600–talets slotts- och herrgårds-stil – där potatis, genom Olof Rudbeck d.ä. försorg, ofta odlades som prydnadsväxt för sina vackra purpurfärgade blommors skull. (Ni kommer väl ihåg att det var ju först på 1740-talet som Jonas Alströmer och Eva Ekeblad populariserade potatisen för mat och brännvin). För även om vi idag vet att potatisväxtens verkliga värde finns under jord och att det därmed är frestande att gräva upp pärerna så vill vi ju inte röra runt i den marktäckande pappen och riskera att väcka de lupinfrön och rötter som förhoppningsvis är på väg att somna in för gott.

Javisst… ur det märkliga grävprojektet har, som de flesta säkert gissat, grunden till en köksträdgård vuxit fram! Målet var att hitta en vacker och praktisk design baserad på olika odlingstekniker som kan underlätta för Julias framkomlighet och odlingsinsatser. Så då lät vi oss inspireras av spindelns spiralmönster i sitt nät, i kombination med astronomen Tycho Brahes symboltunga renässansträdgård. Resultatet blev en köksträdgård som innebär korta transportsträckor, både vid varje växtföljds odlingslimpa och mellan de åtta olika växtföljderna. Där bidrar de fyra lite större transportvägarna in till ”centrum” till god framkomlighet för Julias trehjuliga cykel och en fyrhjuling med släp … vilket innebär korta gångsträckor för Julia och för oss andra när vi ska transportera material till och från odlingsbäddarna. Genom att låta odlingsbäddarna ”växa sig höga” och ”permanentas”, dvs inte harvas eller grävas om varje säsong, så hoppas vi att förutsättningarna för god tillväxt av både mikroorganismer och plantor ökar och att intensivodling med korta plantavstånd kan tillämpas – plantorna går på djupet istället. Nu – när det är slutgrävt – hoppas vi att bakterier och svamphyfer ska göra sig hemmastadda och trivas lika bra som vi människor redan börjat göra– i det senare fallet har nog designvalet bidragit – viss forskning visar nämligen att runda mjuka former ökar människans välbefinnande och trivsel. Vissa menar kanske att något väsentligt saknas för att projektet ska kunna fullbordas… ett ”Tycho Brahe-observatorium”. Att liksom denne store astronom, från köksträdgårdens centrum, sitta och skåda ut i världsalltet skulle förstås vara ”pricken över i:et”. Och givetvis har Ranbogårdens f.d. rymdfysiker tagit med detta i beräkningen när det lämnades ett utrymme i centrum. Med moderna stjärnkikare behövs ju bara en bråkdel av ytan jämfört med det Tycho krävde för sina ”himlastudier”… faktum är att sen vi flyttade till Ranbo så räcker det med att ibland, sitta ner på en bänk och med blotta ögat njuta av vår och Mo´s vackra placering i världsalltet. Både i spindelvärlden och hos de äkta trädgårdsmästarna ger man tummen upp för denna bort-prioritering – det ger mer utrymme för mat att sen sitta och kalasa på under mer eller mindre filosofiska pausar i ”nätets” centrum.

Den som upplever sig ha för lite sättpotatis eller den som bara tycker om att experimentera kan dela sina sättpotatisar i ett antal bitar och … vips – inom några veckor har de olika potatisbitarna fått groddar. Nu återstår att se om dessa groddade sättpotatisbitar, när de hamnat i jorden, genererar lika många potatisar som en odelad potatis, eller om de levererar i proportion till sin delning? Om det förra gäller, till vilken nivå kan man då ta det och är den ökade arbetsinsatsen värd det? Det har säkert experimenterats med detta förr och svaren är säkert bara en googling bort, men ofta är egen erfarenhet roligare och kunskap som fastnar bättre.

Både och… vi provar den gamla tekniken med granruskor som klätterstöd till sockerärtorna. Både den gamla julgranen och vissa gallringsinsatser i skogen bidrar till en hög av grenar på 50 till 100 cm som sticks ner i jorden. Och efter att vi hjälpt sockerärtorna till en av kvistarna så förväntar vi oss att de nu snabbt börjar skicka ut tunna men starka klängen som tråcklar sig fram och klänger sig fast i andra delar av riskvistarna. Det blir ett bra exempel på lyckat generationsöverskridande. För granruskorna gäller ”gammal är äldst” – de torra gamla ruskorna utan barr är både stabilare och lättare att hantera än de färskare. Men när det gäller sockerärtorna uppskattas ungdomlighet – för när väl fröna i skidorna börjat växa sig stora tenderar de att bli trådiga. I Asien uppskattas dock sockerärtornas medelålder – där ses nämligen bladförsedda, cirka 10 cm långa sockerärtsskott som rena rama delikatessen. Så även om vi tror att själva sockerärts-ärtorna passar bäst på våra gourmet-tallrikar så får vi väl låta några växa till sig så att vi får konstatera att även där har alla åldrar sin charm.¨

Men nej – det är definitivt inte någon MTB-bana – det är bara någon som tog sig friheten att varva ner och ta ut svängarna i de slingrande gångarna efter en, i övrigas tycke, mer passande skogsrunda. Med det förbudet framfört så ska det ändå erkännas att det är just framkomlighet med bl.a. cykel som har fått bestämma utformningen av hela projektet. Ett tydligt mönster med en viss systematik börjar kunna urskiljas – fyra större tillfartsvägar i ett spindelvävsliknande spiralmönster. Både gångarna och intill-liggande jordbäddar växer i antal och längd… och de senare även rejält på höjden. Och äntligen har det febrila grävandet nu övergått i nästa fas…