Publicerat

När frukt och bär bär frukt som bär här

Den ekologiska fruktodlingen ökar successivt, men inte tillräckligt för att täcka efterfrågan i Sverige. Den mesta ekologiska frukten importeras, framför allt från Sydamerika, Tyskland och Italien, samtidigt som det finns utrymme för att öka den svenska fruktodlingen. De flesta av våra svenska fruktodlingar finns i Skåne, och även några i andra delar av södra och mellersta Sverige. Det odlas en del körsbär, plommon och päron, men äppelodling är det som är vanligast. Trots det så är det, av de sålda, endast vart femte äpple som är odlat i Sverige.

Under 1900-talet genomgick svensk fruktodling stora förändringar, de kommersiella odlarna började satsa på ett fåtal sorter samtidigt som sortimentet hos många plantskolor minskade. Sent omsider, i början av 1980-talet så uppmärksammades hotet av Nordiska museet och den nyinrättade Nordiska genbanken. För att bevara de gamla sorter som fortfarande fanns kvar runtom i svenska trädgårdar så påbörjades ett omfattande arbete med inventering och uppförande av en nationell genbank för kulturväxter med en nationell samling av utvalda fruktträd, dels i Alnarp i Skåne och i ett antal, idagsläget 14, så kallade klonarkiv för frukt runtom i landet där två träd av utvalda mandatsorter bevaras på båda platserna. I dessa nationella samlingar bevaras t.ex. 70 sorter av gården Julitas totalt 300 sorters fruktträd för framtiden.

Det finns uppenbarligen skäl och stora möjligheter att ändra riktning när det gäller fruktodling. Vi behöver bli fler som odlar frukt och bär, vi behöver odla runtom i hela vårt avlånga land och vi behöver odla och bevara en mångfald av dem.

Det räcker långt att plantera några fruktträd på sin tomt, eller anlägga en mindre fruktträdgård för husbehov. Parallellt uppmanar, det av Jordbruksverket finansierade, projektet ”Framtidens Frukt” att fler startar ekologiska fruktodlingar för kommersiellt produktion. Med en kommersiell fruktodling avses då oftast planteringar av fruktträd, men även av bärbuskar eller nötter, ofta planterade i regelbundna rutsystem på en klippt gräsmatta.

Hur ska vi norr om Dalälven kunna odla då? Ja, hur gjorde man förr…? Medan vi i Sverige under 1900-talet minskade vårt bevarande- och förädlingsarbete av frukt och bär så fortsatte detta arbete lyckligtvis i flera andra länder med bl.a. köldhärdiga sorter. En av dessa livräddare är familjeföretaget Blomqvist plantskola i finska Österbotten som under 37 år bidragit i arbetet med att både köpa in, och på egen mark bevara och förädla sådana sorter. Därtill satsar de stort på både mångfald och nyheter. Deras sortiment säljs nu runtom i Norden, bl.a. på Mobackes i Bollnäs, och även i Ryssland till folk som vill hitta tillbaka till ökad ekologisk självförsörjning.

På pallen bredvid Julia kom den här dagen ett litet axplock av deras sortiment såsom sibirisk björnbär, häggmispel, körsbärskornell, blåbärstry, svart hallon, jordgubbshallon… med andra ord frukt och bärbuskar som överträffar vår vildaste fantasi… vi kan alltså ha både ekologisk och exotisk frukt runt husknuten. Det ska bli ett sant och gott nöje att få öppna dörren, i dubbel bemärkelse till denna spännande frukt- och bär-värld och bidra till riktningsändringen!

Publicerat

Äkta snabbmat

Eller ska man kalla det Fast Slow Food? Begreppet snabbmat etablerades i engelska språket redan 1951 och beskrev den typ av restauranger som satsade på mat åt det allt större antalet pendlare, resenärer och lönearbetare som inte hade tid att sitta ner och vänta på sin mat och där ordet snabb syftade på servicehastigheten. Men annars är den väl ofta inte så värst snabb om man tittar på hela ledet… bara att vänta på att köttet ska växa upp kan få vem som helst att hungra ihjäl. Slow food etablerades i Italien 1986 som en motreaktion till snabbmat som ofta är för fet, salt och fiberfattig och för att den förstör traditionen att mat ska ge tid att umgås. Slow food grundar sig på regionalt producerade råvaror tillredda med traditionella metoder och där ledorden är Gott – Rent – Rättvist.  Intuitivt kan man förstå vilken av dessa som är att föredra om man beaktar att Slow food rörelsen har sitt huvudsäte i den italienska staden Bra, medan den mest kända franchiser-kedjan för snabbmat McDonalds startades av Ray Crok vars anagram på efternamnet direkt leder till associationen ”korkat”.

Men sen finns det ju alternativet som uppfyller både definition för slow food och servicehastigheten för fast food men som dessutom är snabb genom hela processen. Efter att man sått fröna så hinner man bara vända ryggen till innan maten plötsligt är klar… och dessutom helt utan tid för tillredning. Bara att plocka fram och istället lägga tid och energi på, samt intresse för, umgänget med övriga matgäster. Några exempel på dessa, i raden av många tillfällen under våren, var skördade rädisor och spenat i kallbänkarna.

Rädisorna började vi så i omgångar redan i slutet av februari, först i växthuset, och några veckor senare i de olika drivbänkarna. Vi ser fram emot att följa denna för oss nya tradition en lång tid framåt, åtminstone till september på friland och därefter återstår att se om växthuset erbjuder utrymme så att odlingssäsongen kan förlängas ytterligare en tid. Rädisor tillhör de korsblommiga växterna där klumprotsjuka som vanligen kommer med varningstexten att man ska undvika att odla i samma jord alltför många gånger.  Men här finns ett knep. När till och med kunniga ”Runåbergs fröer” menar att rädisor kan man odla med de flesta andra växter frångår vi också våra annars så strikta principer kring växtföljd i detta fall. Och skulle du, mot förmodan, under den långa odlingssäsongen tröttna på det färska krispiga och milda rädisorna så går det ju att övergå till lite långsammare mat genom att med några extra minuter vid spisen steka, koka, ugnsrosta eller grilla godsakerna.

Prinsen bland grönsaker, som spenaten kallades av morerna i Spanien, ingår som ständig följeslagare till rädisorna i vår äkta snabbmatsmeny. Under stor del av säsongen växer nya spenatblad raskt ut efter det att vi skördar plantans yttersta blad. Under sommarens långa dagar med värme och risk för torka går dock spenaten lätt i blom, så för att fortfarande kunna ha kvar den på menyn så är det bra att med viss kontinuitet så spenatfrön och ständigt ha nya plantor på lut… ett helt tåg av spenatplantor för kontinuerlig skörd. Precis som morerna så tycker vi att det är svårt att tröttna på smaken hos denna kunglighet vilket är tur eftersom detta tåg bara blir allt snabbare långsamt då spenatsådderna i juli-augusti generellt ger de bästa skördarna.

Tidigare trodde man att det kunde bli för mycket av det goda och varnade för prinsens höga nitratinnehåll, men på senare tid har effekten av bladgrönsakers nitratinnehåll omvärderats då inga negativa hälsoeffekter har kunnat påvisas, tvärtom kan kroppens omvandling av nitrat till nitrit och efterföljande nedbrytning i mage och tarmar bidra till att blodtrycket sänks, blodets syreupptagningsförmåga ökar (känns det aktuellt?) samt skydda mot magsår. Undantag ska dock göras för barn under ett år som inte bör äta för stora mängder då de saknar de enzymer som behövs för nedbrytningsprocessen).

Så för er som är riktigt stressade och för er som inte alls är stressade och alla ni däremellan – hoppa på det riktigt snabba långsamma tåget– ni kommer inte att ångra er!

Publicerat

Solist träder fram

Redan under vårt första år här på gården så presenterade Alvar oss för den behagliga danskan Folva som sedan dess varit en centralfigur vid de flesta av våra middagsbjudningar. Alltid uppskattad så har vi ingen anledning eller tanke på att släppa henne, men genom kontakter med föreningen Närjord har vi i dagarna också blivit introducerade för Solist från Tyskland som vi bestämde oss för att lära känna bättre. Så häromdagen gjorde Solist entré här på gården och som vi sedan dess ägnat mycket tid och uppmärksamhet åt. Det har varit trevligt men det tog längre tid än vi förväntade oss… i motsats till vad namnet antydde så kom han nämligen inte ensam och att bara ta alla i hand, vilket förstås kändes helt fel i dessa tider, och hjälpa dem med flytten in i provisoriskt boende tog flera dagar.  Det låter kanske inte så värst gästvänligt att då bunta ihop dem i nätförstärkta säckar som knöts igen, men redan om några dagar ska de få chansen till ett eget litet bo och där kunna rota sig ordentligt på Ranbo. Det verkar vara ett stabilt släkte och när de väl fått ner fötterna i myllan så hoppas vi att de ska stå emot alla eventuella ”barnsjukdomar”, nematoder, skorv och mögel.

På sin meritlista kan Solist stoltsera med utmärkelsen Årets bästa 2013 bland fritidsodlare och har genom den trivsamma karaktären, goda smaken och sin släta uppsyn också blivit många restaurangers favorit. Det är dessutom inte bara en sommarflört utan han visar upp samma stilfulla uppträdande närhelst man bjuder in honom under hösten eller till och med när man bryskt väcker upp honom från hans vintervila.

Så om 8 veckor ser vi fram emot att få träffa ättlingarna till de Solister vi snart kommer sätta på vidare utbildning vilket vi räknar med kommer att bära god frukt. Då kommer chansen ges till för många fler att stifta bekantskap med denna goding.

Hela ensemblen med 21 500 solister kommer nämligen om de följer skolboken resultera i närmare en kvarts miljon smutsiga solo-framträdanden om några månader. Med lite vatten kan de dock snabbt putsas upp och med stolthet placeras framför de finaste middagsgästerna… ofta. Med sitt namn lever Solist upp till forskarnas rekommendationer om att man bara bör avnjuta maximalt en Solist (eller motsvarande) per dag. Det innebär i så fall att sammankomsten här på gården i bästa fall resulterar i att hälften av Mo sockens befolkning kommer att kunna njuta av sin egen Solist härifrån, varje dag under ett helt år.  Då är vi på god väg mot både ökad självförsörjning, bättre hälsa och bättre miljö – snyggt framträdande av Solisten.

Publicerat

Vad tål kål?

Det är lätt att förundras över hur ens ett fåtal av de späda små kålplantorna i slutändan ska kunna nå vuxenålder och fylla sensommarens tallrikar. Vägen dit är nämligen kantad av faror och prövningar.

Då vi fyllt upp alla platserna för kål i stora köksträdgården tidigt i april så fick Kinakålen, tillsammans med några andra kålplantor som hamnat sist i vårt kösystem, hamna lite på undantag, i den hårda, leriga jorden utanför Storstugan. Utan något som helst isolerande täcke uthärdade de obarmhärtig nattfrost och iskalla nordanvindar och vi kunde inte annat än förvånas och beundra denna livskraft. Detta var kanske också något som ”de fyra ulliga” gjorde i otillåten förbifart en vacker dag, men utan respekt för deras bedrift eftersom de genast försökte beta i sig de spännande smakerna. Något snopna blev de förmodligen då hela pluggplantan följde med upp, och då jord inte är någon höjdare så släppte de betet på plats. Det var en dyster syn att, först morgonen efter ytterligare en extra kall natt, upptäcka alla de små liven bredvid sina jordhålor och moderskänslorna var starka när vi skyndsamt pillade ner dem igen.  Otroligt nog så klarade de även detta och kom igen samtidigt med värmen, men prövningarna var förstås inte slut med det… det är väldigt många fler som uppskattar kombinationen värme & kål.

Först gladdes vi åt synen av den vackra fjärilen framför oss men i samma stund som ytterligare en febrilt fladdrande vit fjäril dök upp så förmörkades sinnet av minnet från högsommardagen 2018 då kålfjärilarna gjorde stor entré i köksträdgården. Kritiskt började vi studera växtligheten närmare omkring oss. Lite handpåläggning avslöjar snabbt väl kamouflerade inkräktare (se bild) och vi upptäckte då inte bara fler vilt dansande kålfjärilar på buffébordet utan också det vi tidigare bara läst om – jordlopporna.

Efter förra säsongens invasion av kålmal är vi rustade med det biologiska bakteriepreparatet Turex som vi nu sätter vårt hopp till tillsammans med vedaska mot lopporna. Men vi är bara i början på säsongen och i böckerna listas minst ytterligare åtta små skadeinsekter och glupska fjärilslarver som vi inte ska bli alltför förvånade om de dyker upp framöver. Vi vurmar ju alltid för, och försöker på olika sätt stärka den biologiska mångfalden, men då vore det ju trevligt om dessa krabater visade uppskattning för det och gjorde detsamma genom att låta arten ekologisk grönsaksodlare leva i frid. Mycket tyder på att vi i takt med klimatförändringarna kommer att få diskutera detta med allt fler respektlösa lunch- och middagsinsekter kring odlingarna.

Så nu gäller det att lära känna igen inte bara dessa utan också deras naturliga fiender så att vi kan få hjälp av fler vaksamma små ögon. Den mest välkända representanten för naturliga fiender är väl nyckelpigan men hur ser deras larver ut och hur ser nyttodjuren stinksländor, parasitsteklar, jordlöpare och rovskinnsbaggar ut och hur gör vi för att de ska trivas hos oss? Det borde vi nog snabbare än kvickt försöka reda ut parallellt med vår iver att i tid identifiera alla andra kål-älskare innan de, likt en flock flygande små-får, glupskt festar i sig allt vårt gröna och goda på sin väg.  En förvisso intressant men skrämmande syn, eller hur!?

Publicerat

Hemester varje dag

Det ska mycket till för att vi ska lämna gården med alla de intressanta och utmanande projekt som finns att ta tag i här. Men vid vissa tillfällen, då till exempel en god granne vill ha en extra hand vid potatissättningen så tar vi gladeligen med oss arbetshandskarna och vandrar över.

Att som Julia ”sitta under korkeken” och titta på när vi andra går ut på fältet uppfattar kanske de flesta som en självklar avkoppling, men även för oss uppe på sättar-stolarna så infinner sig snart ett meditativt tillstånd. Att släppa alla andra tankar och även den medvetna styrningen av händerna då de snart helt mekaniskt, med hjälp av bara muskelminnet, hittar takten och lägger sättpotatisen i kopparna på sättmaskinen ett-två-ett-två… det är också rena minisemestern. Att det dessutom innebär att vi, efter att under flera år hittills nästan bara har kunnat ta emot hjälp, äntligen kan få hjälpa de som gladeligen lyssnat på, och hjälpt oss känns förstås extra stimulerande.

Tänk att bara två timmars avkopplande övningar, förutom att ha glatt både oss och vår granne, har ordnat så att en tillräckligt stor mängd potatis nu fallit i god jord och att det kommande årets behov därav, för både vår granne och flera av hans vänner i sin tur, därmed nu kommer att tillgodoses. Det är inte många minisemestrar som skulle kunnat leverera en så stark och förnöjsam semesterkänsla som den vi kände när vi återigen med lätta steg promenerade hemåt igen. Till skillnad från de ofta dyrköpta och överreklamerade upplevelsepaket som lockar och pockar stressade vardagsmänniskor så kommer dessutom denna känsla sitta kvar länge.

Men nu drömde vi oss iväg och tog ut segern lite i förskott. Det krävs ju faktiskt några moment till innan potatisen ligger på tallriken. Ett par omgångar med kupning till exempel, då omkringliggande jord föses upp kring potatisplantorna, vilket behövs både för att minimera risken för att ytligt liggande potatis ska råka ut för solljus vilket gör potatisarna gröna och förhöjer halten av giftet solanin i dem så mycket att de bör undvikas som mat. Det gröna är dock inte solanin utan klorofyll. Solanin och/eller en annan glykoalkaloid, chakonin förekommer oftast i alla potatisar men i lägre halter, där det skiljer mycket mellan olika sorter, men även för olika växtförhållanden. De utvecklas som naturliga bekämpningsmedel i försvar mot skadedjur eller vid annan stress såsom skador eller solljus. I Sverige får inte potatis med högre halt än 200 mg glykoalkloider/kg färskvikt säljas, varför till exempel den förut så populära Magnum Bonum inte längre hittas i affärerna. Vid denna övre godkända nivå så skulle en konsumtion på 2 kg oskalad potatis vid samma tillfälle kunna vara en dödlig dos för en människa på 70 kg.

Efter den chockinformationen så känns troligen den andra anledningen till kupandet, den för att stimulera stoloner (utlöpare) att utvecklas från potatisstjälkarna som i sin tur bidrar till att fler potatisar växer fram, som förvisso en bra anledning, men betydligt mindre kritisk.

Om allt går enligt skolboken så kan en sättpotatis ge upp till tio nya potatisar – en imponerande investering av både tid och energi vilket återspeglas bland annat i Esaias Tegnérs klassiska fras om ”Freden, vaccinet och potäterna” som orsak till befolkningsökningen från 1700-talets mitt.

Dagens forskning har dock nyanserat den bilden och lyfter framförallt fram den bondepositiva politik som fördes i Sverige på den tiden, med reformer som gav fler bönder en större förfoganderätt över jord och mark.  Bönder fick börja sätta upp torp och stugor på sin mark och i början av 1800-talet ”exploderar” denna utveckling, då många unga bosatte sig i stugorna för egen nyodling och möjlighet att ta dagsverken vid arbetstoppar.

Något för dagens politiker att ta till sig av, då rationaliseringen gått så långt att de flesta gamla gårdar inte har någon mark kvar i egen ägo. De verkar fortfarande vara fokuserade på att desperat få de allt färre kvarvarande bönderna att producera alltmer mat för allt mindre ersättning. Vilka omdaningar krävs egentligen för att fler av oss ska välja att återuppleva det, av så många generationer så beprövade, säkra kortet till tillfredställelse… odling, i tider när upplevelseindustrin istället forsätter locka bort folk från alla egentliga kärnvärden. Ett talande exempel kommer ifrån bloggen Landlantbruk 8 augusti, 2019 där sonen Aaron presenteras som bonde i fjärde generationen på familjen Petersons gård i Minnesota och som gått från djuruppfödning till grönsaksbönder men med vikande förtjänster och nu i huvudsak livnär sig på festivalupplevelser där folk betalar mer för att gå i labyrinter i majsfältet, se på griskapplöpningar och skjuta prick på minipumpor än att betala vettigt för hållbart producerad mat.

Kanske dags att uttrycket ”smakar det så kostar det” tillämpas… Alternativ 1. Den exklusiva vänskapsknytande semesterupplevelsen ”Erbjudande – endast i maj månad: Potatissättning 1000 kr/timme”, med ett all-inclusive tillägg för ett årsbehov av potatis för 20 kr/kg. Alternativ 2. En sent tillkommen tradition av vänskapsknytande semester på ett fullbokat betonghotell med tillhörande sandstrand, utan möjlighet till odling, för 20 kr/timmen, med ett all-inclusive tillägg för ett årsbehov av potatis för 1000 kr/kg. Bara att välja.

För den som hellre vill ta saker i egna händer, hela vägen och hemestra varje dag, finns fortfarande gratis potatisutsäde att hämta hos föreningen Närjord, under deras oemotståndliga motto inför den här säsongen: ”Smakar det så bekostar vi”.

Publicerat

Ödesmättad avtäckning

Under den dryga månad som gått sedan vi planterade ut vårens uppdrivna småplantor på friland har känslorna stundtals pendlat mellan ånger och uppgivenhet när nya köldnätter hela tiden dykt upp från ingenstans i SMHIs prognoser och även i verkligheten avlöst varandra. Tidigare säsonger så har plantornas föregångare av olika anledningar ”curlats” hemma på gården ytterligare ett par månader innan vi släppt taget om dem och de fått prova på friheten ute på friland.

Vetskapen om alla nya projekt som skulle dras igång i maj i kombination med det fullproppade växthuset och några dagar av förtroendeingivande aprilvärme fick beslutet om utflyttning att verka som klokt övervägt. Jordvärmen i de upphöjda bäddarna hade då kommit upp i närmare 8 grader och det kändes under dessa omständigheter tryggt att sänka ner de små liven så att de kunde sträcka ut sina små fötter. Vartefter kylan kom tillbaka, gradvis mer och mer överbäddade med halm och fiberduk så kunde vi till slut inte mer än att vända dem och köksträdgården ryggen och hoppas på det bästa under alla de kyliga veckor som följde. Det var först häromdagen när solens strålar återigen vann över nordliga vindar och äntligen värmde upp luften så pass mycket att det kändes motiverat att ta promenaden ner till köksträdgården och börja våga lyfta upp lagren av täcken.

Det var med stor bävan som det ena täcket efter det andra lyftes bort. Till vår enorma glädje fick vi återse majoriteten av de små liven fortfarande i livet. Medan endast ett litet fåtal kålplantor hade fått ge upp för gott så hade en stor del nöjt sig med att bara stanna upp i tillväxten ett tag, och ännu fler hade passat på att ändå växa till sig på bredden och blivit mer robusta av utmaningen. Speciellt överraskade bondbönorna som nu till och med börjat blomma liksom de stabila sockerärtorna och löken som utan att tveka fortsatt skjuta i höjden så gott de kunde och faktiskt tagit taket med sig. Lite på efterkälken men ändå tydligen inspirerade av sina kaxiga äldre artfränder så överraskade även fröerna av sockerärtor och bondbönor som grott och börjat växa så smått.

Var dessa tidiga utplanteringar värt alla oroliga stunder och kommer vi göra om dem nästa år? Återigen absolut ja! Efter denna säsong har vi ju fått blodad tand och så länge vi har halm eller gammalt hösilage på gården till de små liven som täcke och ”krockkudde” mot kyla och hagelstormar så kommer även vi, till skillnad från vissa kvällar denna säsong, utan någon större oro kunna bädda ner oss själva och somna gott under isolerande täcken till dessa vackra stjärnklara, men kalla vårnätter.

Publicerat

Drivbänkar – lokalt styrda växthuseffekter

När vi flyttade hit till Ranbogården så inleddes första årets odlingssäsong med ovanligt mycket värme, året efter med ovanligt mycket regn och i år med ovanligt mycket kyla. Ingen vet vad nästa års odlingssäsong kommer att präglas av, men klimatforskare är eniga om att den globala uppvärmningen förvisso leder till kortare och mildare vintrar men dessutom till starkt ökat antal tillfällen av extremväder. Så även om framtida odlingssäsonger bli längre så kommer vi behöva gardera oss både för överraskande hagelstormar, perioder av kyla, torka och intensivt regn vid ovanliga tillfällen och därmed större risker för förstörda skördar. På SMHI:s webbsida finns detaljerade scenarier som beskriver dagens, och framtidens troliga klimat i Sverige, t.ex specificerat för våra olika län. Länsrapporterna behandlar nederbörd, temperatur, markfuktighet och tillrinning. Utifrån observationer och beräkningar görs prognoser om alltifrån antal dagar med snötäcke till prognoser om växtsäsongens start och längd.

Scenarierna är de som IPCC använder sig av för att modellera hur väl vi lyckas bromsa framtida utsläpp av koldioxid. De kallas ”Representative Concentration Pathways”, RCP efter vilken koncentration av växthusgaser som vi kommer ha i atmosfären och som skapar en extra uppvärmningseffekt till vårt klimat. I scenariot RCP 2,6 har man alltså gjort ett antal antaganden som leder till att vi får en ökning av växthusgaser som leder till en strålningsdriven effektökning vid jordytan med 2,6 W/m2 vid år 2100. Detta är det mest optimistiska scenariot och det enda som uppfyller Parisavtalet med lägst förväntad uppvärmning på 1,5 – 2 °C, vilket vi kommer att få kämpa med för att lyckas uppnå. Då kan man t.ex. från beräkningarna bl.a. se att växtsäsongen förväntas bli upp till 20 dagar längre från åren 2020-2050.

När vi nu, att döma av dagens väderprognos, går in i andra halvlek av 2020 års odlingssäsong och lämnar vårvintern bakom oss, känns det som det är läge att utvärdera de senaste månadernas odlingsinsatser i drivbänkarna – lådor utan botten, med svag lutning åt söder och med genomskinliga lock. Båda typerna av drivbänkar; kall- och varmbänk är typiskt traditionella odlingsmetoder med syfte att förlänga odlingssäsongen under vår och höst. Under 1800-talets Paris odlades vintertid grönsaker till 1 miljoner parisare i heta varmbänkar. I en framtid med snöfattigare vintrar kan troligen varmbänkarna få ”en ökad plats i solen” under vårvintern när dagsljuset börjar komma tillbaka i februari.

Det kan kännas lite motigt att i februarikylan ge sig ut med ett antal lass i skottkärran av färskt hästgödsel respektive halm tills drivbänken är fylld. Men när väl den arbetsinsatsen är gjord så kan man gå in i stugvärmen igen och låta tusentals mikroorganismer ivrigt ta över arbetet och sätta igång med nedbrytningsprocessen. När jäsningsprocessen kommit igång kan temperaturer på uppåt 70 °C uppmätas för att efter några dagar sjunka till lämplig odlingstemperatur på 20 °C. Ifall sammansättningen av organiskt material är väl avvägd och volymen på varmbänken tillräckligt stor så bibehåller varmbänken denna temperatur ett par månader – lagom tills vårkylan gett vika.

Även om varmbänkarna på bilden troligen är underdimensionerade för en rejält kall vårvinter så har de under vårens omständigheter fungerat bra. Att vi valde köldtåliga grönsaker med kort utvecklingstid har nog också bidragit till att vi redan kunnat skörda rädisor, krasse, spenat och andra bladgrönsaker i flera omgångar. Så summa summarum är att det känns som att vändorna med skottkärran kan räknas hem. Kallbänkarna (de små drivbänkarna i bilden), som endast får sin uppvärmning från solens strålar, byggdes något senare men har ändå bidragit till många vitaminrika måltider – även om det blivit en hel del extravändor med täckande halmmattor inför kalla stjärnklara nätter.

Ska vi göra samma procedurer nästa år? Absolut, och främsta anledningen att fortsätta testa olika slags odlingsmetoder och grödor är att man får erfarenhet av vilka som är mest tåliga för stora variationer och därmed mest resilienta i en framtid där det normala allt oftare kommer vara det idag onormala.

Publicerat

Storskaligt småbruk

Det är lätt att bedriva ett fossilfritt småbruk… när goda vänner kommer och gör grovjobbet. Vad är ett småbruk och när blir det för stort för gårdens egna händer? Hur definitionen lyder, och var gränsen för småbruk går vet vi inte, men att en sådan gräns, i våra ögon, skulle komma att överskridas med råge stod snabbt klart när vi tidigt tog beslutet att vara med i Potatisuppropet och odla 1 hektar potatis.

Som synes så är påståendet, att vi på Ranbo kommer odla potatis i denna omfattning, en sanning med modifikation. Det blev ett helt gäng med bybor som engagerats och, i dubbel bemärkelse, banar vägen och plöjer ny mark för projektet; Dulle på Norrbacken som en säsong innan arrendet går ut upplåtit marken, Gunnar på Lugnö som plöjt och harvat, Lars-Eric i Överbo som gödslat, Anders Persson från Tjärnvik som sorterat potatisutsädet och kanske blir den som hjälper till med sättningen. Vår insats begränsar sig hittills faktiskt till just att förskräckas över den gigantiska odlingsytan och pinsamheten i att tvingas ”dra in så många andra” medan vi själva sitter och tittar på när matprojektet växer fram. Men vi ser på och lär. Det är ju också fortfarande många länkar kvar att träs på innan hela kedjan har länkats ihop och potatisen till slut kanske hamnar på just era tallrikar i höst. Förhoppningsvis så kommer det ett moment framöver som vi kan blanda oss i utan att vara alltför mycket i vägen.

Det är föreningen Närjord med bland annat Anders Persson som står i spetsen för Potatisuppropet. Det är ett initiativ för att få fler att uppmärksamma att vi behöver förbättra vår livsmedelsberedskap och öka självförsörjningen på dessa överlag. Potatisuppropet startade den 11 april, samma datum som tvåhundra kvinnor från Söderhamn påbörjade ett landsomfattande matuppror 1917. Observera hur otroligt snabbt denna aktion tagits fram, bara en dryg vecka efter att FN-organisationerna FAO, WTO och WHO i ett gemensamt uttalande meddelade att det nu finns anledning att oroa sig för livsmedelssäkerheten i världen. Och snabb handlingskraft är precis vad som behövs… ”Det vi inte får ner i jorden under de närmaste veckorna kommer vi inte att kunna skörda i höst”. I korthet bygger idén på att, genom köp av potatisandelar av höstens skörd av lokalt odlad, giftfri potatis så stöder man uppbyggnaden av lokal matproduktion och livsmedelssäkerhet. Genom att i förväg betala för sin potatis så bidrar man till att föreningen Närjord kan köpa in gemensamma redskap och ett större parti av årets potatisutsäde som kommer att delas ut gratis till alla kommunmedborgare i Söderhamn som vill odla potatis. Idag har 15-talet helt nya, lite större, potatisodlare anmält att de kommer odla alltifrån 100 kvm upp till ett par hektar.

När reportrarna för Radio P1 hörde talas om detta och ringde upp föreningen Närjord för intervju så ville de först försäkra sig om att Närjord och initiativet inte var kopplat till någon konstig ”sekt”. Vi har i vår samtid verkligen kommit väldigt långt ifrån ”maten” när representanter för allmänheten närmast misstänker potatisodlare för att vara kult-knutna excentriker med mystiska särintressen och det är lätt att se framför sig hur allas våra far- och morföräldrar för bara ett halvt sekel sedan skulle stått helt förstummande inför en sådan undran. Tur nog så finns det fortfarande många kvar där ute i stugorna med en rejäl dos bondförnuft kvar.

Omställningsnätverket med Pella Thiel i spetsen hakade på och förde ut Potatisuppropet på nationell nivå. Så den 1 maj så samlades människor på över 120 orter i landet och satte potatis för att uppmärksamma denna Sveriges bristande livsmedelsberedskap och få kommuner att ta sitt ansvar för frågan om säkrad tillgång och ökad självförsörjning av livsmedel… och att inspirera kommuninvånarna att gå före när det går för trögt. Initiativen ser lite olika ut på de olika orterna. Dags att ändra kurs på skutan – vill du också vara med och ”sätta din första potatis”? Alla, alltifrån det gigantiska till det pyttelilla småbruket, liksom odlaren i villan, kolonilotten eller stadsodlaren med krukor på balkongen välkomnas att på olika sätt delta i omställningsnätverkets kampanj Potatisuppropet och bidra till en ny styrkurs mot en mer hållbar lokal matproduktion. Den som bara vill äta av frukterna är lika välkommen att bidra genom att köpa potatisandelar till höstens skörd men till dagens potatispris… vilket inte alls kan garanteras vara lika fördelaktigt i höst.

Publicerat

Fixar vi maten – fixar vi planeten!

Råvaror till veckans middagar körs upp från matkällaren till mellanlagret. Den här veckan, liksom flertalet av årets veckor, blir en av vändorna med kärran fylld med rotsaker.

Speciellt den här tiden på året så är det, utöver säckarna fyllda med trotjänaren potatis, de nästintill lika tillförlitliga rotsakerna som dominerar bland de ”färska” grönsakerna som sedan hösten lagerhållits i matkällaren.

De som tittat in i matkällaren den här tiden på året har blivit rejält förvånade och kanske besvikna. Ranbos hängande trädgårdar som vi visat på bilder från matkällaren direkt efter skördesäsongen är borta. Utöver säckarna med potatis och lök så verkar utrymmet tom förutom ett antal intetsägande sandfyllda lådor. Vi och andra som är uppvuxna med att matförrådet åtminstone bör vara någorlunda fyllt med Felix-konserver av olika slag suckar nog bekymmersamt och skakar sorgset på huvudet åt denna syn.

Skrapar man lite på ytan i dessa lådor så förvandlas dock bilden, åtminstone om man är lite van vid att tillreda mat ifrån råvaror. Dessa sandlådor innebär nämligen att vi varje gång med tacksamhet kan bära in och tillreda den ena spännande sorten av rotsaker efter den andra. Bara utifrån de olikfärgade betorna blir det lätt att uppfylla kriteriet för hälsosam så kallad regnbågsmat där tre olikfärgade grönsaker eller frukter ska fylla tallriken. Bara fantasin… och tillgängliga kokböcker… sätter gränsen eftersom tillredningssätten och maträtterna kan varieras i det närmaste oändliga – långt utöver enbart som tillbehör av rårivna morötter och inlagda skivade rödbetor till pyttipannan… även om det också är nog så gott. Utöver lagret av färska grönsaker bidrar förstås burkarna med både torkade, syrade och frysta grönsakerna ofta till regnbågsfärger långt fler än regnbågens sju.

När man gör www.klimatkalkylatorn.se för att se vilket avtryck man gör på klimatförändringarna så upptäcker de flesta svenskar att maten står för omkring 2 ton koldioxidekvivalenter per person och år vilket motsvarar ca 25% av våra personliga bidrag på 9 ton. Det stämmer också med de globala utsläppen att produktionen och konsumtionen av vår mat står för minst 25% av utsläppen. För att klara målet på högst 1,5 graders temperaturökning till år 2100 så behöver det totala genomsnittliga avtrycket per person ner till 4 ton CO2-ekvivalenter per år vid 2030. Då dagens mat står för mer än 80% av de ännu mer överskridna gränserna med avseende på biologisk mångfald, förändrad markanvändning och kretsloppen för kväve och fosfor så inser man att förutom att vi måste bli fossilfria så fort som möjligt så måste vi också ändra våra matvanor.

Det är inte mycket mat som är mer klimatsmart än egenodlade lagrade rotfrukter. De färska salladsgrönsaker som odlats i uppvärmda växthus och som kan köpas på vintern kan ha orsakat upp till 16 gånger så hög klimatpåverkan än de färska frilandsgrönsakerna som vi äter på sommaren. Att gå över till den här kosten är inget man kommer sörja i längden. När vanan lagts om så kommer man tvärtom glädjas eftersom forskningen visar att den bara innebär hälsofördelar. Rotsak är rätt sak!

Publicerat

Mums Ali Baba

Hur tar man fröer från en kålrot? Svaret är långtifrån uppenbart. Lika magiskt som det måste ha tett sig för Ali Baba när han uttalade trollformeln ”Sesam – öppna dig”, och gömman med alla skatter öppnade sig framför honom var det också för oss när vi gjorde detsamma. Vi öppnade föreningen Sesams handbok ”Frö för framtiden- småskalig odling av köksväxtfrö” och blev förbluffade av alla skatter som gömdes däri… och Julia kunde nu, i den nya odlingsbädden ”fröbanken”, börja experimentet med kålrot följt av morot.

Den ideella föreningen Sesam verkar bland annat för att bevara en mångfald av grönsaker och efter ett mångårigt arbete så har 13 av föreningens erfarna fröodlare, ofta kallade åldermän i sina olika skrån, i boken samlat sina beprövade och ärvda kunskaper om fröodling från drygt 20-talet köksväxter. Vi får även ta del av ovärderlig kunskap om planturval, korsningsrisker, tröskning, torkning och förvaring av fröer, information som var allmänkunskap hos lantbefolkning för bara några generationer sedan. Kanske var det just för att det då handlade om allmän vardagskunskap som i princip ingen brydde sig om att dokumentera och tillgängliggöra den i takt med att den kommersiella fröförökningen växte.

Sedan 90-talet regleras odlingen av utsäde till försäljning i utsädeslagstiftningen och i varje EU-land finns en nationell officiell sortlista på de fröer som får odlas. I Sverige är fröodling av grönsaker för konsumentproduktion obetydlig och de flesta fröer importeras från andra länder i EU. Men Sverige är en mycket liten marknad och de tre stora företagen i branschen går efter volym när de bestämmer vilka sorter de ska tillhandahålla, vilket kanske inte stämmer optimalt med våra nordliga förutsättningar, eller ens med bästa smakerna eller störst variation.

Då det i ännu högre grad gäller frösorter som tagits fram helt på ekologisk väg och som passar våra breddgrader, så har svenska ekologiska odlare och svenska fröbranschen fått tillstånd att undgå regeln att ekologiskt måste odlas från ekologiskt framtagna frön. I Sverige får man alltså, än så länge, odla ekologiskt från konventionellt framtagna, men obetade, fröer om inga ekologiska frön av den grönsakssorten finns tillgängliga och upptagna på fröfirmornas databas OrganicXseeds för ekologiska fröer till försäljning. Då det tar två år att få fram frön och då mycket större omsorg om var och hur de ekologiska kan odlas för att inte behöva konstgödsla eller besprutas så blir ju de ekologiska fröna mycket dyrare – ofta dubbelt upp. För att inte tvinga storodlare att köpa de dyrare ekologiska fröerna som utsäde så lägger de flesta av det lilla fåtalet svenska fröfirmorna inte upp tillgängliga ekologiska fröer för våra förhållanden på denna databas. Lindbloms Frö i Kivik höll på att förändra den här scenen då de med stor möda hade byggt upp en enorm kunskap kring ekologiska fröer för svenska förhållanden och även skalat upp verksamheten för att kunna förse den svenska marknaden med det ekologiska alternativet för alltfler sorter och dessutom nu lagt upp dem på OrganicXseeds – som då hade blivit krav att använda för ekologiska odlare som ville ha den sorten. Enligt Lindblom själv så förklarade Jordbruksverket, den 15 november 2019 att ”med Lindbloms Frö på marknaden, så var fri användning av konventionellt frö omöjlig” för ekologisk odling. Två dagar senare brann hela den vackra skånegården i Kivik ner, med i princip hela frölagret, inventarier och en ny förpackningsutrustning. Då ingen naturlig brandorsak har hittats och då fönster har krossats på minst två ställen så behandlar polisen händelsen som mordbrand men har inga fler spår att gå på. Okorrelerade olyckliga omständigheter?

För att underlätta för att äldre och ovanliga växtsorter tas in på sortlistan finns det lyckligtvis ett annat undantag i lagstiftningen för så kallade bevarandesorter och amatörsorter. Man får föröka sina egna fröer och byta dem med andra så länge man inte tjänar pengar på det. Det är här Sesams verksamhet dyker upp som en skattkammare i flera bemärkelser. Massor av kunskap och otroligt många spännande sorter. Precis som Ali Baba så kommer man, från Sesam, undan med skatten utan att behöva betala för sig och precis på samma sätt känns det som om man, både givare och tagare, egentligen bara snuvat några riktiga rövare på deras oförtjänt privatiserade rikedomar. Fröerna till vår mat borde tillhöra de som jobbar så hårt med att odla fram den. Hur långt vi i Sverige på bara ett par generationer har kommit ifrån detta självklara inser vi återigen när vi diskuterar detta med Yasser – under alla sina år med odling i Syrien så har han aldrig köpt ett enda frö, utan alltid odlat fram sina egna eller fått av vänner.

Så hur var det då med fröer från kålen? – Det får vi ta en annan gång! Nu ska vi sätta oss med senaste medlemstidskriften. Det är alltid lika spännande varje gång när den och årsskriften för medlemmarnas bytesfröer dimper ner i brevlådan – Vad har Ali Baba hittat åt oss den här gången. –”Sesam, öppna dig”!