Kategori: Köksträdgården

Under vårvintrarna här på gården så har förkultivering av plantor tagit över allt större delar av boendeytan inomhus och i stugorna. Ganska krävande små krabater som hela tiden ska ses om och som hela tiden kommer med nya önskemål kring sina rum och med ständiga omflyttningar som resultat. Efter ett tag duger plötsligt inte ”barnkammaren” utan de ska absolut vidare till ett svalare uppdrivningsrum och till sist vill de härda sig genom att vara ute nästan hela tiden, men samtidigt så har de alla sina olika synpunkter om att det inte får bli för kallt, för varmt, för blött, för torrt, för soligt, för skuggigt, för blåsigt osv. för då vill de genast komma hem igen. Det är ju inte så att de är högljutt gnälliga om de inte får som de vill, men man ser ju på dem när de inte trivs och det klarar man ju inte av. Eftersom vi dessutom efter sommaren glömt bort hur krävande de kunde vara som barn, och så tacksamma vi då också är för att de nu som vuxna varje dag hjälper till och försörjer oss så har antalet småttingar blivit allt fler för varje år vilket inneburit att deras ständiga rumsbyten tagit alltmer tid och energi för oss. Det var då vi insåg att gårdens nio hus inte var tillräckligt. Vi behövde ett till – ett speciellt som kunde uppfylla alla deras spretiga önskemål under den tidiga uppväxten.

I mörkaste november lyckades vi, i elfte timmen, slå ner de galvaniserade stålrören till tunnelväxthuset innan tjälen obarmhärtigt stängde sin järndörr för fortsatta försök att enkelt förankra konstruktionen mot vinterstormar. Den snälla vinterstarten gav oss ytterligare ett par solvarma dagar så att vi även fick upp växthusplasten under behagliga omständigheter. Inte långt därefter och otaliga gånger sedan dess har vi med tacksamhet suttit vid planteringsbordet därinne, behagligt fysiskt avskilda från iskalla vindar, regn och snöyra, skyddade av endast en knapp millimeter plast som förutom att bevara mycket av vår avgivna värme dessutom släpper in alla ljud och som med viss transparens även tillåter visuell kontakt med omgivningen vilket ger en mycket stark, skyddad utomhuskänsla.

Främsta syftet med växthuset var ju som sagt att kunna komma igång tidigt på säsongen med att driva upp små plantor för senare utplantering på friland. Hur mycket vi skulle komma att uppskatta att bara vistas och pyssla därinne blev en överraskning för oss. Det gällde också möjligheten att parallellt använda odlingsbänkarna för att även driva upp tidiga rädisor, sallad, spenat och andra grönsaker.

Tidigare har ”rejäla” och mättande rotgrönsaker, potatis och kål haft det självklart största utrymmet i odlingsytorna och på tallriken medans, från våra tidigare erfarenheter, ganska intet-smakande eller beska bladgrönsaker inte behövt ”göra sig besvär’. Men vartefter som vi upptäckt hur egenodlat definierat om smakupplevelserna på de mesta jämfört med köpevarianterna så har vi breddat sortimentet. Sedan en månad tillbaka glädjes vi därmed enormt åt den stora variationen av alla vackra bladgrönsakerna som inte bara genom sitt utseende ger guldkant på tallriken utan som ofta numera upptar nästan hela utrymmet på tallriken och som med sin friskhet och milda smaker bidrar till nya smakupplevelser och inte sällan lämnar ”den riktiga maten” i bakgrunden.

Nej, de innehåller inte proteinrika odlade insekter eller frystorkad rymdmat!

Här handlar det återigen verkligen om ”tillbaka till framtiden” då vi genom utsädet av gamla kultursorter som svedjeråg, naketkorn, nakenhavre och Dala vete hoppas kunna bidra till bevarandet och en evolutionär växtförädling av dessa historiska små guldkorn. Blandningar med stor genetisk mångfald sås och genom att utsäde sparas efter varje års skörd så kommer den/de varianterna som har bäst förutsättningar för just den platsen att utvecklas… på samma vis som så många generationer förfäder innan oss har gjort.

Överblivna tidningar tillsammans med gammalt hösilage kommer i dagarna bädda om jordgubbsplantorna så att de, när vårens solstrålar väcker dem, kan få ett försprång till ogräset. Förhoppningsvis kan täcket också skydda revorna, som klippts bort från moderplantorna och planterats ner som småplantor, från att fara illa i vinterns kyla.

Nedbäddningen under ett hösttäcke denna första septemberdag, när vi enligt kalendarisk definition går över till höst, får också lite symboliskt avrunda säsongens kontinuerliga skrivande av denna ”dagbok”.

Kombinationen av köksträdgården tillsammans med ängsblomsodlingen är perfekt om man inte vill gå sysslolös… det ena projektet kan vila en period på några veckor då fokus kan ägnas åt det andra och tvärtom.

På försommaren, just som alla grönsaksplantor och fröer kommit i jorden så var det lagom att vandra över till ängsblomsodlingen för att skörda fröer från de första ängsplantorna som blommat ut och påbörja arbetet med att ersätta dem som farit illa och fylla ut tomma ytor. Den ena ängsblomssorten efter den andra blommade så ut och skördearbetet av fröer kunde under en period liksom fortgå kontinuerligt under några veckor.

Lagom till detta var gjort fanns det all anledning att vandra tillbaka till köksträdgården för att under en period ta tag i ogräset… för att en tid senare få ”släppa taget” och flytta blicken och händerna till skörden av de sent blommande ängsplantornas fröställningar.

Nu har pendeln börjat svänga tillbaka och vi ser fram emot att fokusera på skördandet i köksträdgården. Frågan är dock om vi inte i år just nu längtar lite till att hösten och vintern kommer så att pendeln kan stanna, men från denna översiktsbild så inser man att vi har ett ganska långt pendelslag kvar innan allt i grönsakslandet hamnat i vinterförråd.Men fortsätter det bli sådana här kvällar så kan pendeln gott få stanna i skördeläge ett bra tag till.

Att hålla sig med humlestänger var under mer än 400 år, fram till 1860, en odlingsplikt, med syftet att delvis förse kronan med skatt… i form av humlekottar för öltillverkning. Men traditionen att odla humle, fanns redan innan ”lagens arm” kontrollerade landets ”gröna fingrar”. Redan på 800-talet nämns den i samband med öltillverkning i Tyskland och humlekottar importerades då också av vikingarna på Birka, troligen för just det syftet. Svensk odling kom troligen igång först på 1200-talet och då fortfarande framför allt för honplantans kottlika blomställningar för framställning av öl… även om några också förstod att avnjuta kottarna i ett rogivande kvällste. I många andra länder nyttjades de späda bladen och skotten som vårgrönsaker.

Första sommaren som vi flyttat till Ranbogården och började rensa ogräs vid Storstugan upptäckte vi en massa slingrande revor i gräset. Vid närmare undersökning insåg vi att det var just humle. Vi benade ut den ena slingrande humleplantan efter den andra från sina gömmor bland gräset och efter att ha stöttat upp dem påminde den tydliga symmetrin på platsen onekligen om en gammal humlegård. Humle är särdeles långlivad och det är inte ovanligt att kunna finna samma växtindivider (kloner) som planterats för över 350 år sedan. Lena, som var fjärde generationen här före oss kände inte till dessa plantor, vilket hade varit rimligt om de odlats under hennes släkts tid på gården, speciellt med tanke på både hennes och hennes fastrars blomsterintresse. Så det är fullt tänkbart att de idag så ymniga humleplantor som klättrar på störarna en gång kan ha planterats av Stephen Bennet själv då han på 1740-talet byggde upp Ranbogården.

Humle innehar inte bara rekord för en särdeles tålig, långlivad, och högt värderad växt utan också den mest snabbväxande växten i vårt klimat. Vilka andra slår annars en tillväxttakt på 30 cm per dygn… och med slutresultat på upp till 6 meter på en säsong!

Benämningen grönkål skapar lätt förvirring då även purpur- och svartkålen på bilden faller under benämningen grönkål. Förklaringen är att grönkål är samlingsnamnet för flera typer av kål som inte bildar huvuden.

Dessa kåltyper kallas också ofta för bladkål (ja, ja inte helt konsekvent, man kan ju invända att all kål består av blad) eller kruskål (javisst, vissa typer i sortgruppen har inte helt otippat helt släta blad). Att de också kallas prydnadskål är lättare att förstå då en gemensam nämnare är de yviga och dekorativa bladverken. Det är alltid lika trevligt att plocka ihop en färggrann bukett av de olika grönkålssorterna tillsammans med inslag av ätliga blommor och ge bort i gåva. I USA blir de också allt vanligare som inslag i både rena grönsaks-, men även bröllopsbuketter, och där grönkål generellt har använts främst som prydnadsväxt ända fram till 1990-talet då fler började uppskatta den för sitt näringsvärde.

Det är en bonus att en sådan bukett även kan bidra till mängder av olika slags måltider; soppor, pajer, wok, ugnsrostat, smoothies, alla med högt näringsvärde som gemensam nämnare. Det påstås exempelvis att 100 gram grönkål innehåller 160 procent av rekommenderat dagligt intag av C-vitamin. I England uppmuntrades människor under andra världskriget att odla grönkål, under parollen ”gräv för seger” eftersom den är lättodlad och hade viktiga näringsbidrag till den i övrigt ransonerade kosten.

Inte konstigt att denna grönsak uppskattades och odlades redan av ”de gamla egypterna”. Och i Norden tros den vara en av de äldsta odlade köksväxterna, vilket också är lätt att förstå då plantorna kan bidra till mat på bordet under en lång period av året. Dels för att plantorna stimuleras att bilda nya blad allteftersom gamla plockas och dels för att de tål minusgrader, vissa härdiga grönkålssorter klarar ner mot minus 18 grader och är man beredd på att skörda under snötäcket så kan julbordet prydas med färsk kål. Gemensamt för dem alla är att en frostknäpp bara gör dem ännu sötare och smakrikare… mmm…och vi som redan skattar dem så högt.