Att ta fram nya och bättre växtsorter har människan hållit på med sedan vi började med jordbruk för drygt 10 000 år sedan och det är ett bra och viktigt arbete. Det finns extremt effektiva sätt att göra detta på som, vid första anblicken, har mycket fördelaktiga egenskaper… men som på längre sikt lurar in oss på en potentiellt mycket farlig återvändsgränd… som dessutom visade sig vara enkelriktad.
Om man tar två genetiskt mycket olika sorter av t.ex. en sorts grönsak där båda har varsin uppskattad egenskap som den andra saknar och ”renodlar” dem på varsitt håll till gränsen av ren inavel och dessutom ser till att den ena sorten bara blir honkönad. Då har man fått fram ett gäng, i princip identiska, honblommor. Sen tar man och fröodlar dessa två stammar tillsammans men tar sedan bara frön från den pollinerade honliga stammen. Då har man fått fram frön med strikt kontroll på korsningen. Dessa frön kallas för F1-hybrider. Har man hittat en lämplig kombination så kan dessa frön komma att överträffa båda sina ”föräldrar” i båda de önskade egenskaperna och få en extremt lyckad skörd.
Låter toppen eller hur? För en konsument så borde ju smaken och näringsämnena stå i fokus för de egenskaper som man korsat fram. Men tyvärr så är det för en storodlare mycket viktigare ekonomiskt att få fram en stor, homogen skörd på kort tid varför dessa egenskaper prioriteras, även om det finns sorter där alla egenskaper uppnåtts… men innan ni springer iväg och köper ens dessa påsar så är det ett par saker till som ni bör veta som troligen inte ens återfinns i det finstilta på påsarna.
För det första. Eftersom de är nästan identiska så blir alla klara för skörd nästan samtidigt vilket också passar storodlaren bra, men troligtvis inte småodlaren. Nummer två är att de förstås är dyrare än vanliga fröer vilket man kan förstå med allt förarbete. Nu blir det intressantare – nummer 3 är nämligen att sedan 2004 får skörden aldrig säljas som ekologiskt odlad oavsett hur du har drivit upp den. Varför då? Det hänger ihop med de genetiska anlagen. Försöker man ta fröer ifrån framodlade F1:or så får man F2:or och de är antingen sterila eller kommer att ge ett helt nytt resultat och inte alls likna sina uppskattade föräldrar… har man tur så får man nya spännande och lyckade varianter, men för att stabilisera en ny sådan variant så följer ett hårt selekteringsarbete under 7 växtgenerationer.
Det blir värre… observera att det troliga alltså är att man får köpa nya F1-påsar till nästa år, vilket innebär att fröföretagen har fått kontroll över frötillgången. Dessa firmor är allt färre och allt större och de är givetvis vinstdrivna och eftersom det är dyrt att få sorter godkända så vill de ta fram ett fåtal sorter som passar över allt större områden, vilket innebär att lokala varianter försvinner i snabb takt. Ytterligare en spelare som inte nödvändigvis sätter smak och ekologisk tålighet främst… och som dessutom alltså har monopol på dessa sorter.
För att klara av växtförädlingen i framtiden behövs genetiska anlag från många varianter men på den här vägen så har den genetiska mångfalden det senaste århundradet minskat med 75 procent, enligt en EU-rapport av Marit Paulson 2014.
I vissa länder har det gått så långt att statliga avtal har ingåtts med fröfirmor där bönder förläggs med böter ifall de använder andra fröer än de avtalade – ofta hybrider. Det är lätt att förfäras över det beroende som jordbrukare, ofta med låga inkomster, på detta vis blir tvångsindragna i. Även om vi i Sverige inte har några liknande avtal så kan effekten av de stora fröfirmornas alltmer begränsade utbud, oftast F1:or, på sikt bli i princip densamma. Stopp för det!
Att ta egna fröer från gamla lantsorter kostar ingenting och, som en liten viktig länk i en global genbanks-kedja, så hjälper man till att bevara de genetiska variationerna som alltså både ger skörd över en längre tid och oftast är bevarade för sin smak och tålighet. Det stärker också vår inhemska livsmedelsproduktion.
Har man gjort missen att i sin okunskap ändå ha köpt några F1:or så får man försöka göra det bästa av det. Yasser blev extra besviken då han fick höra om begränsningarna som fanns i de sparrisplantor som vi köpt in för plantering i april, men han har också en räv bakom varje öra och en erfarenhet kring resursbesparing som är ovärderlig för en experimenterande småskalig agroekologisk odling. Vips, så hade en sparrisrot blivit hackad i tio delar för uppdrivning i växthuset.
Den här dagen fick de tio lyckat uppdrivna åter göra sällskap med sina artfränder på friland och vi fick en liten 10-faldig hämnd på frögiganterna… men kör F1 gör vi aldrig igen… det är alldeles för dumt och farligt.