Publicerat

Tvestjärtar, solitärbin och humlor – vem bor var?

Boplatserna är exempel på några enkla boendeformer som vi kan förse de tre nyttoinsekterna med – insekter som till skillnad mot skadeinsekter gör nytta i odlingarna. Placerar man ut dessa slags boplatser och ordnar gynnsamma livsmiljöer för dem så får man snart en trädgård full med ivriga medhjälpare som håller ordning på skadeinsekter och bidrar till ökade skördar.

Vi är säkert många som blivit glada när den bladlusätande nyckelpigan kommit på besök… men hur vore det om tvestjärten också fick lite kredd. På en dag kan den sätta i sig närmare 120 bladlöss – tre gånger fler än nyckelpigan! Under sitt liv äter den omkring 25000 bladlöss, i snitt får en tvestjärt 50 ungar… vilket innebär att de tillsammans under sin livstid teoretiskt sett äter 1 275 999 bladlöss! På motsvarande vis äter en jordlöpare tillsammans med sina ungar 5 922 000 bladlöss! Håll med om att det kan vara en fiffig idé att ta fram sin egna trädgårds lilla mäklarprospekt med boendeformer och gynnsamma livsmiljöer för dem och alla andra nyttoinsekter. Listan av olika medhjälpare kan göras lång: guldögonsländor, spindlar, rovkvalster är bara ytterligare några exempel på grupper som vi själva gärna skulle vilja lära känna bättre.

Utöver predatorerna – som äter skadeinsekter så vill vi gärna hålla oss vän med pollinerarna som ju också gör ovärderlig nytta i odlingarna. Även om skalbaggar och andra pollen- och nektarlevande insekter bidrar till pollineringen av grödor så är det framför allt honungsbin, solitärbin och humlor som är mest effektiva. De arter som lever enskilt vill ofta bo i olika former av hålor och vi kommer framöver skapa diverse konstgjorda kläckningshålor för dem, speciellt i ängsblomsodlingen.

Idag kommer vi kl 12:30 på Växhusets traditionella Augustimarknad berätta mer om vad vi på Ranbogården gör för att få ha nyttoinsekter som nära och goda grannar och vi kommer dessutom… ge facit på vem som bor var! Augustimarknaden på Växhuset i Mobodarne har idag öppet kl 12-17 och erbjuder trädgårdscafé och mycket annat spännande!

 

Publicerat

Gröngödsling – svårslagen hälsokur för jorden

Yrkesodlare har länge anammat den gamla metoden att gröngödsla, dvs att med jämna mellanrum så grödor som inte skördas utan myllas ner i jorden, där de bryts ner och ger näring. I takt med att mindre fröpåsar av gröngödslingsväxter börjar finnas tillgängliga i frökatalogernas sortiment så ökar möjligheterna för hobbyodlare att också ge sina jordar en vederkvickande kur.

Framför allt brukar baljväxter som exempelvis ärter, klöver och vicker användas, kvävefixerande växter som hämtar kväve ur luften och lagrar i rötterna som sedan vid nedbrytningen, tillsammans med andra näringsämnen, berikar jorden. Därtill bidrar de nedbrutna gröngödslingsväxterna också till att mullhalten ökar i jorden. Många av gröngödslingsväxterna är snabbväxande och bildar täta mattor som har fördelen att de både kväver ogräs och skyddar jorden från att torka ut.

Men det är inte bara jorden som uppskattar dessa växter – även flitiga pollinerare som han på bilden, som representant för insekternas tunga transporthelikoptrar, och alla hans kompisar uppskattar helt klart ”havet av blodklöver”.

Publicerat

Blommor till sommarens godaste drycker på samma plan

Men där slutar likheterna, De röda mot de vita – medan rallarrosdrickan är både ljuvligt rosafärgad och med lätt smak av ros så är älgörtsdrickan svagt gulfärgad och med en mycket mer karaktärsfull smak med drag åt bittermandel. Diskussionernas vågor om vilken dryck som är bäst går höga i vårt kök. Som övertygade supporters med olika färger under ett fotbolls-VM så fortsätter argumentationerna till långt efter att spelarna kommit ut på planen och matchstrategierna tar vid. Vilka har bäst chans att ta hem segern ikväll – De vita verkar ha ett numerärt övertag, medan de röda har kommit starkt på slutet och är ju huvudet högre. De vita satsar främst på bländande fägring och en bedövande arom medan de röda går in hårt med sin färgstarka charm och mer stillsamma ljuva doft. När slutsignalen ljöd på kvällen för denna första skördematch så var det fortfarande oklart vem som kommer stå som slutsegrare. I helgens café har ni därför möjlighet att delta i de fortsatta diskussionerna då bägge färgerna återigen spelar på samma plan, sida vid sida, mot varandra i en efterlängtad returmatch – men denna gång som fullt utvecklade dryckeskombattanter i Kaffestugans arena. Välkomna lö-sön kl 12-16!

Publicerat

Bävar för bävrar

En dag för cirka ett år sedan simmade Candy omkring ovanligt länge nere i dammen, och när vi undersökte saken närmare så upptäckte vi att där också fanns en bäver som verkade skoja med henne och lekte titt-ut – dök när Candy kom nära, bara för att dyka upp igen något tiotal m längre bort och plaska för att säga ”ho, ho här är jag nu” – om och om igen. Vi hade vid den tiden just planterat 20 nya björkar i allén och såg nu framför oss hur 20 andra skulle försvinna runt dammen. Hur roligt den än verkade ha så såg vi den inte igen och tänkte att den nog insett att den inte skulle gilla att leka titt-ut hela dagarna om den skulle flytta hit. I mitten av juni var det dock dags igen… en bäver simmar omkring i Ranbodammen, uppenbarligen på rekognosceringstur, då vi några dagar senare märkte att vattennivån höjts betydligt genom en liten fördämning av grenar, kvistar, löv och lera som plötsligt byggts vid utloppet av bäcken, som går genom dammen. Gissa om vi trädkramare fick fart – lyckligtvis sammanföll det här med det vackra och varma vädret så utan att klaga så utökades antalet bad i dammen till både lunchdopp, kvällsdopp och dopp däremellan – allt för att återigen visa att just den här dammen redan var upptagen. Vi mindes med fasa de ”motorvägar” av nedfallna träd vi sett från tidigare kanotturer och historier om en 850 m lång dammbyggnad i Kanada. Med tanke på att en vuxen bäver kan gnaga av ett träd med 50 cm diameter på en dag bara för att komma åt det tunna grenverket högst upp i kronan så inser man snabbt att de vackra björkar som nu omgärdar Ranbodammen skulle kunna vara borta på ett par veckor. Så kanske ska vi nu, under kommande caféhelg, inte bara erbjuda kaffe med dopp, utan även damm med dopp.

Publicerat

En svensk fantom

I Sverige finns drygt 15 sorters vildrosor, dvs ursprungliga, vilt växande rosor. Hit räknas t.ex. Stenrosen som är mycket vanlig i sydligaste Sverige men även den mörkrött vackra Vresrosen som är vanlig i parker, trots att den inte är ursprunglig i Sverige, utan förvildad från just dessa. Det var Linnélärljungen Thunberg som importerade den ifrån Japan. Medan Vresrosen räknas som en invasiv art för att den sprider sig snabbt med bl.a havsströmmar och slår ut andra arter så är arten Nyponros ursprunglig, och en av de vildrosor som har ett naturligt utbredningsområde i stora delar av Sverige – från Skåne till Ångermanland … vilket bl.a. bidragit till dess nationalkaraktär, såsom t.ex. Carl Jonas Love Almqvist formulerade det i ”Svenska fattigdomens betydelse (1838): ”Nyponbusken förtjänar att närmare ses – den är för norden utmärkande” … ”Den är gestalten av fattigdom, vilt behag och kyskhet. Den bär på sig uttrycket av hela vår nordiska natur, samlat i en fantom.” Inte nog med det… Alla arternas skenfrukter heter nypon och går att äta men där bara vissa sorter är mycket rika på C-vitamin. En kopp med nypon kan då innehålla lika mycket C-vitamin som 35-40 apelsiner. Det gäller t.ex. för just vildrosarten Nyponros. Nypon innehåller också karotenoider som skyddar mot cancer, är en källa till A-vitamin och nyponros räknas därför till en av de 14 viktigaste vildväxterna i en överlevnadssituation. Den färdiga nyponsoppa som idag finns i affärerna görs av odlade nypon från Sydamerika – och frågan dyker förstås upp om det inte skulle kunna gå att odla eller använda mer av våra inhemska fantomer. Vi börjar väl i alla fall med att ”gräva där vi står” och ser fram emot liiite nyponsoppa a` la Ranbo om några veckor.

Publicerat

Tillsammans blir man stark

Senast tidens högsommarsol verkar ha fått blåklockornas underjordiska, mångåriga rotsystem att skjuta extra många skott i den torra gräsmattan. Denna späda ängsblomma, där den klockformade kronan ser på tok för tung ut för den veka stjälken, brukar ofta ses i glesa tuvor, intrasslade i omkring-växande högt gräs, men här – tillsammans med alla sina syskon – upplevs de plötsligt som ”några att räkna med” och det känns här självklart att de till slut, på 1990-talet – efter flerårig kamp med ängsklockan, fick behålla sin titel som Dalarnas landskapsblomma… genom en vacker kompromiss där titeln delas med ängsklockan. Med imponerande minnesbilder som denna och tillsammans med den lika späda ängsklockan ökar oddsen att de – ”Liten blåklocka” och ”Ängsklocka” – kan försvara titeln ifall, en dag, ”Stor blåklocka” skulle få något för sig…

Publicerat

Vitsippsbacken – ett vitt fält – Elysium av Elaiosom

Plötsligt på våren dyker de vita blommorna upp överallt i trädgården och vi påminns plötsligt om det stora utbredningsområde bestånden har och hur effektivt som de verkar sprida sig. Till viss del beror denna spridning på vitsippans krypande horisontella jordstam som möjliggör för sidogrenar att skjuta upp och bilda nya stjälkar med blommor. År efter år kryper på detta vis jordstammen vidare och blommor dyker upp på platser där man inte sett dem tidigare. Alla stjälkar och blommor som på detta vis vuxit ut ur en och samma jordstam utgör tillsammans en enda individ med samma genetiska arv … så är måhända alla de tusentals blommorna en och samma individ – ”en blomma”?! Nja, till saken hör att spridningen även sker genom fruktspridning … som resulterar i att nya jordstammar – nya individer utvecklas. Det är främst myrorna som efter blomningen bistår till spridningen av de frukter som då bildas. Myrorna är ute efter den fettrika utväxten på frukterna (elaiosom) och bär hem dem till kolonin för att mata larverna. Frukten förblir oskadad och slängs iväg utanför boet … och börjar där snart utveckla nya jordstammar och individer. Och med visshet om hur flitiga myror kan vara så undrar man ju om det bara är en tidsfråga innan hela Ranbo – inte bara vintertid, utan även så här på senvåren – bäddas in i ett mjukt vitt täcke.

Publicerat

För bra för att vara sant?!

Ifall det visar sig att det verkligen går att bygga en koja och tillhörande labyrintlika entré av pilsticklingar nedstuckna i marken så borde alla Sveriges lekplatser omgående revolutioneras med detta koncept… har svårt att se att de inte skulle uppfylla europastandarder för lekplatser, regler som för övrigt inte är att ”leka med”. Kanske får vi redan i sommar facit på om kojbygget ska lyckas då pilsticklingar sägs rota sig och växa till enormt. Pilskotten plockades under vårvintern när saven stigit och har fram till för en vecka sedan legat i svarta sopsäckar i kylskåpet för att därefter tas fram och blötläggas i en vecka. Fascinerande att se hur de kala, avklippta ”pinnarna” redan efter några dagar i blöt började knoppas. Efter att Lena och Julia skurit fram en ny snittyta (se bild) så var det alltså dags för kvällens bygge av kojfundamentet och den tio meter långa snirklande entrén. Valet av kojplats föll på en blöt och undanskymd del av trädgården – allt för att kojväggarna nu – utan vår inblandning – i egen takt ska få växa upp till takhöjd för att då flätas ihop av oss. Bekvämt men lite absurt… kojor som bygger sig själva!

Publicerat

Julia inreder boet till framtida grannar

Men vem vill bo i en hög av gammalt torrt ris och barkbitar och vem lyckas klämma sig in i de smala dörrspringorna? Ledtrådar; de flyger i snitt 20 km/tim, antennerna används som luktorgan, och många arter har smaksinnet på frambenen, de ser bara färgerna rött, grönt och gult, de flesta har en hoprullad snabel som de suger nektar med, i Sverige finns drygt 2800 arter, det finns arter där honorna inte har några vingar, en amerikansk art har ett vingspann på upp till 30 cm, många av arterna är färggranna så att artmedlemmar kan känna igen dem, medan vissa arters färggrannhet också varnar fåglar om att de smakar illa, vissa ofarliga arter kan efterlikna giftiga arter så att de lämnas ifred av predatorer. Deras viktigaste funktion är att föröka sig och en del arter saknar t.o.m förmågan att äta !! Årets första förutspår hur året ska bli – en svart innebär sorg medan en ljus är tecken på välgång … enligt svensk folktro vill säga. Under larvstadiet kan de byta skinn upp till fyra gånger. …javisst – det är förstås en fullbildad fjäril som tillsammans med sina vänner, och framförallt deras efterkommande, förhoppningsvis ska komma att uppskatta den, i mångas tycke, något spartanska bädden.

Publicerat

Många inflyttningsfester hoppas vi på

Den eufoniska körsång som fåglarna stämmer upp i strax före solupp- och nedgång kring Ranbo är redan storslagen men snart förväntar vi oss en ytterligare förstärkning. Bengt Sundström från Naturskyddsföreningen har nämligen donerat ett stort antal olika holkar, utformade alltefter de flygande vännernas olika smakinriktningar. Där finns något för nästan alla fåglar som vill bygga bo i hålrum; för pärlugglan, staren, trädkryparen, ”småfåglarna”, tornseglaren och sädesärlan. För att bejaka den biologiska mångfalden ytterligare så har vi även ett bostadsprogram för andra bevingade arter och vi ser även fram emot möten med grannar i fladdermusholken, fjärilsholkarna och i boet för de små solitärbina. Ranbo – det nya, utvidgade boendekollektivet!