Kategori: Ekosystem i närområdet

Enarna i björkallén huserar fler individer än man kanske anar. Det är ett tryggt och hållbart boende då enar kan bli över 500 år gamla. Den relativt utbredda tron att enen är fridlyst (vilket den inte är) bidrar ju också till att risken minskar för att de små hyresgästernas trädkojor ska bli smörknivar, korgar eller andra väldoftande hushållsredskap. Förr ansågs enar vara magiska och ifall de fälldes skulle olyckan komma… och kanske var och är detta lyckan för de små insekterna – för troligen är det den gamla folktron som än idag ligger till grund för nutida förekommande tro om enarnas fridlysning.

Örnbräken på hösten – bra kamouflage för rödbruna hundar (japp, det finns två sådana på bilden). Örnbräken tillhör, tillsammans med flera tusen andra arter, familjen ormbunksväxter (i Sverige finns 35 arter). Under 100 miljoner år i jordens historia så dominerade ”förfäderna” till dessa ormbunkar växtlivet på land. Även i dag har de, speciellt arten örnbräken, en tendens att bli dominanta i områden då den skuggar och kväver andra växter och örnbräken skapar ofta stora problem i många ängs- och naturbetesmarker då den förändrar hela ekosystemet. I Storbritannien har man under de senaste 70 åren arbetet med strategier för att utrota växten, speciellt på utsatta ljunghedar. Den har ett omfattande kemiskt självförsvar och kan orsaka förgiftning, vilket gör den otjänlig som djurfoder. Varifrån kommer då förledet örn… tämligen överraskande kommer det sig av att en ituskuren stjälkbas kan tyckas visa siluetten av en dubbelörn (örn med två huvuden – symbol bl.a för Bysantinska riket – öst- och västrom). Bakgrunden till ordet ”orm” i ormbunke är inte riktigt lika klurigt. Ledtråd: ”Orm” betydde ursprungligen ”mask” – japp, växten användes tidigare som maskmedel.

Som ett gigantiskt segertecken avtecknar sig ett V på himlen över Ranbo. Formationen är i dubbel bemärkelse ett slags ”segertåg” för dessa relativt sett stora och tunga fåglar – som tillsammans, på detta vis, kan spara mycket energi under sina förflyttningar, men det är inte av den anledningen, som den seglivade myten uppger, att de som ”tävlingcyklister” lägger sig i ”lä” eller rent av utnyttjar ”drag” eller uppåtströmmar från fågeln framför. Luften bakom de flaxande fåglarna är mycket turbulent, uppåtströmmarna för små och skulle bara bli destabiliserande men genom positioneringen utanför vingspetsen får de ostörd luft, men ändå närhet till fågeln framför. Genom att lägga sig snett utanför varsin vingspets så blir formationen hälften så lång och sikten framåt dessutom fri för samtliga. Bägge dessa bidrar till att det blir lättare att ha uppsikt över flocken och framför allt att snabbt upptäcka och därmed korrigera kursändringar med liten energiförlust och flygningen underlättas därmed avsevärt. Plogformationen är alltså ett sätt för trögmanövrerade fåglar att förflytta sig tätt tillsammans utan att störa varandra snarare än att – såsom tävlingscyklister som cyklar bakom andra – minska luftmotståndet, få ”drag” och spara energi på det sättet.

Ståtlig asp med rasslande gyllengula blad som visar vägen för de andra… kanske har den, efter sommarens idoga påfyllning av näringsämnen i vävnaderna under bark på stammen och i rötter, faktiskt till slut blivit ”mätt och belåten” och har tillräckligt med reserver inför den långa välförtjänta vintervilan, vilket tydligen kan ske för träd till skillnad från t.ex. en björn som samlar på sig näring in i det sista innan vinterdvalan… eller så kanske trädet främst är ett genetiskt ovanligt ”ängsligt” exemplar som trots att det ännu kan dröja flera veckor innan frosten kommer inte vill riskera att vara med om överraskande besvärliga köldknäppar som skulle kunna få ”blodet (vattnet) i ådrorna att frysa” och veden att spricka. Det kan också vara så att aspen i fråga, i sin relativa ensamhet och mycket högre höjd börjar känna av kylan mycket tidigare än sina kortare och mer tätlevande grannar som värmer varandra med sin ömsesidiga värmeutstrålning. Hursomhelst, oavsett orsaken så har klorofyllet i aspens blad börjat hämtas in av stammen, för att kunna pumpas ut igen nästa år, och därmed så har också den gröna färgen försvunnit, medan de gula och bruna pigmenten, som består av karotener (som alltid finns i bladen), nu dominerar.

På hösten och vintern visar kanadagässen upp ett starkt flockbeteende… tillsammans hjälps de åt med att vakta ungar och turas om att hålla vakt medan resten av flocken betar gräs. Sedan 1930 och ända fram till 70-talet utplanterades Kanadagässen i omgångar framförallt i södra Sverige men de har med tiden blivit allt vanligare utefter Norrlandskusten och sporadiskt även i Norrlands inland. Det moderna jordbruket med stora arealer av gräsfält, rötter och örter gynnar Kanadagässen och de drar sig inte för att under dagtid flyga tämligen långa sträckor till ”middagsbordet” för att till kvällen ta sig tillbaka till övernattningsplatser på öppet vatten. Gissningsvis drar sig den här relativt stora flocken på kvällskvisten tillbaka till Florsjön, Bergviken eller så föredrar de kanske havsutsikt. När kylan på allvar kommer till Norrland så sveper dom iväg med sina stora vingar (upp till 185 cm i vingbredd!) till sydligare trakter. Speciellt Skåne är en populär övervintringsplats och här stannar uppskattningsvis 25000 gäss, medan en hel del andra föredrar Danmark eller Tyskland. Var någonstans i världen var då artens ursprungliga häckningsområde?… ledtråd – lyss till namnet!

Blåbär som förbereder sig för vintervilan. Till skillnad från lingonris, ljung och andra risarter som ofta behåller sina gröna läderartade och styva blad under vintern så tappar blåbärsriset sina betydligt tunnare blad för att klara av vinterns kyla och brist på vatten. Precis som för lövträden så minskar klorofyllproduktionen efter ett genetiskt mönster med förväntad lägre ljusmängd på hösten, för att maximera energileveransen till rötterna inför vintern.För de flesta lövträd sker sänkningen av det gröna klorofyllet till så låga nivåer att karotenet i bladen (samma färgämne som i morötter) dominerar och ger dem en gul färg. Så lågt sjunker inte klorofyllnivån i blåbärsris. Däremot så bildas på blåbärsbladen (liksom hos vissa lövträd) ett cellager vid bladskaftet som stramar åt och begränsar sockerflödet in i stammen till den nivå som är optimal för förväntad ljusnivå. Om det nu råkar bli väldigt mycket sol så kommer den sänkta klorofyllhalten inte kunna ta hand om solenergin och risken för överhettning är stor vilket skulle döda bladen i förtid. Men den förhöjda sockerhalten, pga åtstramningen vid bladskaftet aktiverar då istället en produktion av ”solskyddsmedlet” antocyanin – ett lila-rött färgämne (samma pigment som gör vindruvor och äpplen röda). Mängden ”solskyddmedel” ökar ju soligare och torrare det är – och vi får alltså större möjligheter att njuta av de röda mattorna av blåbärsris … tills den dag frosten tar sitt grepp om naturen – då faller bladen till marken och den långa vinterdvalan kan börja!