Kvällsskiftet

Det är med viss oro som vi lyfter på odlingarnas marktäcken av löv och hösilage eftersom vi riskerar att störa otaliga nattaktiva invånare där de allt som ofta ligger hopkurade sovandes under täcket. Av samma anledning har vi flera gånger önskat att vi borde ha väntat till kvällsskiftet med att hämta stenar från stenhögen.

Kopparödlan är just en sådan granne, som helst kilar ut och tar kvällsskiftet. Den här honan med sitt typiska mörka streck längs denvackert kopparfärgade, metallglänsande ryggen råkade komma med i lasset av hösilage och visade tydligt att hon önskade sig bort från de intensiva solstrålarna genom att hon, efter en skarp tillrättavisande blick, smidigt slank ner under det mörka täcket till den fuktigare marken igen.

Vid sådana här möten gäller det att besinna sin önskan att förlänga mötet och pratstunden med sin vackra intressanta granne genom att försöka hålla kvar dem. Känner de sig trängda eller i fara är risken stor att de genom autotomi släpper sin långa svans. Det var den egenskapen som fick Linné att ge dem namnet Anguis Fragilis – latin för ”orm, bräcklig”. Det är ju dock ingen orm vilket man enklast ser på att de har ögonlock, som de blinkar med, viket inga ormar har.

Kopparödlor kan bli över 30 år gamla i det fria och i deras värld, kommer vi antagligen under många år framöver omtalas som ”de nya två-benta på dagskiftet”. Återstår att se om tilliten ökar och pratstunderna blir lite längre med åren vid överlämningen vid kvällsskiftet.

Hursomhelst så känns det roligt att det vid skymningen, när vi stänger dörren till fåglarnas kvällssoaré och ser nattfjärilarna anlända till de starkt doftande kaprifolerna, så är det långt många fler på gården som i denna stund ”kastar av sig” täcket och med iver tar tag i sitt arbetspass medan vi tryggt kan krypa ner under våra.

Stora lupinbekämpardagen

Det kan låta överdrivet att med lie och spadar gå man ur huse på nationaldagen för att bekämpa de majestätiska, vackra och till synes värnlösa förvildade blomsterlupinerna eller vildlupionerna som de också kallas. Men här gäller det att lyfta blicken och se hur deras snabba utbredning i landet begränsar den biologiska mångfalden av andra, jämförelsevis väldigt mycket mer värnlösa och inte sällan numer rödlistade arter. Hur sedan insekter, i takt med att variationen av olika blommor minskar, därmed får allt svårare att hitta mat. Och sedan den sista länken fram till oss människor där artrikedom bland våra insekter är nyckeln till fungerande ekosystem och ekosystemtjänster bl.a. i form av vår mat. Den betydelsen kan inte nog understrykas, vilket också var anledningen till att Fältbiologerna tog initiativet till en sådan dag.

I fjol tillämpade vi vad som klassas som nivå 3 av 4 på fältbiologernas åtgärdslista då den ymniga lupinrabatten runt Kaffestugan grävdes upp och rötterna förpassades till brännbart på sopstationen. Ännu så länge har denna insats tillsammans med marktäckning med papp resulterat i att lupinerna här lyser med sin frånvaro, men det kan mycket väl handla om ett bakhåll där de utan förvarning en dag går till förnyad attack, för enligt vissa källor kan rotdelar som ”gått under jorden” överleva i många år.

Förutom att lupiner sprider sig genom rotskott så sker det också via frön och den här dagen går startskottet på Ranbo för vad fältbiologerna kallar ”hardcore-åtgärden” där vi på nivå 4 tillämpar utnötningsmetoden och med hjälp av lie slår av lupiner vid upprepade tillfällen under säsongen. Då lupiner lätt frösår sig är det bra ifall insatsen görs så tidigt som möjligt.

Blomsterlupinen infördes från Nordamerika till Sverige 1870 som trädgårdsväxt och har sedan dess spritt sig i naturen och klassas idag som invasiv främmande art. Utöver den snabba utbredningen av lupiner så ökar också antalet av andra främmande arter i landet. Anledningen är den ökade globala handeln och resandet som underlättar för både avsiktlig och oavsiktlig införsel av främmande arter. Enligt uppgifter från naturvårdsverket har ”Ett hundratal främmande arter lyckats etablera sig i svenska sjöar, vattendrag och i havsmiljön och cirka 1400 i landmiljön. Cirka 380 av dessa främmande arter skapar problem för naturen och människan och kallas därför invasiva främmande arter”.

Kolla gärna fältbiologernas åtgärdslista och se på vilken nivå som du kan bidra på. Det finns tom en nivå 0 där du bidrar genom att inte så lupiner i din trädgård.

Observera att även om det är den 6:e juni som är den ”Stora lupinbekämpardagen” så är varje annan dag en vanlig lupinbekämpardag.

Kvällspromenad med biologisk mångfald i fokus

Faktum är nog att vår vardagsstress är en starkt bidragande orsak till att vi ofta tar till lite bekväma genvägar i både vardag och semester… genvägar som ofta sker på bekostnad av miljön. Det är inte så lätt för de flesta att både hinna med åtta timmars arbetsdag, efter-jobbet-rutiner och middag för att sen dessutom orka starta upp igen för att hinna ut på en kvällspromenad, trots att det senare troligen är det vi mår allra bäst av. Därför blev vi så glatt överraskade när det faktiskt dök upp ett helt litet gäng intresserade mångfaldsvänner till vår kvällspromenad på den ”Biologiska mångfaldens dag”.

Vi pratade och tittade på lösningar som hjälper andra stressade arter med att klara av sina vardagssysslor, och som därmed hjälper oss människor genom att helt gratis serva oss med sina ekosystemtjänster som vi är fullständigt beroende av. Problemet är att många insekter, fjärilar och djur idag är stressade för att de har svårt att hitta både bostäder och mat i miljöer som blir alltmer storskaliga och monotona. Överallt i världen tenderar både skogar och jordbruk, där många miljöer är en förutsättning för mångfalden, att bli alltmer enformiga, för att bli mer ekonomiska för våra konsumtionskrav på mycket, nytt, snabbt och billigt.

Vi hade så trevligt, där erfarenheter, kunskaper och anekdoter utbyttes, att vi efter en timme bara hade hunnit 200 m på promenaden. Solen, fågelkvittret och den ljumma försommarkvällen bidrog givetvis också till både lugnare sinne och steglängd. När vi väl kom tillbaka till Kaffestugan så smakade kaffet, rallarrosdrickan och Ranboflätan desto bättre. Om nu kvällen, för några, hade föregåtts av en stressig dag så är vi övertygade om att alla nu gick hem med ett rofyllt behagligt lugn och skön trötthet i kroppen.

Biologiska mångfaldens dag på Ranbo – Från de största till de minsta

Då de flesta forskarna är överens om att människans påverkan på vår gemensamma miljö är störst och allvarligast inom området ”Art-påverkan” så har man valt att, runt om i Sverige, uppmärksamma denna fråga idag på den ”Biologiska mångfaldens dag”.

Biologisk mångfald är bland annat en förutsättning för ekosystemens förmåga att ge nytta och att ekosystemtjänster, som t.ex. mat, ren luft och rent vatten, fungerar vid ett förändrat klimat.

Levande skogar är ett av Sveriges sju miljökvalitetsmål som har direkt koppling till biologisk mångfald och ekosystemtjänster. Under Hälsingegårdsdagen på Ranbo den 26 maj berättar Lisa Wik Persson, Skogsstyrelsen, mer om skogens miljövärden och hur vi på olika sätt kan värna och utveckla natur- och kulturmiljövärden som bevarar och ökar den biologiska mångfalden.

Men redan ikväll kl 18 välkomnar vi alla som vill följa med på en 2 km lång naturslinga som utgår från Ranbogårdens gårdsplan. Under promenaden tittar vi på olika djurs bosättningar inom Ranbokollektivet… alltifrån de största (vår egen vita älg… eller enhörning – Pompe) till bävrar, fåglar, fjärilar, insekter ända ner till Europas minsta skalbagge, som upptäcktes så sent som 1989, vilket bekräftar hur lite vi fortfarande vet om mikrolivet omkring oss. Skalbaggen får symbolisera hur alla, hur liten man än är, behövs för att de osynliga vävarna – ekosystemen – i våra skogar ska bevaras och bidra till levande skogar. Ingen kedja är starkare än svagaste länken och förstör vi för en, till synes obetydlig art, så kan en hel väv rasa. Den här baggen kan bara leva i en enda sorts svamp som bara lever i ett enda sorts träd och bara om det får bli gammalt. Ingen annan växt i Sverige ger förövrigt mat till så många insekter som denna trädsort.

För den som efteråt vill koppla av i trädgården finns fikamöjligheter (kaffe/te/saft och Ranbofläta 52 kr).

Byggmästare Bävers verk

En eufoni av fågelkvitter, vakande tranor och förvånade änder – de är många, garanterat många fler än de vi ser och hör, som följer vår stilla framfart i kanoten med nyfikenhet och vaksamhet när vi för första gången tar oss fram i denna, via vattenvägen outforskade terräng.

Tidigare vårar har en sådan här upptäcktsresa, ett stenkast ifrån boningshuset, inte varit möjlig men tack vare en annan flitig trädgårdsanläggare förra sommaren plus det ymniga vårflödet så har ett rejält område kring bäcken uppströms ifrån dammen försatts under vatten med tillräckligt paddeldjup. Våtmarksområdet utgör förstås både barnkammare och boplats för många arter och individer, och vi behöver väl inte nämna att skogskonsultenten Urban, vid sitt besök häromdagen, var mäkta nöjd med det han såg. ”Det här kunde ni ha fått bidrag för” konstaterade han.

Nu kunde vi ju stolt berätta om vår egen, på markerna huserande byggmästare, herr Bäver som utfört arbetet helt utan större anspråk än lite av det lövverk som blev över från installationen. Så de pengarna kan Skogsstyrelsen/Länsstyrelsen spara till andra lovvärda skyddsprojekt. Enligt en undersökning av WWF så tror majoriteten i Sverige att vi är duktiga på naturskydd här i landet, men faktum är att vi bara ligger på plats 19 av 27 i Europa.

Han berättade att man får riva en bäverfördämning… om det görs före oktober månad eftersom bävern bygger upp sitt matförråd för vintern under vattnet efter det. Men så länge herr Bäver är lika modest och gentlemannamässig som han varit hittills då han rent av ställer upp och leker med Candy när hon hälsar på honom i dammen så anser vi att den är stor nog för oss alla. Vikten av angränsande våtmarksområden understryks för övrigt överallt där vi söker vidare information. Vi ser nu fram emot vårt framtida samarbete med Herr Bäver… eller måhända är det Fru Bäver… och då kanske alla hennes barn… om det blir lika kreativa byggmästare av hela barnaskaran så kanske vi dock föreslår andra intressanta bostadskvarter nedströms.

Under promenaden på Biologiska mångfaldens dag kl 18 har ni möjlighet att hälsa på och, kanske inte bli inbjudna till lyan, men åtminstone språkas lite på ”farstukvisten”.

Björntall med reliktbock

Det kändes verkligen som om skogskonsulent Urban var rätt man på rätt plats, naturen var sannerligen hans rätta element. Det blev ett intensivt besök med många intryck som vi hela tiden återkommer till i våra diskussioner. Så fort vi släppte loss honom efter obligatorisk handskakande hälsning så for han, likt en svampsökarhund, iväg ut i parken. Uppenbarligen med en, för oss, helt annorlunda blick för detaljer i naturen som vi inte ens noterat under de tre år vi bott här. Han nosade hit och dit och pekade på än det ena och än det andra, och innan vi hade hunnit anteckna så var han redan på väg bort igen.

Det första han frågade om när han klev ur bilen var om ”Björntallen” fanns kvar. Det visade sig att hans mormor var född i ena drängstugan. Han hade inte själv varit hit i vuxen ålder men från henne hade han hört historien om den oroliga ”dansande” björnen som vankade runt-runt tallen som han blivit fastkedjad vid medan husse sov ruset av sig i arresten, så ofta och rastlöst att tallen med tiden utvecklade valkar vid den avskavda foten… som syns än idag.

Jag hann knappt peka ut den för honom innan han högt och glatt utropade ”Reliktbock” och så for han iväg med oss som frågetecken i släptåg. Besöket fick alltså börja där och han kunde snabbt förklara varför Björntallen överhuvudtaget inte ser ut som de flesta andra tallar. Förutom valkarna så är den riktigt gammal. Riktigt gamla tallar som dessutom står fritt, och i riktigt solbelysta lägen som denna, kan ha skalbaggen ”Reliktbock”, av familjen långhorningar, som bostadsbyggare under barken. Kåda rinner ut ur deras gångar och när tallen ”fjällar” sin yttre bark så lyser tallen gulaktigt därunder. Hålen är tydliga när man tittar närmare. Den skadar dock inte tallen. ”Modernt” skogsbruk gynnar inte precis gles tallskog med senvuxna individer varför arten blivit rödlistad som ”nära hotad”. Antal lokaler i Sverige har uppskattats till endast 500 stycken. För att trygga återväxten bör man alltså uppsöka och ”frilägga” äldre tallar i Björntallens närområde för att de på ålderns höst ska passa framtidens kräsna bostadsspekulanter och ättlingar till Reliktbockarna i Björntallen.

Projektering

Efter ett besök i Stockholm förra veckan insåg vi att vi borde satsa på tätare bebyggelse kring Ranbogården. Därför bokade vi tid med projekteringsexperten Urban Johansson, för att se hur vi smartast kunde utveckla attraktivt boende för många, många fler på de idag relativt oanvända och underutvecklade markerna runt gården. Under några timmar runt kartan vid köksbordet och till fots för inventering av markerna kunde han snart peka på både stora möjliga expansionsmöjligheter för spännande boendeformer och även andra infrastruktursatsningar med bland annat effektivare transportvägar genom området. Sannolikt kommer området inom en snar framtid kunna vara utbyggt och stå inflyttningsklart för miljontals nya invånare.

Om någon tycker att visionerna är för högtflygande så kan vi nämna att även lågtflygande och de som inte flyger alls också är välkomna…

Jo, återseendet av stadsmiljön påminde oss alltså om vikten av miljövård för alla, och Urban som är skogskonsulent på Skogsstyrelsen, såg stor potential i hur Ranbo med rätta åtgärder skulle kunna bidra ännu mer till fler trivsamma livsmiljöer för insekter och djur.

Besöket var en del i programsatsningen ”Skogens miljövärden” som Skogsstyrelsen, regeringens förlängda arm, sjösatt med syfte att bevara och öka den biologiska mångfalden i svenska skogar.

Exempelvis föreslog Urban skapandet av glesare skogsbryn för att öka antalet arter i gränszonen mellan skog och öppen mark. Mer plats och ”luft” generellt för sälg, asp, alm, lönn och eventuellt andra ädellövträd medan gråal, hägg, björk och gran bör få stå tillbaka.

Redan förra året började vi planera för skogshagar vilket är något som skulle glädja många fler än bara Pompe och fåren tänkte vi. Skogs- och naturbeteshagar beskrivs ofta som några av de mest artrika miljöerna, men där menade han att vi borde glesa ur björkbestånden betydligt mer än vad vi vill. Hmm… vi kan ju inte bara såga ner alla dessa vackra vita pelare, och potentiella höghus, som skuggar så behagligt på varma sommardagar… De friska björkarna bidrar tydligen inte så mycket till mångfalden. Det gör å andra sidan de äldre, långsamt döende björkarna desto mer. Men hur ska vi kunna få dessa äldre björkar om vi avverkar dem nu. Nej, beslutet blir nog allt att vi behåller merparten som ett slags pensionssparande för insekterna och fåglarna.

Höst i det stora och i det lilla – Många som höstar in dessa höstdagar

Ordet ”höst” är släkt med ”hösta in” – dvs håva/samla in eller – det som våra förfäder, som började använda ordet, kopplade årstiden till, nämligen – att skörda.

Från Ranboberget ser man hur Mo ligger vackert inbäddat i böljande gula, ljusgröna och mörkgröna mattor av lövträd, grönskande fält respektive barrträd. Lövträden har höstat in klorofyllen och energireserver transporterats till rötterna för att ladda för nästa säsong. Barrträden har sina ennerviga blad, dvs barr, som klarar kylan och kan fungera och sitta kvar upp till 10 år hos vissa arter medan lärken släpper sina barr varje år. Ser inte bygden oerhört välmående ut härifrån kanske… skulle kunna vara en scen ur Tolkiens sagor där ett sällskap just siktar en välförtjänt vila i byn nere vid sjön, som blänker som silver där intill, och där kyrkklockorna tryggt ringer i kvällningen!?
Sommaren och torkan har dock gått hårt åt många tallar uppe på berget och flera ser döende ut, men i bästa fall har de också bara höstat in ovanligt tidigt, och släpper alla barr för att rädda sig för att komma igen till nästa säsong.

De flesta djur har också bråda tider med att hösta in och många sparar det insamlade i fettdepåer medan exempelvis ekorrar liksom vi människor gärna samlar på hög i många olika små gömmor, som de sen ofta får lägga mycket tid på att hitta igen då minnet spelar dem små spratt – också ett välbekant mänskligt drag.

Väl nere i byn så ser man hur folket på gårdarna, under dessa höstdagar, inramade av de vackra höstfärgerna, också höstar in och fyller på vinterförråden.

Ranbos miljonprogram

På samma vis som Sveriges miljonprogram lanserades 1965 – i tider av bostadsbrist – med syfte att inom en tioårsperiod bygga en miljon bostäder lanserades en motsvarande programsatsning på Ranbo i somras.

På grund av bristen på död ved och gamla träd råder nämligen omfattande bostadsbrist för många insekter idag. Exempelvis så vill 70% av våra rödlistade skogslevande insekter såsom skalbaggar, flugor, steklar etc. leva i död ved och många av dem är idag hotade främst på grund av bristerna på död ved.

Genom att bygga risgärdesgårdar fylls inte bara bostadsbehovet för vissa insekter och fjärilar utan även för spindlar, svampar, ödlor, igelkottar och, att döma av Candys nyvunna intresse för bostadskvarteret, även för en och annan sork.

Många som uppskattar gränslandet

Quill är bara en av alla fyrbenta, sexbenta, åttabenta och ”benlösa” varelser som vistas i skogen och som uppskattar Acktjärns vatten. Det gäller i synnerhet gränsskiktet mellan vatten och land runt sjön.

Kantzonen mellan vattnet och skogen utgör en särdeles gynnsam miljö för både flora och fauna med en stor artdiversitet som följd. Gränsområdet har inga specifika mått, men ofta avses omkring 25-talet meter, som delas in i närzoner, mellanzoner och ytterzoner – alla med olika typer av vegetation som både motverkar erosion och som renar inströmmande vatten från exempelvis näringsämnen som annars kan orsaka övergödning. Träd och buskar som skuggar vattnet leder till att temperaturen sänks och igenväxning av botten minskar och när löv och annat organiskt material från träden faller ner i vattnet utgör det näringsbas för olika näringskedjor.

Så med detta sagt så är det också uppenbart att även tvåbenta bör läggas till i listan över de som uppskattar kantzonen… eller åtminstone borde göra det. Ansvaret att inte komma på kant med sådana miljöer faller definitivt oftast på oss tvåbenta och uppskattas alltså av en väldigt stor mångfald av stora och små varelser när vi tar det.