Senast tidens högsommarsol verkar ha fått blåklockornas underjordiska, mångåriga rotsystem att skjuta extra många skott i den torra gräsmattan. Denna späda ängsblomma, där den klockformade kronan ser på tok för tung ut för den veka stjälken, brukar ofta ses i glesa tuvor, intrasslade i omkring-växande högt gräs, men här – tillsammans med alla sina syskon – upplevs de plötsligt som ”några att räkna med” och det känns här självklart att de till slut, på 1990-talet – efter flerårig kamp med ängsklockan, fick behålla sin titel som Dalarnas landskapsblomma… genom en vacker kompromiss där titeln delas med ängsklockan. Med imponerande minnesbilder som denna och tillsammans med den lika späda ängsklockan ökar oddsen att de – ”Liten blåklocka” och ”Ängsklocka” – kan försvara titeln ifall, en dag, ”Stor blåklocka” skulle få något för sig…
En Annorlunda Hälsingegård
