Publicerat

Många som uppskattar ängsblommeprakten på Ranbo

Odlingsytan med åkervädd blommar för fullt liksom ytorna med prästkragar, liten blåklocka och flockfibbla – ängsblommor som vanligtvis blommar i juni!

Som ni säkert minns så planterade vi närmare 6000 småplantor, av 13 olika sorters ängsblommor i juni och nu tio veckor senare kan vi redan samla in fröer från flera av dem – något som enligt planen skulle göras först nästa år. Fröerna kommer sedan skickas ner till ängsblomsföretaget Pratensis som utgör nästa länk i kedjan för att öka andelen ängsytor i Sverige. Idag finns endast en procent kvar av de ängsmarker vi hade i Sverige för 100 år sedan och ängar är därmed vår mest hotade naturtyp… så det finns med andra ord mycket att jobba ikapp och därmed är det ju bra att just det projektet plötsligt ligger ett år före sin tidsplan… hur många projektledare brukar kunna säga det!?

Ängar hör, tillsammans med naturbeteshagar, till de mest artrika och arttäta miljöerna vi har och där en äkta ängsmark kan hysa 50-talet olika arter av blommor och gräs per kvadratmeter. De utgör därmed också livsmiljön för hälften av våra rödlistade insektsarter.

På söndag 16 september, i samband med Skördegillet på Ranbo, finns – om solens strålar värmer – möjlighet att uppleva det rogivande surret från alla de många olika flitiga insekterna som hittat till ängsblomsoasen på Ranbo. Ifall ni väljer att vara med på visningen så får ni även tips på hur var och en lätt kan bidra till bättre livsmiljöer för insekter i trädgården hemma.

Under Skördegillet kommer kaffestugan vara öppen och där en tallrik soppa från nyskördade grönsaker smakar bra före kaffet. Flera lokala mathantverkare kommer också vara på plats och erbjuda möjligheter att köpa närproducerade, fantastiska ostar, marmelader, senap, saft, Ranbohonung m.m.! Läs gärna mer på http://www.ranbogarden.se/kalender/eller https://www.facebook.com/events/1954389081525912/ . Toppen om ni hjälper till och delar till andra som kan vara intresserade!

Publicerat

Säsongens andra och sista skattning hos bina

Jaha, Skatteverket höll vad de lovade. Det blev restskatt, med ny indrivning från invånarna i det lilla samhället vid Ranbo. Sven-Olof sköter om säsongens andra och sista skattning hos bina.

Den honung som de från och med nu producerar från naturens nektar och från det sockervatten som tillsätts i oktober får de dock behålla för att lägga till vinterförrådet. Sockervattnet hanterar bina precis som om det vore nektar.

Vintern är ofta tuff för ett bisamhälle. För att klara att hålla värmen så sitter de tätt tillsammans i en klotformad klunga med drottningen i mitten. För att alla ska få del av värmen, som i mitten kan komma upp i temperaturer på 20 grader, så varierar de sina platser på ett solidariskt vis. Ifall bisamhället är litet ökar risken för att de inte klarar av att hålla värmen och att bina därmed dör. Likaså är risken större på vintern för att sjukdomar, eller Varroakvalster, försvagar bina.

Trots att det ser ut att vara vääldigt många bin i kupan på bilden så är det relativt sett ett litet samhälle – bestående av omkring 10000 bin (samhället bildades i våras genom att Sven tog avläggare från en annan av sina kupor). Men överlever de bara den kommande vintern så är chanserna stora att de nästa säsong växer sig till ett fullstort bisamhälle på uppåt 60000 bin.

Under Skördegillet på Ranbo den 16 september har ni möjligheter att lära er mer om biodling – för då är Sven-Olof på plats och då finns det även möjligheter att köpa in sig på skatten – Ranbo-honung!

Publicerat

Klimatsmarta hundar?!

Vår fyrbenta vän Quill är en trogen följeslagare i köksträdgården, alltid redo när blast och stjälkar sorteras bort och sätter med samma entusiasm tänderna i en vattnig Västeråsgurka som de flesta hundar gör med ett saftigt hundben. Häromdagen såg ni kanske bilden som visade hur hon, slickande sig om nosen, bestämde sig för att hon behövde ”beskydda” en blomkål.

Speciellt broccolin verkar annars falla henne bäst i smaken vilket bildserien med Julia och hennes nyskördade broccolibuketter kanske visar… från 1:a bildens sneda blickar på godsakerna till att man via en puss på lill-matte ”omärkligt” tar chansen att komma riktigt, riktigt nära. Häromdagen såg vi i ögonvrån hur hon lika ”obemärkt”, bara helt apropå ingenting, gång på gång, slank in mellan grönsaksbäddarna för att stanna och titta till, och kanske provsmaka lite, på ”skatterna i broccolibädden”, bara norpa en liten bukett för att sedan lika försiktigt tassa ut igen innan någon sett eller hört någonting. Även i blåbärsskogen och bland hallonsnåren får vi konkurrens då hon likt vilken flink bärplockare som helst snabbt silar rent bären mellan tänderna.

Hundar är ju allätare men just Quills vurm för olika grönsaker och bär kan troligen jämföras med varianter hos oss människor – individer med olika tycke och smak. Eller är hennes ätbeteende måhända ett utslag av klimatdiskussionerna hemma – en skämtsam slutsats… eller… kan det ligga något i det?

De senaste årens forskning tyder på att hundar inte alls bara lyssnar till husse och mattes tonfall utan ibland har ordförståelsen – i vårt språk – som ett tre-fyraårigt barn vilket innebär att en sådan slutsats – att hundar hänger med betydligt mer i våra vardagliga samtal än vi tror – antagligen är något som bör tas på större allvar.

Rekordet för antalet ord som en hund bevisligen har lärt sig ligger på 1022 ord under en träningsperiod på 4-5 timmar per dag under tre år (ett femårigt barn kan 2000-3000 ord). Nuvarande rekordhunden, som heter Chaser, en Border Collie född 2004, har visat sig även kunna dela in orden, i det här fallet benämningar på olika föremål, i olika kategorier efter vilken funktion och form de har (något som barn börjar göra i 3-års åldern). Nu hävdar många med rätta att det inte är bevis på att Chaser var på väg mot att förstå vårt språk då inlärningen skett enligt betingning, men husse John, som var nybliven pensionerad professor i psykologi, jobbade vidare och visade att Chaser kunde välja ett okänt föremål på uteslutning, dvs. välja det föremål hon inte kunde namnet på eftersom hon kunde de andra, vilket man förr trodde enbart var ett mänskligt drag, och att hon dessutom kunde skilja på substantiv och verb. Sedan jobbade John vidare på för att se om Chaser kunde lära sig förstå att en ändrad ordföljd kan ge ändrad betydelse, vilket tydligen är viktigt i mänsklig språkförståelse. Tyvärr så gick John bort nu i juli så vi kanske inte kommer längre den här gången, men John och Chasers samarbete borde vara en ögonöppnare för alla.

Vissa forskare spekulerar nu kring huruvida språkförståelsen är en grundläggande funktion i hjärnan, som kanske också andra djur, förutom vi… ja, och kanske hundar… och kanske några andra arter som vi verkligen inte försökt att lära!! Vi ser fram emot att ”Dr Dolittle” snart träder fram och hjälper oss med tolkningar och företräder deras talan… eller törs vi verkligen höra vad de skulle ha att säga!?

Publicerat

Tvestjärtar, solitärbin och humlor – vem bor var?

Boplatserna är exempel på några enkla boendeformer som vi kan förse de tre nyttoinsekterna med – insekter som till skillnad mot skadeinsekter gör nytta i odlingarna. Placerar man ut dessa slags boplatser och ordnar gynnsamma livsmiljöer för dem så får man snart en trädgård full med ivriga medhjälpare som håller ordning på skadeinsekter och bidrar till ökade skördar.

Vi är säkert många som blivit glada när den bladlusätande nyckelpigan kommit på besök… men hur vore det om tvestjärten också fick lite kredd. På en dag kan den sätta i sig närmare 120 bladlöss – tre gånger fler än nyckelpigan! Under sitt liv äter den omkring 25000 bladlöss, i snitt får en tvestjärt 50 ungar… vilket innebär att de tillsammans under sin livstid teoretiskt sett äter 1 275 999 bladlöss! På motsvarande vis äter en jordlöpare tillsammans med sina ungar 5 922 000 bladlöss! Håll med om att det kan vara en fiffig idé att ta fram sin egna trädgårds lilla mäklarprospekt med boendeformer och gynnsamma livsmiljöer för dem och alla andra nyttoinsekter. Listan av olika medhjälpare kan göras lång: guldögonsländor, spindlar, rovkvalster är bara ytterligare några exempel på grupper som vi själva gärna skulle vilja lära känna bättre.

Utöver predatorerna – som äter skadeinsekter så vill vi gärna hålla oss vän med pollinerarna som ju också gör ovärderlig nytta i odlingarna. Även om skalbaggar och andra pollen- och nektarlevande insekter bidrar till pollineringen av grödor så är det framför allt honungsbin, solitärbin och humlor som är mest effektiva. De arter som lever enskilt vill ofta bo i olika former av hålor och vi kommer framöver skapa diverse konstgjorda kläckningshålor för dem, speciellt i ängsblomsodlingen.

Idag kommer vi kl 12:30 på Växhusets traditionella Augustimarknad berätta mer om vad vi på Ranbogården gör för att få ha nyttoinsekter som nära och goda grannar och vi kommer dessutom… ge facit på vem som bor var! Augustimarknaden på Växhuset i Mobodarne har idag öppet kl 12-17 och erbjuder trädgårdscafé och mycket annat spännande!

 

Publicerat

På hälleberget

Vi i Mo har tur som bor precis i ett gränsområde mellan många olika naturtyper. Alla naturtyper har sin charm, men uppvuxna med sommarminnen från de kustnära sörmländska hällmarkstallskogarna så väcker denna naturtyp alltid lite extra varma känslor hos oss.

Man ser långt mellan trädstammarna och man får ofta glimtar av horisonten däremellan, samtidigt som de tillsammans med de böljande bergsklackarna döljer vägen framåt lagom mycket för att nyfikenheten ska väckas, hållas vid liv och få en att hela tiden vilja upptäcka mer… vad finns bakom den kullen, och variationen är så stor att man aldrig blir mätt på intrycken, plötsligt dyker en liten ”norrländsk” myr i miniatyr upp eller ett spännande blockparti… kan det finnas en grotta!?

Det är, som ofta i Sveriges natur, inlandsisen vi har att tacka för denna ”nordiska” naturtyp. Det av isen barskrapade och slipade urberget, som låg högt men ändå under havsnivån, och som vid landhöjningen spolades rent av vågorna och lämnades som detta karga landskap. Det är främst tallar som klarar att leta sig fram i sprickor i berget för att hitta tillräcklig jordmån. Eftersom de växer glest blir det ofta knotiga, grovgreniga lågväxande träd vilket inte är någon bra produktionsskog men har därför också oftast lämnats ifred och har fått utvecklas med en väldigt naturlig karaktär med träd av alla åldrar, torrakor och lågor (liggande döda träd) där de senare klarar sig länge eftersom de ofta ligger torrt med få nedbrytare.

Det är ju långt ifrån en vanlig miljö för hästar kan man tycka, men Pompe, som inte alls blivit bortskämd med sina ”fria” skogspromenader, axlar utan tvekan sin uppgift som transport åt Julia, och verkar också tycka att variationen och utmaningarna i växlande terrängen är stimulerande. Håll med om att även han verkar stå och beundra utsikten från sin upphöjda position på urbergshällen.

Publicerat

Dagen då vi ”hittade” blomkål

Under sommaren har det blivit många perioder då vi behövt prioritera delar av odlingslandet och samtidigt vända ryggen åt andra. Plantorna i det nedersta bortre hörnet, längst bort i köksträdgården har – när vi rannsakar oss själva – ”levt på undantag” mest hela sommaren.

Redan från början fick de små kålrot-, blomkåls- och svedjerovsplantorna – som gick sist ut från uppdrivningsbänkarna – en styvmoderlig hantering, men i takt med att vi dag efter dag konstaterade ”att inget hände med kålen där borta” så blev omsorgen allt mindre och inspektionerna allt färre tills de helt glömdes bort… tills idag då vi råkade passera förbi och ”hittade” tiotalet vita molnlika blomkålshuvuden.

Morgondagens prioriteringslista ändrades i ett huj – först och främst ska de alla få solhatt på huvudet för att inte gulna i solen (ett av det större bladen viks ner på huvudet), sen blir det spa-behandling med gödselvatten, ogräsrensning, luckring, kompost och marktäckning.

Blomkålen ansågs förr som en lite ”finare” grönsak och Mark Twain beskrev den som ”broccoli, men med collegeutbildning”. De hade nog fel… våra blev lika fina trots att vi försummade hela grundskoleinsatsen.

Quill är, till skillnad ifrån Candy, inte mycket för att jaga vilt, men bär och grönsaker uppskattar hon desto mer och tog genast detta fina exemplar under sitt beskydd.

Publicerat

Fånga dagen med fång

Pompe – en vanligtvis tämligen reserverad pensionerad gentleman uttrycker ”livet som glad pensionär” då han tillsammans med fårkompisarna korta stunder får komma över till sommarhagen.

Förra året blev det sannolikt för mycket av det goda – då grästillväxten på försommaren under en period accelererade och ledde till att Pompe utvecklade foderfång – ett tyvärr allt vanligare sjukdomstillstånd hos hästar där symptomen framför allt visar sig i inflammerade hovar. I förlängningen kan hovbenet börja rotera (böjer sig bakåt-nedåt mot sulan = ont) och hovarna deformeras. Hovbenet kan aldrig rotera tillbaka igen och hovbenets infästning kommer förbli känsligare, men hovarna kan korrigeras med rätt verkning så att smärtan försvinner och felbelastningen minskar. Det verkar dock som att det sen finns en förhöjd risk att hästen blir känsligare för framtida inflammationer vid felaktigt foder och att situationen då kan bli ännu värre.

Foderfång brukar ibland jämföras med gikt som också har kopplingar mellan kost-ledproblem, men en hypotes handlar om för mycket socker som slår ut hästens normala tarmflora vilket orsakar en förgiftning/inflammation i kroppen. Trots att tillståndet är känt sedan 1700-talet och många forskningsprojekt genomförts så kvarstår många frågetecken. Det finns även andra faktorer som ökar risken för fång än felaktigt foder – exempelvis så verkar insulinresistens, överbelastning, vissa läkemedel (t.ex. kortison) och livmoderinflammation t.ex vid kvarbliven efterbörd vid förlossning alla kunna orsaka tillstånd i kroppen som leder till fång.

Lyckligtvis så har Pompe inga, på honom märkbara, problem med sina hovar längre men vi ser fram emot att framöver ordna med skogshagar till honom och hans vänner – med lagom fodertillväxt, spännande natur, mer motion och härlig trädskugga – men tills de är klara så verkar ändå dagarna i vinterhagen, guldstunderna i sommarhagen och skogsutflykterna bidra till en ”förnöjsam pensionär”.

Publicerat

Skatteverket inkasserar – skattningsvis 40 kg honung! 

Invånarna i det lilla samhället vid Ranbo tog det på det hela taget ganska lugnt när skatteverkets representanter Julia och Sven-Olof kom förbi och genomförde årets första skatteindrivning. Det var bara i en av bosättningarna som tjänstemännen kände sig lite hotade och tog på sig skyddsdräkter.

På sätt och vis kan man ju förstå arbetarna där när tjänstemännen berättade att man hade kommit fram till att en skattesats på 100% var en rimlig nivå för deras arbetsinsats – erkänn att de flesta av er skulle känna en viss besvikelse först, och kanske rent av fundera på åtminstone ett milt motstånd för att försvara era, med hårt slit förvärvade egendomar. Det var ju resultatet av många veckors hårt arbete i hettan som bara försvann i ett nafs. ”Hade vi vetat om att skattesatsen var så högt satt så kunde vi ju hellre tillbringat dagarna på stranden och druckit saft och käkat bullar från badgästerna istället för att släpa hem och fylla på våra vinterförråd”, hävdade de. Nåja… när tjänstemännen lovade att det skulle komma en skatteåterbäring senare i höst i form av sockervatten ” som var liiika gott och nyttigt” accepterade arbetarna till sist detta, trots att de tyckte det var lite konstigt att inte tjänstemännen lika gärna tog det själva då istället för att ”länsa deras skafferi”.

Nu är ju Krainerbina kända för sitt goda humör så det slutade med att alla var nöjda och tjänstemännen godtog ursäkten för den tidigare lite hätska stämningen, och inflikade att det säkert var åskan, som låg i luften, som hade gjort alla lite spända och irriterade. Tjänstemännen slappnade av berättade ärligt hur innerligt tacksamma alla skulle komma att vara för deras arbete och hur mycket man kommer att njuta av deras utsökta produkt. Då brummade alla bina förnöjsamt och meddelade att de uppskattade att få hjälpa till och gärna fortsatte med ett trevligt samarbete. Med en vacker gest, och som tecken på ett förnyat ömsesidigt förtroende lyfte tjänstemännen på hattarna för bina (och kanske för att det blev lite för varmt) och hälsade på återseende… och lovade att komma tillbaka när bina fyllt förråden igen.

Nu ser vi, förstahandskonsumenter, fram emot att få vara med när skatten ska slungas nästa vecka… för att sen fyllas på i små genomskinliga skattkistor samt klistra på etiketter som hedrar de flitiga invånarna i samhället vid Ranbo. ”Ranbohonung” ska det bli.

Publicerat

Skogspromenad med Pompe

Fint väder, lite svalare i luften – en härlig kväll för en skogspromenad. Hmm… inga hundar som kan följa med. De är med Julia o Annika i Jämtland, men Pompe kan behöva lite motion så han får följa med i koppel. När vi kommit halvvägs på kyrkstigen så tycker han att vi gått tillräckligt så vi får stanna och förhandla lite. Då kommer Eva ifatt oss, ute på promenad med sitt husdjur, Sigge. Eva tyckte sig ha skymtat en vit älg mellan stammarna innan hon insåg att det bara var Pompe som var ute och lufsade i skogen. Vi hälsar alla på varandra och gör sällskap en bit på stigen innan vi två svänger av mot Ranboberget.

Ensamma igen börjar jag fundera på vårt förhållande till djuren. Tänk om det var vi som suttit i andra ändan av kopplet. Nu hade vi kommit längst bort på promenadrundan och Pompe verkar alltid veta när vi är på väg tillbaka och följer då mycket lättare. Man kanske kan släppa kopplet så han får koppla igång hjärnan, istället för att bara trava på i mina ledband. Han är ju lugnet självt och gillar ju inte ens när fåren rymmer så vad kan gå fel. Hur är det med koppeltvång på hästar?… han lär ju inte börja ränna runt och skrämma upp småvilt och han äter ju bara sly… så vi provar väl.

Först står han bara och tittar efter mig och kollar lite åt olika håll som om han övervägde alternativen… eller så undrar han bara hur jag tänkte nu. Efter att jag kommit ett tjugotal meter så hör jag i alla fall en suck och så kommer han lunkande efter mig. Så går vi ett femtiotal meter med Pompe strax bakom mig, innan han verkar inse att jag inte tänker eller ens kan hindra honom från att ta en mule sly som passerar inom räckhåll. Det fanns ju fler blad så det blev ett fikastopp för honom. Jag fortsätter dock men sneglar lite på honom då och då. Plötsligt inser han att jag försvunnit och sätter av i trav längs stigen tills han lättad bromsar in bakom mig igen. Så fortsätter det några gånger och för varje gång så vågar han stanna kvar lite längre och äta men kommer ifatt mig piggare för varje gång tills han börjar komma dundrande i full galopp och stannar upp bredvid mig och frustar och slänger förnöjt på huvudet. Sen blev han tveksam för något så då gick han med mulen direkt i ryggen på mig och rent av tryckte fram mig, men sen kom det lite sly igen så då var det glömt.

Så där fortsatte det ända tills vi kom hem och när han kom galopperande efter mig på Palläck såg han verkligen inte ut som en trött pensionär utan han både såg ut som och kände sig nog som en ung hingst igen… en underbar syn och känsla. Jag kan tillägga att han visade upp extra mycket pondus när han kallade på fåren när han kom tillbaka till hagen. Det var verkligen en underbar skogspromenad… för oss båda!

Publicerat

Pompe o Fia-Lisa

När fåren bara var lamm förr-förra sommaren så såg vi dem en morgon när de lekte herre-på-täppan… på Pompe. De jagade varandra runt Pompe och plötsligt hade Grålla klättrat upp på honom där han fortfarande låg och njöt av de första värmande morgonstrålarna. Han tittade ganska oberört upp, och säkert även lite road, och såg på hur Grålla halkade omkring uppe på hans kropp och försökte parera buffarna från de andra som försökte putta ner, och ta hennes plats. De höll på en bra stund och lyckades alla få en stund på toppen utan att Pompe blev irriterad på dem, även om deras spetsiga hovar säkert måste ha mer än kittlat honom. De har lugnat ner sig betydligt med åren, men kan fortfarande få rejäla spel och hitta på tokigheter, men det är fortfarande lika underbart att se hur överseende och kärleksfullt Pompe låter dessa galenskaper passera. Han är ju trots allt en distingerad äldre herre på 21 år, och som flockledare kan han visst säga ifrån när de t.ex. hoppat in i foderhäcken och är i vägen när man ska äta, eller när de hittat ett ”hål” i stängslet och absolut ska prova gräset på andra sidan. Då kan han stå vid hålet och putta undan dem när de försöker rymma och när vi kommer så nickar han lite surmulet mot svagheterna i stängslet för att visa oss att vi måste göra om och göra bättre. Men sådana här oskyldiga lekar, när t.ex. Fia-Lisa lägger sig tvärs över honom när han ligger ner för en paus tar han alltid med ro… det tycker vi, och tydligen fåren, är en riktig kompis… som ställer upp om man vill leka och kela lite, men som också är tydlig och visar var gränserna går.