Det var dock inte så hemskt som det låter, även om våra vänner från storstan var ganska matta efter att provat en av de brantare ”vägarna” ner för Ranboberget. Anledningen till titeln syftar istället på att Pompe tappade en sko under första delen av promenaden och valde sedan, tillsammans med Julia och Annika att ta en enklare väg hem än planerat. Alla njöt dock av skogspromenaden och inte ens Pompe verkade bry sig om den tappade skon… så då kan man ju samtidigt bli fundersam över hur viktig den är.
Tidigare, när hästarna levde fritt så nöttes ju hovarna ned i samma takt som de växte fram. Det var först när människan började nyttja hästen som drag och lastdjur som påfrestningen blev större och där hästskor av först läder och bast användes redan under antiken och senare av järn, som alla bands fast under hoven medan järnbeslag, fastspikade med söm, började användas först på 300-talet e.kr., allt för att skydda hovarna mot slitage.
I norden dröjde det ytterligare några århundraden innan man försåg hästarna med sådana nymodigheter… och då verkar det främst vara som halkskydd på vintern, och det är först på 1000-talet som vi börjar sko regelmässigt, även om det inte var så ofta som var sjätte-åttonde vecka, som är vanligt idag, utan uppgifter från medeltiden finns på 1-4 gånger per år beroende på hur ofta hästen användes. Under senmedeltiden ville man från kronan och adelns håll dock ha allt starkare och tyngre stridshästar, vilket givetvis slet mer på skorna, samtidigt som grusvägar blev allt vanligare på 1600 och 1700-talet vilket ytterligare förstärkte behovet av tätare byten.
Järn är fortfarande det vanligaste materialet och även om en del andra lättmetaller har hittat in i travsporten så har dessa, tillsammans med nymodigheter som varianter i gummi och plast, inte riktigt fått ”fäste” i de bredare marknaderna. Inte heller silver, som den gamle Gustaf Gyllengahm lär ha skott sina hästar med på Ranbo, åtminstone vid finare tillfällen, har fått någon större spridning. Anledningen till detta, förutom pris och slitstyrka, är att järn anses ha rätt friktion så att hästen inte ”fastnar” i underlaget och riskerar vrida sönder leder och ligament.
Hoven är uppbyggd av keratin, dvs samma ämne som hår, hud och naglar. Även strålen under hoven består av det men innehåller mer vatten vilket gör den mjukare än hovväggen. Eftersom nederdelen av hästens ben inte har några muskler, utan bara senor, så måste hoven fungera som en pump för att föra tillbaka blodet upp till kroppen. Innanför strålen finns därför en elastisk kapsel som kallas ”putan” som ska tryckas ihop av strålen vid gång, samtidigt som hoven vidgas, för att fungera som pump. Här förstår man att en järnsko kan bli en klar försämring för den funktionen, speciellt om den inte utformas rätt.
Men om nu hästen, som i Pompes fall, är för liten för att praktisera som stridshäst, drag- eller lastdjur i större utsträckning och har som tyngsta uppgift att bära Julia runt Paläck några gånger i veckan där grusgång begränsas till 50 meter så borde väl han kunna få gå barfota såsom sina förfäder gjorde för länge sedan, och därmed även få bättre blodcirkulation. Nja, i teorin skulle en perfekt häst som går på rätt underlag och i rätt utsträckning varken behöva skor eller verkning, dvs klippa naglarna. Men här har vi människor ställt till det. Hästar som inte föddes perfekta i det vilda klarade sig inte, så där skedde en reglering. Dagens hästar går i regel för lite och äter för kraftigt vilket innebär att de behöver klippa ”hovarna” och på samma sätt som vi människor numer har svårt för barfotagång så har de flesta hästar idag blivit beroende av rätt skor på väl skötta ”fötter” för att få balans i hovar, leder och muskler för att t.ex. slippa ledinflammation.
Men ett halvt varv runt paläck utan en sko eller två skulle ju även vi kunna klara utan att ta någon skada, kanske rent av få lite ökad blodcirkulation… och kanske rent av tycka vara lite roligt… eller?