En Annorlunda Hälsingegård
För att inte direkt gå i väggen på äventyrsbanan så gäller det att kunna läsa och tyda kartan, men även om man gör det korrekt så måste man ändå gå in i väggen vid ett par tillfällen. På Ranbogården har vi ännu inte hittat något stort klädskåp som leder till andra världar men det behövs inte… den gamla ekonomibyggnaden är ett sammelsurium av skrymslen och det finns gott om spännande irrgångar som leder till spännande delar av denna fantastiska värld.
Ja… det är faktiskt möjligt att klättra uppför klippbranten på Fiskhällarna, vilket de här bilderna åtminstone indikerar. Under helgen bodde klättergänget från Uppsala hos oss för att på dagarna ta sig an de kluriga lederna på Olbergets förberg. Belöningen när de kommit upp för branten är en härlig utsikt och utflyktsmackor som smakar lite extra gott till kaffet. Trots de, både mentalt och fysiskt, krävande utmaningarna på berget så var de dock inte sena att på kvällen ställa upp och roa oss, och sig själva på äventyrsbanan och med rundpingis. Kanske blir riktigt skönt för dem att, som kontrast, slå sig ner med studieböckerna och arbetsuppgifterna nu på måndag morgonen.
Om inte ens Harry Martinsson tycker sig hitta de rätta orden för denna tidiga morgonstund i gräsfältet så är det ju knappast någon idé att vi själva försöker… ”Markmattan är ömsevis svingel och tåtel och på de solstekta fläckarna står den lysande skirblonda rödvenen, detta gräs som hur tätt det än står verkar strålfint skimmerlätt och genomlyst, nästan andligt, och hur man än letar finner man inte ord som är tillräckligt rättvist lätta för detta solskir.” Ur En vandring till bärskogen av Harry Martinson (Midsommardalen, 1938)
I Uppsala, så är det Domkyrkan som tydligt ståtar i stadssiluetten och har fungerat som ett riktmärke för vilsna själar (i dubbel bemärkelse) i över 600 år. Här i trakten utgör Mo kyrka motsvarigheten – det är bara att gå upp på närmsta bergsknalle så öppnar sig möjligheten till lokaliseringshjälp och har så gjort de senaste 195 åren, sedan kyrkan flyttade från sin gamla plats i Kyrkbyn.
Under sommaren har vi inte bara njutit av åsynen av den frodiga vackra grönskan som så pittoreskt och sagolikt inramat den drygt hundra år gamla jordkällaren utan också njutit av dess smak. Systematiskt har de ljusgröna späda bladen skördats till pesto, gratäng, soppa och t.o.m chips. Ja, det handlar alltså om kirskål, en växt som man redan under järnåldern verkar ha tillrätt och var då, liksom i medeltida klosterträdgårdar och även på 1800-talets slott och herrgårdar populär att odla. Frågan vad odlingsinsatsen egentligen bestod av är dock befogad – denna växt behöver nämligen inte mycket omsorg. Den ”står på egna ben” redan från fröstadiet och idag skulle nog många vilja döpa om den till ”kris-kål” då den ohejdat far fram och mer än gärna ramar in och skapar kris för de flesta andra i sin omgivning. Dess kraftiga rotnät med snabbväxande utlöpare, som kan överraska med en planta flera meter bort, tillsammans med en ruskigt effektiv fröspridning bidrar till detta. Detta är väl den troliga anledningen till att den också kallas för skvallerkål… eller kan någon fransk munk tidigt ha känt till växternas verkliga förmåga att kunna skvallra på riktigt med rötterna?
Om man, liksom Richard, har en passion för höghöjdsklättring så behöver man ju inte tveka så länge innan man skaffar en gård med nio hustak. Det ger nämligen ypperliga tillfällen att titt som tätt komma upp på takpannorna mellan trädkronorna. Med 15 skorstenspipor, där vissa genom åren varit inaktiva och ibland blivit populära lyor för kajor, så behövs det nu på några ställen en storstädning och lite preventivt agerande där nätskydden hamnat fel. Fortsätt läsa ”Skorstenspipor – populära lyor för kajor”
Det finns många Bauerliknande skogar även i Hälsingland. Det är lätt att i en sådan skog nästan uppleva trädsjälen och andra växters livsandar. Och kanske är denna förnimmelse närmare sanningen än vi tror. Många forskare vill idag jämföra gamla urskogar med ett stort samhälle och liknar dem ibland vid en myrstack där alla växter tillsammans bidrar till trädriket. Genom sina rötter kopplar träden, i synnerhet artfränder, ihop sig med varandra och man har visat hur de via de sammanväxta och hopflätade rötterna kommunicerar inte bara mha kemiska ämnen utan också med elektriska signaler. Fortsätt läsa ”Budskap från trädens själar”
Hoppla, vad suspekt det här ser ut! Ok… för att rädda någras nattsömn så kanske vi bör förklara… nix, det är inte någon hednisk fruktbarhetssymbol, inte ett grekiskt-ortodoxt kors, och inte heller någon radarmast för kontakt med representanter från världsrymden … och nej, inte heller stommen till en amerikansk jättevariant av fågelskrämma. Snarare tvärtom… Det är ju sittpinnar till ormvråkar – såklart! I och med att vi nu endast tillbringar korta skördestunder i trädgårdslandet så tar vi hjälp av några av skogens väktare – de skarpseende ormvråkarna… att mellan våra pass, från sitt fyra meter höga utsiktstorn spana och hålla ställningarna mot eventuella grönsakssugna sorkar… allt enligt Jordbruksverkets och Länsstyrelsens rekommendationer. Bland myndigheternas råd tipsas vi om att placera sittpinnarna mitt i odlingslandskapet med öppet inflygningsrum. Förutom sorkar så gillar de, som namnet antyder (vråk från germanska Wreka = förfölja), också ormar så förhoppningsvis kan våra skyddslingar också göra en insats mot huggormen som skådats i diket. Återstår nu att se om utsiktstornet duger, i så fall kan vi i bästa fall räkna med deras insatser fram till oktober då plikten kallar dem till liknande insatser i sydvästra Europa.
En ny generation upptäcker Ranbogårdens möjligheter. Theo och Bea hyrde in sig och bjöd in sina syskonbarn. Tiotalet kusiner från Södermanland, Medelpad och Gästrikland lekte sig glatt igenom helgens alla äventyr. 
Både från sexåringarna, likväl som från tonåringarna och de vuxna hördes skräckblandad förtjusning och hissnande skratt under äventyrsrundan, glada hurrarop vid kakbordet med nybakade kardemummabullar och mysprat varvat med gapskratt från hängmattorna och givetvis så syntes förväntansfulla blickar vid grillningen. Inte konstigt att de efter kvällsbadet och lyskvällen vid Florsjön ovaggat somnade i sina sovsäckar uppe på Kaffestugans övervåning.
Under sommarhalvårets kvällar, nätter och tidigt på morgonen och framför allt inne bland träden så händer det ofta att även vinden sover varför alla skogssjöar och tjärnar då ter sig som speglar i landskapet. Här syns Ranbodammen innan väckning… eller vänta nu … har bilden hamnat upp-och-ner? Några timmar senare då markytan, speciellt under molnfria dagar, värmts upp av solens strålar och den marknära varma luften stiger uppåt så vaknar den härliga sensommarvinden till liv igen och spegelytan är som bortblåst.