Under sommaren har vi inte bara njutit av åsynen av den frodiga vackra grönskan som så pittoreskt och sagolikt inramat den drygt hundra år gamla jordkällaren utan också njutit av dess smak. Systematiskt har de ljusgröna späda bladen skördats till pesto, gratäng, soppa och t.o.m chips. Ja, det handlar alltså om kirskål, en växt som man redan under järnåldern verkar ha tillrätt och var då, liksom i medeltida klosterträdgårdar och även på 1800-talets slott och herrgårdar populär att odla. Frågan vad odlingsinsatsen egentligen bestod av är dock befogad – denna växt behöver nämligen inte mycket omsorg. Den ”står på egna ben” redan från fröstadiet och idag skulle nog många vilja döpa om den till ”kris-kål” då den ohejdat far fram och mer än gärna ramar in och skapar kris för de flesta andra i sin omgivning. Dess kraftiga rotnät med snabbväxande utlöpare, som kan överraska med en planta flera meter bort, tillsammans med en ruskigt effektiv fröspridning bidrar till detta. Detta är väl den troliga anledningen till att den också kallas för skvallerkål… eller kan någon fransk munk tidigt ha känt till växternas verkliga förmåga att kunna skvallra på riktigt med rötterna?
En Annorlunda Hälsingegård
