Författare: admin

Åsynen av gula kantareller får snabbt den uråldriga ”samlargenen” att vakna till liv och ivern stor att skörda alla de små skatterna. ”Samlarens” drivkraft att skyndsamt plocka ”så mycket som bara går” hejdas dock av den, på senare tid, utvecklade ”klimatmedvetna” sidan hos oss då frågan om huruvida svampbeståndets existens och därigenom också trädens väl och ve hotas, genom vår ”rovdriftstanke”. Kantareller och flera andra svampsorters mycel tränger ju in i trädens rötter och bildar tillsammans med dessa ett underjordiskt nätverk – ett mykorrhiza. Detta internet, WWW – ”Wood Wide Web” i vilket svamparnas roll är att förse träden med näring, vatten och även information om hot från skadeinsekter samt antibiotika som försvar mot parasitiska angripare, är ovärderligt för träden och därmed för skogens funktion som t.ex. viktig kolsänka. Det finns exempel på hur en enda 2500-årig svamps mycel i Oregon bildar ett intranet som sträcker sig över 9 kvadratkilometers yta. De, i sammanhanget, små anspråkslösa kantarellfruktkropparna ovan jord kan alltså jämföras med ”toppen av ett isberg” och på frågan om vi, under skogspromenaderna med gott samvete kan låta ivern att komma hem med full skörd till svampomeletten är ok, kan efter lite efterforskningar troligen besvaras med ett ja (puh!) eftersom det befintliga svampbeståndets mycel ju inte tar någon skada av att vi plockar fruktkroppen. På sikt och vid väldigt stor exponering kan man tänka sig att skogens träd, genom den minskade sporspridningen från fruktkroppen, som istället hamnade i stekpannan, tappar möjligheten till nyetableringar från sporerna. Men naturen verkar ju ha löst detta dilemma genom att förse kantarellerna med ett effektivt gult kamouflage och psv minimera risken för skövling… hur många gånger har vi inte gäckats då vi skyndsamt böjt oss ner över de gula… höstlöven på marken.

De nysatta rabarberplantorna var inte tillräckligt många för att kunna fylla saftförrådet men däremot har vi bakom husknuten rikligt med 1,5m långa frodiga rallarrosor – Sveriges vanligaste ogräs – som tydligen ger en dryck som är lite rabarberlik… om ett par dagar får vi veta om det stämmer för just nu står saftblandningen och drar nere i jordkällaren. Det egentliga namnet på blomman är mjölkört eller mjölke som den fått från uppfattningen att korna mjölkade bättre när de ätit av växten. Orsaken kan i så fall bero på att den är vätskedrivande. Det vanligaste smeknamnet är nog ändå rallarros och namnet kommer sig av att den följde spåren efter rallarnas anläggande av tågräls i skogarna. När rallarna brände och röjde skogen ökade kvävehalten i jorden vilket gynnade växten. Som bevis på hur nära denna växt stått människorna så har den totalt 85 dokumenterade, ibland lokala namn, såsom himmelsgräs, brudfackla, rävrumpa etc. Praktduna och dunört är namn som kommer sig av att man förr i tiden använde de fallskärmsförsedda dunlika frukterna som stoppning i kuddar. Den av vinden spridda växten är en av de första att växa upp på marker som utsatts för skogsbrand och kallas därför ibland för skogsbloss. För den som inte hinner ut och skörda blommorna i tid kan istället se fram emot att snart kunna börja gräva upp de vita näringsrika rötterna för en smaskig höstgratäng!