Publicerat

Stämmer – solen har lyst med sin frånvaro

Det stämmer, det är faktiskt inte bara en känsla… att ”solen lyser med sin frånvaro” under dessa inledande höstveckor och att en morgon med strålande soluppgång hör till ovanligheterna. SMHIs sammanställda observationer visar nämligen att september generellt sett blev mycket solfattig i hela landet. Som exempel blev månaden den allra solfattigaste som observerats i Karlstad sedan startåret 1957 och likartade bottenrekord verkar gå att finna även i Umeå och Norrköping. Men om vi nu haft en period av dagar med extremt lite solskenstid så borde väl sannolikheten vara att vi framöver kan räkna med några fler strålande soluppgångar… eller… hur var det nu med statistiken?!

Publicerat

Inte vad det ser ut att vara …

Nej, det är inte snö som Candy och Quill vilar i, inte heller nyklippt fårull och det är inte heller vitmossa… utan fönsterlav, en i gruppen s.k. renlavar och den kallas därför ibland också för vit renlav. I samband med adventstider ser man ofta denna buskliknande lav felaktigt saluföras under handelsnamnet vitmossa. Det finns dock en mossart som heter vitmossa, men för att göra förvirringen total så är ju den grön, röd, brun, skär eller gul… vit är den bara när den torkar ut och den är alltså något helt annat eftersom mossor tillhör växtriket. Lavar däremot tillhör svampriket och ska alltså egentligen, precis som alla andra svampar, inte ens kallas för växter… är inte det fantastiskt?! Det säger en hel del om svamparnas särställning… och lavar är ypperliga exempel på dessa annorlunda liv… de bildas nämligen av ett symbiotiskt förhållande mellan en eller flera svampar och en alg. Algen ordnar, genom fotosyntesen, näringsproduktionen, medan svampen skyddar dem mot uttorkning, tar upp mineraler och fäster dem vid underlaget. Fönsterlaven tillhör alltså, tillsammans med fem andra sorters lavar, gruppen renlavar. Namnet kommer sig av att de, föga överraskande, utgör den viktigaste födan för renar under vintern. Och namnet fönsterlav då? Förr i tiden lades den mellan fönstrens inner- och ytterrutor för att suga åt sig fukt och på det sättet slippa isrosor på rutan på vintern.

Publicerat

Slutspurten för många björkar

Sannolikt bara några få dagar kvar innan vägen göms helt av nedfallna blad. Många av de höga björkarna är nu i slutspurten med att föra den sista sockerproduktionen och dra in det sista klorofyllet från bladen till stammar och rötter för att därefter bilda ett isolerande och torrt skikt i bladfästet som gör att bladen faller av vid minsta vindpust. De högre björkarna kan, trots att de blev gula före de nyplanterade, lägre björkarna, fälla sina blad senare om förtorkningen i bladskaftet fördröjs av goda ljusförhållanden (och att de lägre nyplanterade björkgrannarna som står mörkare ger upp sin sockerproduktion tidigare och går in i vilan). Men det förutsätter att inte frostanfallen högre upp i de äldre björkarnas trädkronor blir alltför kännbara för då blir detta istället signalen att avsluta produktionen för säsongen. Sannolikt kommer vi få se hur en del av ”barnen och ungdomarna” chansar och fortsätter sin sockerproduktion i det längsta. För när de fullvuxna träden släppt sina blad så kan de små nämligen få några veckors möjlighet till extra, värdefullt ljus när det blivit kalt omkring dem. Skulle de bli överraskade med plötslig iskyla så att bladen blir kvar så gör det inte så mycket då de, med sin lilla bladyta, inte är så vind- och snötyngdskänsliga och att energikostnaden för nyproduktion av förlorat klorofyll nästa vår är relativt liten för dem.

Publicerat

Som ett segertecken på himlen

Som ett gigantiskt segertecken avtecknar sig ett V på himlen över Ranbo. Formationen är i dubbel bemärkelse ett slags ”segertåg” för dessa relativt sett stora och tunga fåglar – som tillsammans, på detta vis, kan spara mycket energi under sina förflyttningar, men det är inte av den anledningen, som den seglivade myten uppger, att de som ”tävlingcyklister” lägger sig i ”lä” eller rent av utnyttjar ”drag” eller uppåtströmmar från fågeln framför. Luften bakom de flaxande fåglarna är mycket turbulent, uppåtströmmarna för små och skulle bara bli destabiliserande men genom positioneringen utanför vingspetsen får de ostörd luft, men ändå närhet till fågeln framför. Genom att lägga sig snett utanför varsin vingspets så blir formationen hälften så lång och sikten framåt dessutom fri för samtliga. Bägge dessa bidrar till att det blir lättare att ha uppsikt över flocken och framför allt att snabbt upptäcka och därmed korrigera kursändringar med liten energiförlust och flygningen underlättas därmed avsevärt. Plogformationen är alltså ett sätt för trögmanövrerade fåglar att förflytta sig tätt tillsammans utan att störa varandra snarare än att – såsom tävlingscyklister som cyklar bakom andra – minska luftmotståndet, få ”drag” och spara energi på det sättet.

Publicerat

Lingon – en tuffing på sitt sätt

Lingon – en tuffing på sitt sätt. De behåller sina läderartade gröna blad under vintern och klarar temperaturer på – 40 grader och en frostknäpp på höstkanten bidrar bara till att göra bären lite sötare. Typiskt är också ”lättillgängligheten” – medan bärsäsongen för de flesta andra bär sedan länge är över kan vi ofta långt in på hösten med lätthet fylla hinken – en lingonplanta kan under fördelaktiga förhållanden ge en liter bär. Det är inte så förvånande att lingon, som är mycket vanlig i hela Sverige, är Sveriges ekonomiskt viktigaste bär. Vi äter mest lingon i världen per person men vi exporterar även stora mängder till Österrike, Tyskland och länder i Asien där bäret också är populärt… och snart får vi troligen se ytterligare uppsving. Lingon som tidigare inte studerats så ingående har vid närmare granskning visast sig ge intressanta hälsoresultat mycket tack vare dess höga innehåll av polyfenoler som bidrar till stabilare blodsockernivåer, lägre kolesterolvärden och verkar inflammationshämmande. Som sagt, det finns fortfarande möjligheter att kila ut i skogen och fylla på – inte bara mat- utan även apoteksförrådet!

Publicerat

Bär att uppmärksamma

Surt sa räven om rönnbären. Men med ett par timmar i frysen och efterföljande uppkok i sockerlag… och, till att börja med, en stege för att få ner bären från trädet så skulle nog även räven vara nöjd med både smakupplevelsen och skördandet. Det var ju fabeln om rävens misslyckande med att nå bären som ligger bakom ordspråket (vars sensmoral är att man tenderar att börja ringakta något som man ändå inte kan få). I år gör vi det enkelt för oss genom att satsa på sylt och inte gelé – som ju kräver några extra tillagningsmoment. Med facit i hand kan vi påpeka att rönnbär och rönnbärssylt borde uppmärksammas mer och ett nytt begrepp myntas, typ – ”Pikant och karaktärsfullt – sa gourmén”.

Publicerat

Vinbär … och snart oktober

Känns lite märkligt att i slutet av september skörda röda vinbär, men fortfarande har varken fåglar eller någon frostknäpp tagit dem och vi kan samla på oss ett vinterförråd. Bären har, såsom namnet antyder, ursprungligen nyttjats till vinframställning. Under 1600-1700 talet blev syltning av de pektinrika röda vinbären populärt. Själva ser vi fram emot vinterns tallrikar med vinbärskräm och mjölk, även om vi den här dagen gladeligen passar på att äta dem som de är – de är ovanligt söta jämfört med hur de brukar vara under sommaren. Men hur var det då med nyttigheterna – jo, både de röda och svarta vinbären har en given plats på ”listan” över våra tio svenska superbär, då de är väldigt rika på antioxidanter, vitaminer, fibrer och mineraler. Medan de svarta vinbären verkar vinna något över de röda när det gäller halten av kalium och C-vitamin (drygt 0,5 dl sägs ge det rekommenderade dagsintaget av C-vitamin!) så bidrar de röda bärens höga pektinhalt till seger när det gäller att hålla blodsockernivån i schack. Rönen om de gula och vita vinbären lyser med sin frånvaro men det är nog bara en tidsfråga innan de också hamnar på superbärslistan. Dessutom har det ju visat sig att det just kombinationen av olika bär som gör skillnad – dvs ju fler färger och sorter, desto nyttigare.

Publicerat

Asp som visar vägen

Ståtlig asp med rasslande gyllengula blad som visar vägen för de andra… kanske har den, efter sommarens idoga påfyllning av näringsämnen i vävnaderna under bark på stammen och i rötter, faktiskt till slut blivit ”mätt och belåten” och har tillräckligt med reserver inför den långa välförtjänta vintervilan, vilket tydligen kan ske för träd till skillnad från t.ex. en björn som samlar på sig näring in i det sista innan vinterdvalan… eller så kanske trädet främst är ett genetiskt ovanligt ”ängsligt” exemplar som trots att det ännu kan dröja flera veckor innan frosten kommer inte vill riskera att vara med om överraskande besvärliga köldknäppar som skulle kunna få ”blodet (vattnet) i ådrorna att frysa” och veden att spricka. Det kan också vara så att aspen i fråga, i sin relativa ensamhet och mycket högre höjd börjar känna av kylan mycket tidigare än sina kortare och mer tätlevande grannar som värmer varandra med sin ömsesidiga värmeutstrålning. Hursomhelst, oavsett orsaken så har klorofyllet i aspens blad börjat hämtas in av stammen, för att kunna pumpas ut igen nästa år, och därmed så har också den gröna färgen försvunnit, medan de gula och bruna pigmenten, som består av karotener (som alltid finns i bladen), nu dominerar.

Publicerat

Tåliga skogsmattor

Många mossor, gräs och låga örter klarar vintern genom att överleva som gröna plantor under det skyddande snötäcket. Snötäcket kan tom möjliggöra för dem att fortsätta växa. Och skulle det trots allt bli väldigt kallt så klarar de sig ändå för många mossor har en förmåga att klara av eventuell frysning. Exempelvis har forskare kunnat återuppliva en 1 600 år gammal mossa som legat nedfrusen i Antarktis. Och tydligen hittar man 500 åriga grobara sporer om man letar lite i en torvmosse. Mossor har stor betydelse för ekologin då de bl.a. tar upp och behåller fuktigheten samt är viktiga för skogens kväveomsättning. De har även varit till stor hjälp för människor, som använt mossa, till att täta mellan timmerstockarna i dragiga hus. Det är framförallt den husmossa som våra fyrbenta vänner vilar ut sig på som använts. Husmossan, tillsammans med väggmossa och kammossa, tillhör våra vanligaste mossor och ses ofta, liksom den gröna mattan på bilden, fullständigt täcka skogsgolven.

Publicerat

Skål för kål

En skål för kål – många odlare har liksom vår kursledare på småbrukarkursen erfarit en osedvanligt lyckad kålsäsong med riklig skörd både vad gäller sorter, kvantitet och kvalitet. Famnen och lådorna fylldes i ett huj av frodiga kålsorter i många av färgkartans kulörer (det var grön-, vit-, svart-, rödkål m.m.) då vi kursdeltagare hjälpte till med förberedelserna till helgens skördemarknad i Tjärnvik. Kål är en av våra äldsta kulturväxter, den odlades i centraleuropa redan under yngre stenåldern och kom troligen till norden under vikingatiden. Det finns omkring 35 arter inom kålsläktet – många skiljer skiljer sig åt både när det gäller utseende, vad som går att äta och tillagningssätt. Men gemensamt för dem alla är att de är oerhört näringsrika, billiga och… goda!