Ståtlig asp med rasslande gyllengula blad som visar vägen för de andra… kanske har den, efter sommarens idoga påfyllning av näringsämnen i vävnaderna under bark på stammen och i rötter, faktiskt till slut blivit ”mätt och belåten” och har tillräckligt med reserver inför den långa välförtjänta vintervilan, vilket tydligen kan ske för träd till skillnad från t.ex. en björn som samlar på sig näring in i det sista innan vinterdvalan… eller så kanske trädet främst är ett genetiskt ovanligt ”ängsligt” exemplar som trots att det ännu kan dröja flera veckor innan frosten kommer inte vill riskera att vara med om överraskande besvärliga köldknäppar som skulle kunna få ”blodet (vattnet) i ådrorna att frysa” och veden att spricka. Det kan också vara så att aspen i fråga, i sin relativa ensamhet och mycket högre höjd börjar känna av kylan mycket tidigare än sina kortare och mer tätlevande grannar som värmer varandra med sin ömsesidiga värmeutstrålning. Hursomhelst, oavsett orsaken så har klorofyllet i aspens blad börjat hämtas in av stammen, för att kunna pumpas ut igen nästa år, och därmed så har också den gröna färgen försvunnit, medan de gula och bruna pigmenten, som består av karotener (som alltid finns i bladen), nu dominerar.
En Annorlunda Hälsingegård
