Publicerat

En svensk fantom

I Sverige finns drygt 15 sorters vildrosor, dvs ursprungliga, vilt växande rosor. Hit räknas t.ex. Stenrosen som är mycket vanlig i sydligaste Sverige men även den mörkrött vackra Vresrosen som är vanlig i parker, trots att den inte är ursprunglig i Sverige, utan förvildad från just dessa. Det var Linnélärljungen Thunberg som importerade den ifrån Japan. Medan Vresrosen räknas som en invasiv art för att den sprider sig snabbt med bl.a havsströmmar och slår ut andra arter så är arten Nyponros ursprunglig, och en av de vildrosor som har ett naturligt utbredningsområde i stora delar av Sverige – från Skåne till Ångermanland … vilket bl.a. bidragit till dess nationalkaraktär, såsom t.ex. Carl Jonas Love Almqvist formulerade det i ”Svenska fattigdomens betydelse (1838): ”Nyponbusken förtjänar att närmare ses – den är för norden utmärkande” … ”Den är gestalten av fattigdom, vilt behag och kyskhet. Den bär på sig uttrycket av hela vår nordiska natur, samlat i en fantom.” Inte nog med det… Alla arternas skenfrukter heter nypon och går att äta men där bara vissa sorter är mycket rika på C-vitamin. En kopp med nypon kan då innehålla lika mycket C-vitamin som 35-40 apelsiner. Det gäller t.ex. för just vildrosarten Nyponros. Nypon innehåller också karotenoider som skyddar mot cancer, är en källa till A-vitamin och nyponros räknas därför till en av de 14 viktigaste vildväxterna i en överlevnadssituation. Den färdiga nyponsoppa som idag finns i affärerna görs av odlade nypon från Sydamerika – och frågan dyker förstås upp om det inte skulle kunna gå att odla eller använda mer av våra inhemska fantomer. Vi börjar väl i alla fall med att ”gräva där vi står” och ser fram emot liiite nyponsoppa a` la Ranbo om några veckor.

Publicerat

Trumvirvlar och fanfarer

Javisst… ur det märkliga grävprojektet har, som de flesta säkert gissat, grunden till en köksträdgård vuxit fram! Målet var att hitta en vacker och praktisk design baserad på olika odlingstekniker som kan underlätta för Julias framkomlighet och odlingsinsatser. Så då lät vi oss inspireras av spindelns spiralmönster i sitt nät, i kombination med astronomen Tycho Brahes symboltunga renässansträdgård. Resultatet blev en köksträdgård som innebär korta transportsträckor, både vid varje växtföljds odlingslimpa och mellan de åtta olika växtföljderna. Där bidrar de fyra lite större transportvägarna in till ”centrum” till god framkomlighet för Julias trehjuliga cykel och en fyrhjuling med släp … vilket innebär korta gångsträckor för Julia och för oss andra när vi ska transportera material till och från odlingsbäddarna. Genom att låta odlingsbäddarna ”växa sig höga” och ”permanentas”, dvs inte harvas eller grävas om varje säsong, så hoppas vi att förutsättningarna för god tillväxt av både mikroorganismer och plantor ökar och att intensivodling med korta plantavstånd kan tillämpas – plantorna går på djupet istället. Nu – när det är slutgrävt – hoppas vi att bakterier och svamphyfer ska göra sig hemmastadda och trivas lika bra som vi människor redan börjat göra– i det senare fallet har nog designvalet bidragit – viss forskning visar nämligen att runda mjuka former ökar människans välbefinnande och trivsel. Vissa menar kanske att något väsentligt saknas för att projektet ska kunna fullbordas… ett ”Tycho Brahe-observatorium”. Att liksom denne store astronom, från köksträdgårdens centrum, sitta och skåda ut i världsalltet skulle förstås vara ”pricken över i:et”. Och givetvis har Ranbogårdens f.d. rymdfysiker tagit med detta i beräkningen när det lämnades ett utrymme i centrum. Med moderna stjärnkikare behövs ju bara en bråkdel av ytan jämfört med det Tycho krävde för sina ”himlastudier”… faktum är att sen vi flyttade till Ranbo så räcker det med att ibland, sitta ner på en bänk och med blotta ögat njuta av vår och Mo´s vackra placering i världsalltet. Både i spindelvärlden och hos de äkta trädgårdsmästarna ger man tummen upp för denna bort-prioritering – det ger mer utrymme för mat att sen sitta och kalasa på under mer eller mindre filosofiska pausar i ”nätets” centrum.

Publicerat

Potatisexperimenten fortsätter

Den som upplever sig ha för lite sättpotatis eller den som bara tycker om att experimentera kan dela sina sättpotatisar i ett antal bitar och … vips – inom några veckor har de olika potatisbitarna fått groddar. Nu återstår att se om dessa groddade sättpotatisbitar, när de hamnat i jorden, genererar lika många potatisar som en odelad potatis, eller om de levererar i proportion till sin delning? Om det förra gäller, till vilken nivå kan man då ta det och är den ökade arbetsinsatsen värd det? Det har säkert experimenterats med detta förr och svaren är säkert bara en googling bort, men ofta är egen erfarenhet roligare och kunskap som fastnar bättre.

Publicerat

Med pinnar och dubbelt halvslag kommer man långt

Det tycker i alla fall de planterade baljväxterna som snart med hjälp av alla dessa klätterställningar – kan komma en bit närmare himlen. Vi själva uppskattar också hur långt man kan komma med endast lite pinnar och scoutknopar. Vårens gallrade grenar och hampa eller sisalsnören är de enda material som används för de olika klätterställningarna och staketen runt odlingsutrymmena. Resultaten blir konstruktioner som i dubbel bemärkelse blir hållbara – miljövänliga material och stabila. Dessutom är de trevliga att se på – och tillverka. Vi ser fram emot fler knoparstunder i köket!

Publicerat

Vilda blommor på en plantage

Idag på ”De vilda blommornas dag” hoppas vi att många utav er ska ut och njuta av naturens alla små färgstarka vilda blommor. De får ju ofta, mycket passande, stå som symbol för kärlek, fred, frihet, lycka och livskraft så det känns ju helt rätt att lära känna dem ännu bättre. Dagen till ära tycker vi också att det passar att presentera vårt andra något udda projekt – det som tidigare omnämnts som ”Svarta Havet”.  Det är en blomsterplantering! … Men hallå, säger ni… Hur vilda är blommorna på en plantage, egentligen!? Men nu är ”Svarta havet” inte vilken blomsterodling som helst. Den ska bli en reservoar för ängsblomsplantor och fröinsamling för ökad spridning av de, i många fall, starkt hotade blommorna. Som producenter i naturen så är de en av grundförutsättningarna för biologisk mångfald, både bland producenterna själva och i alla konsumentled ovanför, dvs för allt liv. Biologerna Inger och Mats från Växjö, som under säsongen drivit upp plantor från de fröer som vi, tillsammans med Birgitta Johnsson och många inblandade entusiastiska markägare, samlat in från ängsblommor i Mo’s omgivningar tidigare säsonger, levererar här 5900 plantor för utplantering på Ranbo. Under kommande dagar kommer vi vara sysselsatta med att försöka få dessa ”hemvändare” att rota sig och trivas. De 13 olika arterna kommer planteras var för sig i olika fält för att vi nästa säsong lätt ska kunna börja samla in fröer från dem i lite större skala. Fröna kommer sen säljas till Inger och Mats som genom sitt småföretag Pratensis ombesörjer att frön och plantor kan säljas och pryda Sveriges landsdelar i större omfattning … och bidra till den biologiska mångfalden. Vilken tur att många kommuner börjat få upp ögonen för att ängsmarker i parker odyl, bara behöver slås en gång per år, i jämförelse med gräsmattor som måste klippas varje vecka. Alltid lättare att få till bra beslut när naturvård och ekonomi går hand i hand.

Publicerat

Plantering eller… recycling av granris?!

Både och… vi provar den gamla tekniken med granruskor som klätterstöd till sockerärtorna. Både den gamla julgranen och vissa gallringsinsatser i skogen bidrar till en hög av grenar på 50 till 100 cm som sticks ner i jorden. Och efter att vi hjälpt sockerärtorna till en av kvistarna så förväntar vi oss att de nu snabbt börjar skicka ut tunna men starka klängen som tråcklar sig fram och klänger sig fast i andra delar av riskvistarna. Det blir ett bra exempel på lyckat generationsöverskridande. För granruskorna gäller ”gammal är äldst” – de torra gamla ruskorna utan barr är både stabilare och lättare att hantera än de färskare. Men när det gäller sockerärtorna uppskattas ungdomlighet – för när väl fröna i skidorna börjat växa sig stora tenderar de att bli trådiga. I Asien uppskattas dock sockerärtornas medelålder – där ses nämligen bladförsedda, cirka 10 cm långa sockerärtsskott som rena rama delikatessen. Så även om vi tror att själva sockerärts-ärtorna passar bäst på våra gourmet-tallrikar så får vi väl låta några växa till sig så att vi får konstatera att även där har alla åldrar sin charm.¨

Publicerat

Allt finns på Ranbo

När vi flyttade in på gården så fanns ansenliga delar av minst 4 generationers nyttoredskap kvar i ladan, härbret och på vindar. En del var väl vad Sven brukar referera till som ”Rammel” men merparten var för oss skatter, detaljer med själ som hjälper till att göra Ranbo till den levande gården, med en mer eller mindre tydlig historia längs tiden ända tillbaka till Stephen Bennet.  Till och med de 100-tals par trasiga skor som vi finner i isoleringen ovanför ”brysstuga” får en mening när vi i kyrkoarkiven finner att en skomakare med familj hyrt in sig i en av stugorna under flera år. Det gamla mejeriet, med sin egen spännande historia var inget undantag utan var efter Lenas flyttlass fortfarande dekorerad med diverse intresseväckande detaljer även om just denna vägg, förutom den vackra pärlsponten, bara bestod av tavlan, tröskslagan, en såg, ”kugghjulen” och en mängd ”tomma” spikar som indikerade att väggen burit fler redskap. Det kändes som de ropade efter att åter få göra nytta. Precis som Lena och Sven har haft känsla att lämna väsentliga delar av gårdens själ kvar så har andra varit lika generösa och bidragit till att stärka den. Den här gången var det Benny och Birgitta som hörde spikarnas rop efter vackra historiska detaljer. De har tidigare bidragit med en mycket vacker spinnrock och andra fungerande tillbehör till garnhantering som hittat hedersplatser i vår utställning om linets historia i bygden. Den här gången kom de med en stor samling lika vackra, och i många fall fortfarande användbara verktyg som direkt hittade sin väg till de tomma spikarna. De har väl inte någon direkt koppling till mejeriverksamhet så troligen har de bara mellanlandat tills de hittat en mer relevant plats på gården. Men med både verktyg och en tavla på samma vägg så måste ni hålla med om att det blev en, i minst dubbel bemärkelse, mycket vacker verktygstavla.

Publicerat

Utgrävningarna fortsätter i det märkliga Ranboprojektet

Men nej – det är definitivt inte någon MTB-bana – det är bara någon som tog sig friheten att varva ner och ta ut svängarna i de slingrande gångarna efter en, i övrigas tycke, mer passande skogsrunda. Med det förbudet framfört så ska det ändå erkännas att det är just framkomlighet med bl.a. cykel som har fått bestämma utformningen av hela projektet. Ett tydligt mönster med en viss systematik börjar kunna urskiljas – fyra större tillfartsvägar i ett spindelvävsliknande spiralmönster. Både gångarna och intill-liggande jordbäddar växer i antal och längd… och de senare även rejält på höjden. Och äntligen har det febrila grävandet nu övergått i nästa fas…

Publicerat

Tillsammans blir man stark

Senast tidens högsommarsol verkar ha fått blåklockornas underjordiska, mångåriga rotsystem att skjuta extra många skott i den torra gräsmattan. Denna späda ängsblomma, där den klockformade kronan ser på tok för tung ut för den veka stjälken, brukar ofta ses i glesa tuvor, intrasslade i omkring-växande högt gräs, men här – tillsammans med alla sina syskon – upplevs de plötsligt som ”några att räkna med” och det känns här självklart att de till slut, på 1990-talet – efter flerårig kamp med ängsklockan, fick behålla sin titel som Dalarnas landskapsblomma… genom en vacker kompromiss där titeln delas med ängsklockan. Med imponerande minnesbilder som denna och tillsammans med den lika späda ängsklockan ökar oddsen att de – ”Liten blåklocka” och ”Ängsklocka” – kan försvara titeln ifall, en dag, ”Stor blåklocka” skulle få något för sig…

Publicerat

Ytterligare ett märkligt Ranboprojekt

Den internationella prägeln på Hälsingmo har ju varit stor vid flera tillfällen genom historien. Det minner ett flertal kvarvarande benämningar på platser i och kring byn, såsom t.ex. ”Engelska kanalen” och ”Tyskgrottan”. Nu kan vi också stoltsera med ett eget ”Svarta havet”. Även om försommarens värme har varit påtaglig så är det inte en hägring av vatten i stora mängder som är förklaringen här, det handlar egentligen bara om förberedande insatser för plantering. Men vad kan vara så känsligt att vi behöver lägga ut 1000 kvm markduk för att skydda det från ogräsens konkurrens? Några ledtrådar; Idag finns endast en halv procent kvar av xx-marken som fanns för 100 år sedan. Många xx lockar till sig pollinerare, fjärilar och andra insekter som är viktiga för ekosystemen. Många xx håller på att bli väldigt ovanliga och en del är rent av utrotningshotade. Genom att samla in fröer från xx och driva upp dem till plantor kan anlagda miljöer hjälpa till och rädda vissa av dem. Senare i veckan påbörjas planteringen av tusentals xx-plantor på delar av denna yta … missa inte nästa avsnitt.