När vi flyttade in på gården så fanns ansenliga delar av minst 4 generationers nyttoredskap kvar i ladan, härbret och på vindar. En del var väl vad Sven brukar referera till som ”Rammel” men merparten var för oss skatter, detaljer med själ som hjälper till att göra Ranbo till den levande gården, med en mer eller mindre tydlig historia längs tiden ända tillbaka till Stephen Bennet. Till och med de 100-tals par trasiga skor som vi finner i isoleringen ovanför ”brysstuga” får en mening när vi i kyrkoarkiven finner att en skomakare med familj hyrt in sig i en av stugorna under flera år. Det gamla mejeriet, med sin egen spännande historia var inget undantag utan var efter Lenas flyttlass fortfarande dekorerad med diverse intresseväckande detaljer även om just denna vägg, förutom den vackra pärlsponten, bara bestod av tavlan, tröskslagan, en såg, ”kugghjulen” och en mängd ”tomma” spikar som indikerade att väggen burit fler redskap. Det kändes som de ropade efter att åter få göra nytta. Precis som Lena och Sven har haft känsla att lämna väsentliga delar av gårdens själ kvar så har andra varit lika generösa och bidragit till att stärka den. Den här gången var det Benny och Birgitta som hörde spikarnas rop efter vackra historiska detaljer. De har tidigare bidragit med en mycket vacker spinnrock och andra fungerande tillbehör till garnhantering som hittat hedersplatser i vår utställning om linets historia i bygden. Den här gången kom de med en stor samling lika vackra, och i många fall fortfarande användbara verktyg som direkt hittade sin väg till de tomma spikarna. De har väl inte någon direkt koppling till mejeriverksamhet så troligen har de bara mellanlandat tills de hittat en mer relevant plats på gården. Men med både verktyg och en tavla på samma vägg så måste ni hålla med om att det blev en, i minst dubbel bemärkelse, mycket vacker verktygstavla.
En Annorlunda Hälsingegård
