Renässans för trädgården

Inte så sällan så uppmuntras vi av handeln att växla heminredningstil med årstiderna och allt fler nås av stylingföretagens budskap om den makeover till den ”senaste och rätta” stilen som måste göras ifall bostaden ska gå att sälja dyrt på marknaden. Idén om att ”göra om” och vara i takt med samtidens allt snabbare växlande ideal gäller även utomhusmiljöer, där stenfyllda japanska trädgårdar ena säsongen får maka på sig för att nästa säsong ge plats för det växande trädäcket, som säsongen efter följs av en pool etc. Handelns julafton sträcker sig allt längre än till påska då de snabba trendväxlingarna allt som oftast bygger på att tidigare återvunna, naturliga material och miljöer ska byggas bort till fördel för nyproduktion och tillverkade konstruktioner. På Ranbogården har vi valt att den här säsongen i ännu högre grad lämna utrymme för trendsättaren Stephen Bennets ideal.

Stephen Bennet, direktör för Flors linnemanufaktori i Mo från år 1736, tog inte bara med sig tekniska idéer och innovationer från Europa och sitt hemland England utan var också långt före sin tid med att introducera ”den naturliga trädgårdsstilen” i sin roll som byggherre av Ranbogården. En stil som börjat växa fram under första hälften av 1700-talets England och som utgjorde grunden för de så kallade engelska parkerna som först under andra hälften av 1700-talet fick sitt genombrott i Sverige, till viss del även i Frankrike och fullt ut i Tyskland. Den naturliga trädgårdsstilen är precis som det låter en stil som sökte sig bort från de alltför tydliga spåren efter människors ingripande och istället lyfta fram den vilda pittoreska naturen med ängar, bäckar, lummig grönska, gamla träd och andra mjuka naturliga former. Den naturliga trädgården var en motreaktion mot dåtidens, i mångas tycke, konstlade franska barockideal med fyrkantiga former och tuktade växtlighet.

Nu var det i och för sig väldigt medvetet och tuktat här också och många gick snart alldeles för långt även i denna stil då man byggde in allt ifrån slingrande gångar, små kullar och ängar till eremithyddor, klocktorn, konstgjorda ruiner, grottor, vattenfall och tempel. Man planterade till och med in döda träd för att det skulle se riktigt äkta naturligt ut. Den engelska parken höll sig populär i Sverige ända in på 1900-talet, och många folkparker har tydliga drag härifrån. Villaträdgården har inte lika lång historia bakom sig men efter initialt tyskt ideal på slutet av 1800-talet, så gick de genom funkisen på 1930-talet då alla omständliga grusgångar skulle läggas igen till förmån för funktionella kalkstensplattor och smidesstaket och däremellan obruten gräsmatta som fick breda ut sig rejält. På 1960-talet kom miljonprogrammens villaområden med lättskötta trädgårdar med stora, täta busk- och barrträdsplanteringar. På 1980-90-talen kom de ”individuella” trädgårdarna, reaktionen mot de lättskötta praktiska trädgårdarna. Då blir trädgården en konstnärlig skapelse som handlar om lust och fägring. I dag byggs nya trädgårdsstäder i storstäderna med mycket små trädgårdar på ett par hundra kvadratmeter. ”Ingen vill ha fingrarna i jorden längre”. Vi lägger betongsten och odlar blommor i krukor och helst vill vi att det ska komma en trädgårdsdesigner och möblera det gröna rummet.

Ursprungligen, under medeltiden, avsåg ordet trädgård en inhägnad med odling av träd, i första hand fruktträd. Grönsaker odlades i kål-, lök- eller kryddgården. Så med avseende på både syfte och form så måste man ju säga att vi kommit ganska långt ifrån trädgården, både som en källa till mat och/eller som inspiration av riktig natur. Det är fortfarande väldigt stora gräsmattor som eftersträvas och i de ursprungliga matförråden – kolonilotterna – så berättar släktingar från Stockholm förfärat hur de äldre damerna i de pittoreska kolonilotterna idag rekommenderar Round-up för en lyckad tuktning. Kan vi inte enas om att trädgårdens historiska pendelrörelse återigen måste ha nått ett extremt ytterläge, och att, med kunskap om vår samtids stora utmaningar kring massutdöende av arter och alltför accelererande konsumtionstakt, så är det dags för en renässans för den mer naturliga naturen och maten i trädgården. Det är en stil som kommer innebära att våra trädgårdar inte bara blir till mer glädje, som ger mer tid över för matproduktion, gemenskap och avkoppling, inte bara för oss utan också för en mängd små vilda vänner som mer än gärna kommer flytta ”hem”. Och när vi inser hur otroligt viktig denna stilförändring är så kommer vi aldrig mer förmå oss att byta igen – ta pendeln och stanna i naturen.