Kategori: Skogens skafferi

Middagen är serverad… njae, de färska trattkantarellerna skulle nog knappast uppskattas ens för ett inbitet rawfoodgäng. Nej, nu ska de först få torka ordentligt men sen kan de nog komma att uppskattas, när de i diverse tillredda maträtter, hamnar på bordet igen. Men hur mycket av svampen törs vi och besökare äta för att inte som riskera få för höga cesiumhalter i oss. Flera Norrlandsområden drabbades ju av radioaktivt nedfall i samband med Tjernobylolyckan 1986. Cesiumhalterna har minskat med åren och enligt Länsstyrelsen ska normal konsumtion idag inte medföra några hälsorisker. Men det finns undantag där värdena för vissa arter ibland ökar lokalt under något år, troligen beroende på väder- och näringsförhållandena och tiden för provtagning för det specifika året. Man kan själv minska halterna ytterligare (med omkring 80-90% procent) genom att hälla bort vattnet efter kokning av kött eller förvällning av svamp. Vid stekning stannar Cesiumet kvar. Nästa fråga är förstås ”vad normal konsumtion är?”. Svaret belyses kanske bäst med ett exempel; i de fall som man äter svamp med halter på 300 Bq/kg (medelvärdet var 370 Bq/kg för blandade kantareller i Söderhamn 2014 – gränsvärdet för försäljning är 1500 Bq/kg) så kan man äta närmare 150 kg svamp/år utan att cancerrisken ökar. Älgar är ju konsumenter av skogens skafferi och ackumulerar halter från år till år och har liknande medelvärden som för svamp i området. Så även om vi nu skulle avnjuta stekt svamp och älgstek (150 gr) varje dag under ett helt år så skull det alltså inte innebära någon förhöjd risk. För den som vill veta mer http://www.lansstyrelsen.se/…/sa-mar-miljon/miljogifter/Pag…

Lingon – en tuffing på sitt sätt. De behåller sina läderartade gröna blad under vintern och klarar temperaturer på – 40 grader och en frostknäpp på höstkanten bidrar bara till att göra bären lite sötare. Typiskt är också ”lättillgängligheten” – medan bärsäsongen för de flesta andra bär sedan länge är över kan vi ofta långt in på hösten med lätthet fylla hinken – en lingonplanta kan under fördelaktiga förhållanden ge en liter bär. Det är inte så förvånande att lingon, som är mycket vanlig i hela Sverige, är Sveriges ekonomiskt viktigaste bär. Vi äter mest lingon i världen per person men vi exporterar även stora mängder till Österrike, Tyskland och länder i Asien där bäret också är populärt… och snart får vi troligen se ytterligare uppsving. Lingon som tidigare inte studerats så ingående har vid närmare granskning visast sig ge intressanta hälsoresultat mycket tack vare dess höga innehåll av polyfenoler som bidrar till stabilare blodsockernivåer, lägre kolesterolvärden och verkar inflammationshämmande. Som sagt, det finns fortfarande möjligheter att kila ut i skogen och fylla på – inte bara mat- utan även apoteksförrådet!

Surt sa räven om rönnbären. Men med ett par timmar i frysen och efterföljande uppkok i sockerlag… och, till att börja med, en stege för att få ner bären från trädet så skulle nog även räven vara nöjd med både smakupplevelsen och skördandet. Det var ju fabeln om rävens misslyckande med att nå bären som ligger bakom ordspråket (vars sensmoral är att man tenderar att börja ringakta något som man ändå inte kan få). I år gör vi det enkelt för oss genom att satsa på sylt och inte gelé – som ju kräver några extra tillagningsmoment. Med facit i hand kan vi påpeka att rönnbär och rönnbärssylt borde uppmärksammas mer och ett nytt begrepp myntas, typ – ”Pikant och karaktärsfullt – sa gourmén”.

Långt in i september lyser renfanan upp i vägkanter och på andra öppna ytor, och här utefter åkerkanten bildar den något som ser ut som en jättelik prydlig rabatt. Det är också vanligt att hitta den runt gårdar och byar, vilket minner om gamla tider då den nyttjades frekvent i en mängd olika tillämpningar; alltifrån kryddsättning av brännvin till ett brett bruk inom folkmedicinen såsom exempelvis mot svullnader, sår, klåda, matsmältningsbesvär, åderbrock och som svettdrivande. Men allra flitigast var den nog använd som medel mot ohyra och framförallt som maskmedel då den dödar parasiter… invärtes såväl som utvärtes… och det var inte ovanligt att man gned in en avliden med örten för att kroppen inte skulle angripas av maskar och av den anledningen kallades den i gamla läkarböcker för odödlighetens ört. Av samma anledning användes den till att gnida in djurkött för att öka hållbarheten. Renfanan är inte klassad som giftig men innehåller ändå, i mindre mängder, giftet tujon och ska därför användas med försiktighet, men att plocka in några buketter i huset kan rekommenderas då blomkorgarna med de gula knapparna inte bara lyser upp som små solar utan dess lukt hjälper alltså också till att hålla besvärliga flugor, getingar och andra insekter borta.

Under sommaren har vi inte bara njutit av åsynen av den frodiga vackra grönskan som så pittoreskt och sagolikt inramat den drygt hundra år gamla jordkällaren utan också njutit av dess smak. Systematiskt har de ljusgröna späda bladen skördats till pesto, gratäng, soppa och t.o.m chips. Ja, det handlar alltså om kirskål, en växt som man redan under järnåldern verkar ha tillrätt och var då, liksom i medeltida klosterträdgårdar och även på 1800-talets slott och herrgårdar populär att odla. Frågan vad odlingsinsatsen egentligen bestod av är dock befogad – denna växt behöver nämligen inte mycket omsorg. Den ”står på egna ben” redan från fröstadiet och idag skulle nog många vilja döpa om den till ”kris-kål” då den ohejdat far fram och mer än gärna ramar in och skapar kris för de flesta andra i sin omgivning. Dess kraftiga rotnät med snabbväxande utlöpare, som kan överraska med en planta flera meter bort, tillsammans med en ruskigt effektiv fröspridning bidrar till detta. Detta är väl den troliga anledningen till att den också kallas för skvallerkål… eller kan någon fransk munk tidigt ha känt till växternas verkliga förmåga att kunna skvallra på riktigt med rötterna?

Åsynen av gula kantareller får snabbt den uråldriga ”samlargenen” att vakna till liv och ivern stor att skörda alla de små skatterna. ”Samlarens” drivkraft att skyndsamt plocka ”så mycket som bara går” hejdas dock av den, på senare tid, utvecklade ”klimatmedvetna” sidan hos oss då frågan om huruvida svampbeståndets existens och därigenom också trädens väl och ve hotas, genom vår ”rovdriftstanke”. Kantareller och flera andra svampsorters mycel tränger ju in i trädens rötter och bildar tillsammans med dessa ett underjordiskt nätverk – ett mykorrhiza. Detta internet, WWW – ”Wood Wide Web” i vilket svamparnas roll är att förse träden med näring, vatten och även information om hot från skadeinsekter samt antibiotika som försvar mot parasitiska angripare, är ovärderligt för träden och därmed för skogens funktion som t.ex. viktig kolsänka. Det finns exempel på hur en enda 2500-årig svamps mycel i Oregon bildar ett intranet som sträcker sig över 9 kvadratkilometers yta. De, i sammanhanget, små anspråkslösa kantarellfruktkropparna ovan jord kan alltså jämföras med ”toppen av ett isberg” och på frågan om vi, under skogspromenaderna med gott samvete kan låta ivern att komma hem med full skörd till svampomeletten är ok, kan efter lite efterforskningar troligen besvaras med ett ja (puh!) eftersom det befintliga svampbeståndets mycel ju inte tar någon skada av att vi plockar fruktkroppen. På sikt och vid väldigt stor exponering kan man tänka sig att skogens träd, genom den minskade sporspridningen från fruktkroppen, som istället hamnade i stekpannan, tappar möjligheten till nyetableringar från sporerna. Men naturen verkar ju ha löst detta dilemma genom att förse kantarellerna med ett effektivt gult kamouflage och psv minimera risken för skövling… hur många gånger har vi inte gäckats då vi skyndsamt böjt oss ner över de gula… höstlöven på marken.

De nysatta rabarberplantorna var inte tillräckligt många för att kunna fylla saftförrådet men däremot har vi bakom husknuten rikligt med 1,5m långa frodiga rallarrosor – Sveriges vanligaste ogräs – som tydligen ger en dryck som är lite rabarberlik… om ett par dagar får vi veta om det stämmer för just nu står saftblandningen och drar nere i jordkällaren. Det egentliga namnet på blomman är mjölkört eller mjölke som den fått från uppfattningen att korna mjölkade bättre när de ätit av växten. Orsaken kan i så fall bero på att den är vätskedrivande. Det vanligaste smeknamnet är nog ändå rallarros och namnet kommer sig av att den följde spåren efter rallarnas anläggande av tågräls i skogarna. När rallarna brände och röjde skogen ökade kvävehalten i jorden vilket gynnade växten. Som bevis på hur nära denna växt stått människorna så har den totalt 85 dokumenterade, ibland lokala namn, såsom himmelsgräs, brudfackla, rävrumpa etc. Praktduna och dunört är namn som kommer sig av att man förr i tiden använde de fallskärmsförsedda dunlika frukterna som stoppning i kuddar. Den av vinden spridda växten är en av de första att växa upp på marker som utsatts för skogsbrand och kallas därför ibland för skogsbloss. För den som inte hinner ut och skörda blommorna i tid kan istället se fram emot att snart kunna börja gräva upp de vita näringsrika rötterna för en smaskig höstgratäng!

Quill mellan ”två hötappar”… ska man välja de svarta eller de blå blåbären?! Faktum är att det inte är någon större smakskillnad och bären från de båda buskarna är generellt lika goda. De svarta blåbären är dock en genetisk mutation och saknar anlaget för ett vaxöverdrag vilket gör att ljuset inte sprids och reflekteras lika mycket i dessa, och att de därmed ser blanka och svarta ut. Avsaknaden av vaxöverdraget gör också att dessa blåbär blir mer känsliga för fukt och uttorkning. De brukar kallas skomakarbär… antagligen för att de ser ut att ha passerat en skoputs. Quill som givetvis provar bägge sorterna i stora mängder, kommer fram till samma slutsats… båda är fenomenalt goda.