Svampars uppsving

Glädjen att hitta svampar i skogen följer med ända hem i stugvärmen… men om våra förfäder i det gamla svenska bondesamhället, skulle bänkat sig vid köksbordet så hade de snarare visat ett förakt för högen av svampar – som ju var långt ifrån någon människoföda. Hur fattigt man än hade det så rörde man inte skogens svamp, hellre åt man löv, jord och bark under år av kriser. På 1700-talet började vissa vetenskapsmän dock bli intresserade och kokboks-författarinnan Cajsa Warg var en pionjär när hon 1755 gav ut recept på bl.a. några champinjonrätter. Men det var först under 1800-talet, i och med att fransmannen Jean Baptiste Bernadotte blev kung i Sverige som intresset för franska matvanor och svamprätter fick ett uppsving… i de högre klasserna. Allmogen förblev opåverkad. 1800-talets missväxtår tillsammans med den ökade kunskapen ledde till intensiva upplysnings- och propagandainsatser och diverse upptänkliga medel togs till ”uppifrån” för att ändra folkets motvilja för svampen, tex lät pastorn Nils Gustav Strömbom 1881 paketera svampböckerna så att de kom att likna bibeln och psalmboken med sina svarta läderomslag och guldtryckta texter. Under världskrigens matbrist intensifierades insatserna och press, bokförläggare och svampupplysare bidrog till att åtminstone stadsbefolkningen började ”förstå sitt eget bästa” och ta vara på de vildväxande tillgångarna. Idag skriver nog flertalet svenskar under på Svampföreningen Friesias ordvitsande motto från 1936 ”Svampen åt folket och folket åt svampen”. Svampintresset är större än någonsin… och även rekordmånga oroliga telefonsamtal under september till Giftinformationscentralen. Måhända dags för en ny upplysningsinsats?!