Kategori: Gårdsysslor/gårdsliv

Under vintern klev det tidigare ganska lågt prioriterade projektet ”byta Storstugans källare” plötsligt upp på listan, när till och med de kraftiga stöttorna i källarplanet började ge vika. Flera års fuktgenomslag och frostsprängning i och kring den aldrig färdigbyggda, aldrig använda, oisolerade och ouppvärmda källarvåningen fick till slut lättbetongen, Siporexen att spräckas och bukta inåt av trycket. Denna vinter med mycket vatten i marken, stort tryck ifrån snön, ingen tjäle, men köld ”som gick genom väggen” och frös marken runtomkring, som då tvingades expandera in mot huset, blev nådastöten. Hög tid alltså för en make-over med ny källargrund. Vårens insats med nedgrävd dränering under sockelhöjd runt hela huset och avrinning på andra sidan åkern åtföljs nu av insatser där huset lyfts upp för att möjliggöra rivning av den gamla källaren och mura upp en ny. Då huset kapades upp i tre delar inför flytten ifrån Söderala på 70-talet och då golvbjälkarna inte går in tillräckligt i väggstockarna så krävdes att balkar sköts in både på både längden och tvären inför lyftet. Tur nog hade vi hjälp av Mats Jakobsson med detta luriga moment. Vikten var ingen stor utmaning, varken för domkrafter eller för Mats som är vana att hantera projekt där viktfaktorn är minst 10x högre, men där den höga stöttningen, husets något korthusartade montering, begränsade åtkomstpunkter samt att det ska gå att mura upp utan att något är i vägen gör ändå att Mats tycker att det är ett ”intressant” projekt. Återstår att se om Anders Murare tycker det är lika ”intressant” att sitta under ett lätt svävande korthus på 20 ton när han ska mura upp nya källaren.

När vi flyttade in på gården så fanns ansenliga delar av minst 4 generationers nyttoredskap kvar i ladan, härbret och på vindar. En del var väl vad Sven brukar referera till som ”Rammel” men merparten var för oss skatter, detaljer med själ som hjälper till att göra Ranbo till den levande gården, med en mer eller mindre tydlig historia längs tiden ända tillbaka till Stephen Bennet.  Till och med de 100-tals par trasiga skor som vi finner i isoleringen ovanför ”brysstuga” får en mening när vi i kyrkoarkiven finner att en skomakare med familj hyrt in sig i en av stugorna under flera år. Det gamla mejeriet, med sin egen spännande historia var inget undantag utan var efter Lenas flyttlass fortfarande dekorerad med diverse intresseväckande detaljer även om just denna vägg, förutom den vackra pärlsponten, bara bestod av tavlan, tröskslagan, en såg, ”kugghjulen” och en mängd ”tomma” spikar som indikerade att väggen burit fler redskap. Det kändes som de ropade efter att åter få göra nytta. Precis som Lena och Sven har haft känsla att lämna väsentliga delar av gårdens själ kvar så har andra varit lika generösa och bidragit till att stärka den. Den här gången var det Benny och Birgitta som hörde spikarnas rop efter vackra historiska detaljer. De har tidigare bidragit med en mycket vacker spinnrock och andra fungerande tillbehör till garnhantering som hittat hedersplatser i vår utställning om linets historia i bygden. Den här gången kom de med en stor samling lika vackra, och i många fall fortfarande användbara verktyg som direkt hittade sin väg till de tomma spikarna. De har väl inte någon direkt koppling till mejeriverksamhet så troligen har de bara mellanlandat tills de hittat en mer relevant plats på gården. Men med både verktyg och en tavla på samma vägg så måste ni hålla med om att det blev en, i minst dubbel bemärkelse, mycket vacker verktygstavla.

Budskapet har inte gått att missa om man under vårvintern besökt CFL (Centrum för Flexibelt Lärande) i Söderhamn. I entrén har bordsutställningen ”från jord till bord” stått, där småbrukets livsmedelskedja beskrivs med spännande rekvisita. Tillhörande kursinformation på de färggranna affischerna omsluter borden och besökarna. Julia har under sin gymnasiepraktik jobbat med utställningen och tar här chansen att ”dubbelt upp” berätta om möjligheterna att få lära sig mer om bl.a. ekologisk odling, djur, biologisk mångfald och mathantverk. Den aktuella distanskursen lyfter även hållbarhetsfrågor och hur man i det lokala samhället praktiskt kan jobba för klimatsmartare lösningar. För alla som vill veta mer; sök på Småbruk – Ekologisk odling och Hälsinglands utbildningsförbund.

Sedan vi flyttat till gården så är det inte bara vinterns matförråd som ska vara på plats i tid, uppstaplad längs förrådsväggen, utan lika viktigt är vårens materialförråd. Högarna av kompost, barkmull, sand, makadam, grus, singel, stenar, block, trasigt tegel osv. tornar upp sig utefter förrådsvägen och vi börjar förnimma en svag tillförsikt, om än ibland varvat med ett lika stort mått av skepsis, kring att hinna färdigställa odlingsytor, renoveringsobjekt och nya byggprojekt innan högarna riskerar att gömmas under ett snötäcke igen. Nåja, det som göms i snö… Tidigare, när ”grus var grus”, skulle vi antagligen lyft på ögonbrynen av ”fel” anledning för dessa skatter. Men idag – när dimman börjat lätta även på den fronten och motiven för branschens uppdelning i olika fraktioner och produktnamn blivit lite klarare – så förstår vi t.ex. att uppskatta makadamets storhet som dräneringsmaterial. Geologers storleksuppdelning skiljer sig dock ifrån handelsnamnen för att förvirra så mycket som möjligt. Handelsvaran makadam ex.vis (4-8), (8-16), (16-32) och (32-64)mm är dock kross utan nollfraktioner dvs krossat berg där alla stenar (60-200mm) eller gruspartiklar (2-60mm) är sorterade och håller sig i det givna storleksintervallet utan inblandning av större block (>200mm) eller mindre grus- eller sandstorlekar (0,06-2mm). Vill man minimera inblandning av de ännu mindre silt-(0,002-0,6)mm och lerstorlekarna <0,002mm ska man ha tvättad makadam. Makadam ger en grund som bär tyngder bättre och som inte håller vatten, och därmed också blir okänslig för tjäle. Med tanke på praktisk användning är de ju egentligen mer värda än sin vikt i guld. Ni kommer därför bl.a. se några av dessa våra ”guldklimpar” vid parkeringsinfarten framemot hösten, och gruset med nollfraktioner som förstärkning i väg-groparna i allén då det binder ihop bättre, naturgruset – singeln i trädgårdsgångarna medan ”guldkornen” (sanden) finner sin väg till både odlingsutrymmen och gjutningsprojekt. Det är inte konstigt att ingenjören John Loudon McAdam, som utvecklade en metod för att krossa sten och som förstod storheten med att storleksindela den – fick ge sitt namn åt klimparna, makadam. Icke-krossad sand och naturgrus är de mest exploaterade naturresurserna och börjar bli en bristvara på många håll (trots stora områden med öknar, men ofta med sand som inte är lika lämplig för t.ex. betong) vilket gör den ännu mer värdefull och det krossade alternativet mer miljövänligt (men inte heller det lämpligt i betong ännu). Candy är dock tämligen likgiltig inför våra skatter baserade på kiseldioxid. Hon har nämligen insett att vi, i rishögen, har ett materialförråd som också innehåller ett matförråd i form av sorkar, för henne. Quill är som vanligt likgiltig även för det – huvudsaken man får vara med flocken och redo att gosa så mycket som möjligt.

Premiärerna radar upp sig i vårsolen; säsongspremiär för Mo-flaggan, första utomhuslunchen, första citronfjärilen … och första facebook-inlägget efter vinteruppehållet. Vinterns planerade ”ordning-och-reda-fas” har också resulterat i premiär för Ranbogårdens hemsida och blogg och äntligen kan vi lite mer strukturerat redogöra för kommande gårdscafédagar och aktiviteter – där ni i sommar givetvis kommer möta oss och tidigare ägarna Lena Andersson & Sven Olsson men även Lena Terner, granne ifrån Uppsala som trivs med gårdslivet här på Ranbo. Förutom kaffestugans, Mamsells och Linbodens attraktioner så kommer det bli flera nya, roliga och spännande aktiviteter som vi tror många av er kommer att gilla.  Men för att kunna genomföra dessa premiärer så måste vi efter lunchen jobba vidare med vår nästa ”premiär”, att få fira ny-öppnandet av föreläsnings- och samlingssalen på logen. Inga dramatiska förändringar men kanske kommer innehållet i några flyttkartonger ifrån Uppsala och några av möblerna därifrån att finna sina rätta platser medan resten av Uppsalabohaget flyttats runt till nya tillfälliga förvaringsplatser i ett slags segdraget 21-spel. Sen går det nog inte att hålla emot med förberedande längre, utan det är bara att ”släppa taget” och följa med i maj-rallyt och efterföljande intensiva, kaotiska men roliga månader och göra så gott vi kan för att hänga med i odlingarnas, djurens, naturens och sommaraktiviteternas framfart med ständiga överraskningar…  Dessutom känns det ju tryggt, om man skulle bli rastlös, att spara lite planerande och storstädning till nästa vårvinter också.

Hjärnäpplet – frukten av ett tankefrö – har här smygit sig in bland Lena Anderssons vackra fröhantverk. Under den gångna helgen var det nämligen dags för Ranbogårdens årliga leverans av statyetten Hjärnäpplet som är Uppsala universitets pris för framgångsrik kunskapsöverföring. Fortsätt läsa ”Hjärnäpplet – frukten av ett tankefrö”

Så var den då här – nattfrosten! Under flera veckors tid har uttrycket ”det måste hinnas med innan vintern” blivit ett slags mantra på gården. Alla gårdssysslor som nu företas prioriteras utifrån hur viktigt det är att få dem utförda innan kylan tar sitt järngrepp om gården och riskerar att frysa sönder utrustning. Fortsätt läsa ”Vintern som deadline”