Vem fängslas inte av en spännande Bamseintrig?

Vem fängslas inte av en spännande Bamseintrig? Sedan 1973 då Rune Andréassons första Bamsetidning gavs ut har den stora och starka men snälla björnen lärt ut rättvisa och uppfostrat flera generationers barn i samhällsansvar och medmänsklighet och… med politiskt vänsterinriktade värderingar enligt många bedömare. År 1990 lämnade Rune Andréasson över manusförfattandet och flera olika tecknare och författare har sedan dess bidragit till äventyren. Efter att själva haft flera års uppehåll från äventyren blev det idag uppenbart för oss att Bamse och hans vänner fortfarande lyckas ta upp komplexa frågor och aktuella samhällsinslag på ett vis som når fram till barnen. Det är garanterat bara en tidsfråga innan även nio-månader gamla Sigrid faller fullkomligt in i den fängslande Bamsevärlden och liksom de andra barnen glömmer tid och rum och en stökig omgivning. Kan vi måhända hoppas på att, senare när det är dags att duka av bordet, få se deras Bamse-kunskaper tillämpas ”vi är små men tillsammans är vi starka”.

Får barn leka i lövhögar – hur var det nu igen?!

Svängom med krattorna till barnmusik genom högtalarna får lövkrattningen att gå som en dans. Men hur var det nu då – får barn leka i lövhögar, är inte det farligt?! Anledningen till att många än idag har en vag förvissning om vikten av att hålla barn borta från nedfallna löv i högar har att göra med att man ända in på 60-talet levde med föreställningen att polio (barnförlamning) kunde spridas via högarna av multnade höstlöv. Idag vet vi att polio orsakas av ett virus som bl.a. överförs via droppsmitta från infekterades luftvägar och kommer in i kroppen genom munnen. Sedan slutet på 1950-talet började barn över hela världen vaccineras, och endast i krigshärjade områden där vaccineringen uteblir så uppstår risken för polioutbrott. Mao kan den vaga förvissningen om faran med lövhögar få fortsätta att bli allt vagare. De enda som idag behöver bekymra sig lite för att vistas i lövhögar är förstås igelkottarna och andra djur som gärna övervintrar under det isolerande lövtäcket – för att inte tala om vissa små varelser som tillfälligt bosätter sig däri – vilket kan sluta illa om inte markägaren i sin städiver tar det lite varligt då lövhögarna ska städas bort.

Ynnest att kunna välkomna mörkret

Fullmånens sken – denna viktiga inspirationskälla för generationers författare och låtskrivare. Det är lätt att en fullmånenatt som denna, då skenet och de blåaktiga långa trädskuggorna bidrar till ett särdeles stillsamt lugn på gården förstå den betydelse och hänförelse som natthimlens skönhet genom historien haft på människors själsliv. Idag går många människor miste om denna upplevelse – 90 procent av befolkningen i Västeuropa lever nämligen med kraftiga ljusföroreningar omkring sig och liknande uppgifter går att hitta i många andra delar av världen. Det artificiella ljuset från bostäder, kontor, vägbelysningar, reklamskyltar etc. ”förorenar” natthimlen och gör att större delen av stjärnhimlen ”försvinner” i ett konstant utsmetat ljusbrus. Det är nuförtiden en ynnest att, som vi på landet, ha möjlighet att välja bort utomhusbelysningen, välkomna mörkret och ta del av universums storslagenhet.

Vem ska vi egentligen tacka för potatisen?

Vem ska vi egentligen tacka för potatisen? Ja, oftast så är det ju Jonas Alström, eller Alströmer efter adlandet, som brukar nämns i detta sammanhang. Och visst, han gjorde vad han kunde, och hade tid med, för att sprida kunskapen om dess nytta som födoämne kring 1720-talets senare del och det var nog en och annan beläst man som tog till sig av hans skrifter, men annars har hans betydelse för potatisens införande som mat nog blivit ganska överdriven. Det vittnar bland annat ett dokument från Linné under en av hans resor i dalarna år 1733. Där i ”barkbrödsbältet” svalt människorna och prästen i Lima berättar hur folk i trakten kokade vitmossa eller renlav med vatten och mjölk att äta i nödtvång. Inte långt därifrån i Älvdalen gjorde därför Linné den osannolika observationen att böndernas barn däremot kunde frossa i potatis tack vare den kloke prästen som, troligen inspirerad av Alströms skrifter, initierat potatisodling just där. Betydligt mer inflytelserik för potatisens införande blev istället Grevinnan Eva Ekeblad, född de la Gardie som vid sin vistelse på sitt gods vid Stäket upptäckte flera nyttiga sätt att använda potatis, bl.a. till puder och stärkelse. Prover på dessa skickade hon till Kungliga Vetenskapsakademin 1748. Men det var speciellt ett prov som imponerade på ledamöterna… så mycket att de fann det lämpligt att genast samma år välja in fru, grevinnan Ekeblad som första kvinnliga ledamot i Akademien… och det var provet som innehöll hennes upptäckt att man kunde göra brännvin på potatis. Hon tyckte nämligen att det var synd att man använde viktiga brödingredienser till sprit. Hon såg också till att sprida denna kunskap mycket effektivt genom ”Kalendern” som var den tidens mest spridda skrift efter bibeln. Detta satte fart på potatisodlandet och snart puttrade hembränningsapparaterna överallt i Sverige… med snabbt växande alkoholproblem som följd, men det förde också det goda med sig att allt fler svenskar upptäckte att man också kunde äta potatisen. Så en tacksamhetens tanke må gå till Eva Ekeblad, trots det motstridiga i hennes insats. Men vi i Mo socken kan ju istället skänka den tanken direkt till Stephen Bennet, byggherre av Ranbogården. Han hade ju tidigare arbetat med Alströmer och var en av de som snappade upp potatisens fördelar tidigt… så att säga utan alkoholens inverkan. Vi på Ranbogården måste dock, bland sällskapet av stora män och kvinnor, i första hand ändå tacka Alvar Nordlund. För det är genom hans kunskap, traktor, positiva och välvilliga sinnelag som vi njuter av god potatis på bordet nästan varje dag på året.

Enkel match att bo i Mo

Det är en enkel match att bo i Mo… ”allt” finns i närområdet både när det gäller kunskap och råvaror och ofta har vi möjlighet att köpa färsk fisk, färskost, honung och lammköttlådor m.m. vid dörren av alla vänliga bybor som ”ändå hade vägen förbi”. Vid de tillfällen då vi behöver något lite mer specialiserat så är det snabbt gjort då trafikköer och kaos kring parkeringsplatser lyser med sin frånvaro trots ”rusningstider”. Det enda kruxet är egentligen att lyckas besluta sig för vilken av alla parkeringsplatser som man ska välja framför Variant köpcenter med bl.a. Coop Konsum butiken. På ”köpet” i denna fantastiska butik, som har allt ifrån paltbröd till underbara sittbänkar i gångarna, får man bonusen i form av en nostalgisk upplevelse av svunna tider. Känslan av tidigare decennier och tider, då Variant köpcenter var ”Norrlands Ullared” sitter kvar ”i väggarna” och det är inte sällan som våra besökare med glädje räcker upp handen då något inköp behöver göras ute i denna gränstrakt av Mo socken.

Fint inför adventsfikat

Julia på nymålade trappen, fint ska det vara när vi under de tre första adventshelgerna i december slår upp portarna till boningshuset för Adventsfika och En liten Adventsbod med hantverk från trakten (lö-sö kl 12-16). Förhoppningsvis kommer trappan vid det laget vara vit av ett snötäcke och troligtvis kommer portarna snabbt stängas efter varje besökare för att bevara värmen från brasan. Helt klart är dock att besökare kommer behöva lotsats fram av ljusmarschaller som lyser upp i vintermörkret för är det något vi med säkerhet vet är att solen går ner omkring 14:35 dessa decemberhelger.

Baktankar i dubbel bemärkelse

Det gäller att bulla upp med mycket jäst när gäster kommer – energin och engagemanget att ta del och njuta av både miljön och kanske ”ett och annat spadtag” har en tendens att öka markant efter en rejäl frukost! Japp, på Ranbo finns alltid en baktanke (i dubbel bemärkelse).

Skorstenspipor – populära lyor för kajor

Om man, liksom Richard, har en passion för höghöjdsklättring så behöver man ju inte tveka så länge innan man skaffar en gård med nio hustak. Det ger nämligen ypperliga tillfällen att titt som tätt komma upp på takpannorna mellan trädkronorna. Med 15 skorstenspipor, där vissa genom åren varit inaktiva och ibland blivit populära lyor för kajor, så behövs det nu på några ställen en storstädning och lite preventivt agerande där nätskydden hamnat fel. Fortsätt läsa ”Skorstenspipor – populära lyor för kajor”

Symbol för gammalt gammalt, halv-nytt gammalt, nytt gammalt och …

Julias stilleben i olja av den antika Ranboskålen som påbörjades på senvintern, kan nu äntligen fullbordas efter att ha fyllts med nyplockade blåbär. Skålen har ”alltid” stått framme på bordet fylld med säsongens frukter eller bär och Lena Andersson, fjärde generationens ägare av lingården Ranbo innan vi tog över, tyckte att så skulle det förbli – vilket vi är tacksamma för. Linduken är i sin tur vävd av Julias mormors moster av lin från Julias mormors mors släktgård. Duken ligger dessutom på ett gammalt bord som Sven hade med från Norrbacken när han flyttade ihop med Lena på Ranbo. Så detta stilleben blir en fin symbol för föreningen av gammalt gammalt, halv-nytt gammalt, nytt gammalt och nytt med gammalt på Ranbogården. Hänger ni med!?

Rundtur med anekdoter och kuriosa

Annika Windahl Pontén, vår Uppsalavän och expert på bland annat 1700-talets textilier, fyller några av våra kunskapsluckor kring linet och dess användning. Den ”snabba” rundturen i stugan Mamsells på gården i väntan på kaffet blev istället en timmes intressant rundtur med anekdoter och kuriosa… inte konstigt att Annika fick ansvara för Uppsala universitets deltagande i Linné-jubiléet 2007 för att fira hans födelse 300 år tidigare. Bland annat fick vi under rundturen veta hur svårt linet är att färga och varför det av den anledningen, när det gäller klädedräkt, främst användes till de undre lagren. Flor hade egen Hallrätt 1753-1793. Detta var en slags domstol som fanns i städerna och skulle bl.a. hantera eventuella bråk hos manufakturerna men även tillverkningsförhållanden och varukvalitet. De kunde tilldela tillverkarna egen hallstämpel. Annika blev dock överraskad över att den funna Hallrätts-stämpeln från den tiden demonstreras som lackstämpel på vår skärmutställning om Flors lin, eftersom hon i sin forskning studerat ett plagg som är stämplat med något som sagts vara en hallstämpel. Att se hallstämpeln på ett lacksigill stöder då Annikas misstanke om att det rör sig om en annan slags stämpel på det plagg Annika studerat. Kul att Annika fick lite ny intressant information till sin egen forskning… för inte kan det väl smugit sig in en missuppfattning kring stämpelns användning på skärmutställningen hos oss? Ni och vi får nog försöka hjälpa henne reda ut denna fråga. Fortsätt läsa ”Rundtur med anekdoter och kuriosa”