Kategori: Gårdsysslor/gårdsliv

Ofta inser man att stora bedrifter är ännu mer berömvärda när man själv provar på något liknande. Nu vill vi inte påstå att arbetet med att mura upp storstugans källare, ur de flesta aspekterna, varken kan eller bör jämföras med uppförandet av faraonernas pyramider i Egypten, men det finns frågeställningar som åtminstone får en att inse vilken oerhörd bedrift det är att pyramiderna fortfarande står där efter 4 500 år och ännu mer förbluffad blir man när man ser med vilken precision dessa har byggts, vilket säkert också är en av förklaringarna till att de faktiskt står kvar.

De senaste dagarna bjöd ju på indiansommar där badlusten återuppväcktes. Begreppet indiansommar är inte kopplad till någon speciell dag i kalendern utan kan inträffa närsomhelst under hösten. Men för att kallas indiansommar ska den dock ha föregåtts av en höstlik, kallare period och gärna av en första frostnatt i området… något som verkar ha inträffat på flera platser i våra omgivningar natten till söndagen.

Ursprunget till ordet indiansommar, som är en direktöversättning från engelskans indian summer, är oklar. En ofta nämnd teori bygger på att de nordamerikanska indianerna gick på buffeljakt om/när en varm höstperiod inföll, medan en annan vanlig förklaring relaterar till den varma period som brukar följa efter sommarmonsunen i Indien.

Dels så är det en mycket stark, sinnlig frihetskänsla att stå mitt i naturen och duscha, och dels så möjliggör den ju att ännu mer tid kan förläggas till härliga utomhusvistelser. En av lantlivets största fördelar är ju just de goda förutsättningarna för långa utomhusdagar och har man sen tillbringat delar av dessa med att riva en källare eller grävandes i jorden så är det lämpligt att kunna skölja av sig merparten av smuts och svett utomhus… gäller i ännu högre grad för de fyrfota grävarna. Det minskar ju nämligen också nedsmutsningen inomhus vilket indirekt ger ännu mer tid för roliga utomhussysslor.

Sådär ja… nu börjar det likna något. För visst är det väl öppen planlösning som är inne fortfarande!? Nu är det bara glasfasaderna som ska på plats så ligger Storstugan helt rätt i tiden!

Nejdå… ingen fara, det är klart vi vill behålla den fina, gamla karaktären på gården. Lena’s pappa Torsten köpte överdelen till en 1700-tals gård i Ellne, Söderala på 1970-talet, plockade ner den, flyttade hit den och plockade ihop den igen tillsammans med bl.a. Lena… Den idén, med timmerhus som monteringssats, borde hon kanske tagit med sig till IKEA. Den 250 år gamla timmerdelen är det nämligen fortfarande inget större fel på, medan källardelen som byggdes på plats i, det då fortfarande moderna, materialet Siporex inte hade överlevt en enda vinter till.

Det är inte så ofta vi behöver lämna Mo då det mesta vi äter finns i trädgårdslandet eller hos goda grannar, men igår tog mjölken och smöret slut och eftersom mejeriet här på gården la ner för länge sedan (…och inte har återöppnat… ännu!?) så kunde vi inte hoppas på nya leveranser hit. Och ”måste” man ändå in till civilisationen så tar man ju med sig hela listan på, ofta mindre exalterande, saker som fått vänta. Nu hoppas vi dock att vi fått en ny och lite roligare rutin för dessa uppsamlingsrundor.

smutsigt visir, besvärande selar, luktande avgaser samt tunga skyddsstövlar när man kan vara fri, effektiv, leverera kvalitet och samtidigt njuta av fågelsång och doften av nyslaget hö”. Detta är ett citat ifrån inledningen till den enda !? och relativt nyskrivna lie-handboken, av Rune Stenholm Jakobsen 2015. Och håll med om att det ger betydligt mer sommarkänsla att slå en äng med lie än att klippa med grästrimmer. Dessutom ger de ett finare snitt som bevarar fukten bättre i avslagna växter och samlar gräset i en lätt uppsamlad sträng.

Slå med lie är ett kulturarv och i Sverige kan man historiskt se beskrivning av minst åtta kombinationer av orv och blad för olika mark och vegetation. I Skandinavien och Nordamerika har de smalare, tjockare slipbladen varit vanligast medan de bredare och tunnare knackebladen dominerat på kontinenten. På de senare kallhamras eggen fram istället för med slipning. Orven, dvs skaftet, och speciellt handtagen kan och har också utformats för olika stilar, tekniker och individer. De svenska har dock, nästan utan undantag, alltid två handtag varför säkert många reagerar på den som Jan arbetar med på bilden och betraktar den som primitiv och klumpig. Men innan vi dömer ut den så ska vi berätta att den är en kopia av en lie som Pjotr, kollega till Jan, i perioder dagligen slog omkring 300 kg hö med under sin tid vid en av forna Sovjetunionens kolchoser – då får lien gärna inte vara ineffektiv eller oergonomisk… eller så är ryssarna gjorda av ett hårdare och segare virke. Tack vare Pjotrs beskrivning och liehandboken så har Jan rekonstruerat lien mha senvuxen gran till orv, tillverkat ett flyttbart handtag i björk för att ställa in rätt längd och ett importerat skär från Polen (där både typen och lien generellt fortfarande används flitigt). Bägge typer av ovan omnämnda blad brynes kontinuerligt under arbetet för optimal skärpa.

Man kan ju verkligen undra över hur det kommer sig att eggen så snabbt blir slö … det handlar ju bara om att slå lite tunna grässtrån. Det är väl ingen match för hårt stål!? Men faktum är att framför allt enhjärtbladiga växter såsom gräs innehåller relativt höga halter av kiseloxid i form av små kristaller i den yttre hudvävnaden, och kiseloxid är ju inget annat än sand – så då förstår man att om eggen hela tiden bearbetas av små ”sandpapper” så måste den brynas om ofta.

Efter kvällens introduktion till östeuropeisk lieteknik så är det lätt att se fördelarna i detta 1000-åriga hantverksutövande – det blir en nästan meditativ upplevelse när man stillsamt men taktfast utför svängrörelsen med lien, hör det speciella repetitiva ljudet från gräs som slås mot bakgrund av det mer kontinuerliga surret ifrån alla insekter och fågelkvittret runtomkring – en upplevelse långt ifrån den tillsammans med en trimmer. Pjotr nämnde aldrig vad han tyckte efter den tusende svingen för dagen och 300 kg slaget gräs senare. Återstår att prova… Vi är dock mer tveksamma till att upprätthålla den av Pjotr nämnda traditionen i vissa områden, att kvällarna innan slåtter lägga ut liar på fältet för att försäkra sig om att inga springer omkring och därmed lägger ner gräset vilket saboterar den regelbundna strukturen som behövs när ett större område ska slås effektivt… kan det rent av vara en tillräckligt avskräckande skröna?

Arne och Ingrid flyttar ifrån Myssje till Trönö. Man kan inte ta med sig allt ifrån en gård till en lägenhet. Vi som förvisso tycker att allt redan finns på Ranbo, tycker ändå att man inte kan slänga fina gamla möbler när ingen annan vill ha dem – hantverk som tidigare generationer jobbat hårt med, i rejäla material och med säker hand. En vacker soffa i rokoko, en ståtlig och praktisk bäddsoffa i jugendstil, som Arnes farfar hade som säng, en härligt rödbrun, drickamålad sekretär i empire (våra gissningar på möbelstilar tror och hoppas vi får många korrigerande kommentarer på) har några av er redan sett på hedersplatser på vår loge under Bennetdagen. Praktband av diverse böcker har fyllt på vår bokhylla. Men vad är det som fyller upp bakre delen av det här flyttlasset? För de över 60 år är det självklart, likaså för de över 30 som är uppväxta på landet, men för de flesta stadsbor under 50 så blir nog gissningarna ”rammel”, som Sven skulle sagt. En sådan här måste finnas på Ranbo… och vi har förvisso 4 stycken sen tidigare, men den här vet vi en som kan utan och innan, och som kan hjälpa oss komma igång med den… Ingrid förstås.