Många som uppskattar gränslandet

Quill är bara en av alla fyrbenta, sexbenta, åttabenta och ”benlösa” varelser som vistas i skogen och som uppskattar Acktjärns vatten. Det gäller i synnerhet gränsskiktet mellan vatten och land runt sjön.

Kantzonen mellan vattnet och skogen utgör en särdeles gynnsam miljö för både flora och fauna med en stor artdiversitet som följd. Gränsområdet har inga specifika mått, men ofta avses omkring 25-talet meter, som delas in i närzoner, mellanzoner och ytterzoner – alla med olika typer av vegetation som både motverkar erosion och som renar inströmmande vatten från exempelvis näringsämnen som annars kan orsaka övergödning. Träd och buskar som skuggar vattnet leder till att temperaturen sänks och igenväxning av botten minskar och när löv och annat organiskt material från träden faller ner i vattnet utgör det näringsbas för olika näringskedjor.

Så med detta sagt så är det också uppenbart att även tvåbenta bör läggas till i listan över de som uppskattar kantzonen… eller åtminstone borde göra det. Ansvaret att inte komma på kant med sådana miljöer faller definitivt oftast på oss tvåbenta och uppskattas alltså av en väldigt stor mångfald av stora och små varelser när vi tar det.

När nattemperaturen närmar sig nollan och fiberduken inte räcker till… då blir det snabbskörd

Sedan vår flytt till landet har beroendet av väderappar blivit allvarligt och i dessa dagar när nattemperaturerna sjunker hotfullt lågt tittar vi så pass ofta på mobilerna att begreppet online-tics börjat få en ny och klarare innebörd. Ambivalensen är stor kring huruvida varmvädersväxter som exempelvis tomater, pumpor, squash, chili, majs ska plockas in eller få en värmande fiberväv som eventuellt är tillräckligt för att de ska överleva några timmars nattfrost för att eventuellt få vara med om ytterligare en tillväxtperiod under några varma höstdagar och framför allt ge oss lite mer tid till andra viktigare åtgärder.

Det gäller dock att inte slappna av bara för att nattprognosen visar på några plusgrader. Vinden påverkar starkt hur vi människor uppfattar olika temperaturer där exempelvis kombinationen noll grader och vindhastigheten 2 m/s resulterar i en upplevd temperatur på motsvarande minus två grader vid vindstilla. Vi har ju kroppstemperatur på 37 °C som värmer upp luften närmast intill kroppen som därmed isolerar oss. Det är när vinden blåser bort detta lager som vi upplever det som ännu kallare. Samma vind-kyla index gäller inte växter då dessa i princip håller omgivningstemperatur plus tillskottet ifrån solen under dagen, men på samma sätt så kommer värmen upplagrad under dagen skydda dem med ett omgivande varmare luftskikt från en klar natthimmels nedkylning. Blåser det så förs ju detta skyddsskikt på samma sätt bort snabbare och omgivningstemperaturen nås fortare.

Fiberväven bidrar, på samma sätt som våra ylleunderställ och övriga kläder, till att behålla luft med högre temperatur under väven, speciellt när det blåser, så att det för växterna blir ett par grader högre än utanför.

Den här dagen hade vädersajterna svårt att bestämma sig och beslutade sig sen till sist för att överraska oss negativt. Då fiberduken inte räckte till alla våra utsatta varmvädersväxter som fortfarande fanns kvar i landet och med förväntade relativt höga vindhastigheter kände vi oss inte på något vidare ”gambling-humör” utan det togs ett snabbt beslut med konsekvensen att samtliga fick plockas in.

När det gäller kallvädersväxter är lätt frost generellt sett inte lika katastrofalt, vissa blir ju till och med bättre (sötare) av frost, men efter lite eftersökningar som inte heller gav några helt igenom konsekventa riktlinjer tog vi det säkra före det osäkra för att rädda nattsömnen. Därmed så for även röd- och gulbetorna och blomkålen, i ett huj, upp ur sina bäddar.

Det är många som uppskattar rekommendationen att ”vänta med skörd…

tills jordärtskocksplantan ovan jord helt dödats av frosten”. Vi uppskattar att – såhär i spurten innan frostnätterna kommer – kunna lämna vissa uppgifter åt sidan, och därtill är det många insekter som uppskattar den sent blommande nektarväxten.

Så länge som plantan växer ovan jord så fortsätter också tillväxten av rotknölarna… och du får helt enkelt mer av denna godsak att äta. En annan fördel med att låta rotknölarna ligga kvar länge i låg temperatur är att dess inulin (en sorts kolhydrat), i takt med tiden, omvandlas till för oss tillgänglig fruktos som inte bara bidrar till en sötare smakupplevelse utan också till ett, för oss, ökat energiinnehåll.

Kunskap om hur man ökar energiinnehållet i jordärtskockor och andra inulinrika grödor var viktigt förr och urinvånarna i Nordamerika praktiserade ett drygt dygns långkok för att uppnå samma omvandlingsprocess. Hur de listat ut detta kan man förundras över, men kunskapen var väl beprövad och de kokta energirika rotknölarna utgjorde en viktig del av deras basföda (idag kan man bekräfta att ett halvt dygns kokning på låg temperatur räcker för att allt inulin ska omvandlas).

Nuförtiden då vi inte på samma sätt som förr behöver maxinera energiuttaget ifrån knölarna kan vi istället lämna kvar lite inulin och därmed passa på att gynna våra goda tarmbakterier som till skillnad ifrån oss kan tillgodogöra sig, och till och med mår bra av inulin.

Så om rekommendationen kring hanteringen av jordärtskockan kompletterades med ”… och kokas tills mjuka” så får vi inte bara i oss tillräckligt med energi utan vi gör också hundratals andra arter lyckliga, dvs de som lever i våra magar. Och är inte de nöjda så har vi svårt att vara det, oavsett hur mycket energi vi fått i oss.

Extrapolera nu inte detta genom att till exempel äta dem råa i föresatsen att göra magen överlycklig… tarmbakterierna kommer i och för sig bli toklyckliga och festa runt så det står härliga till med en extrem populationsökning som resultat… något som i bakterievärlden brukar benämnas jäsning vilket som bekant leder till intressant gasutveckling med ett ökat gastryck som måste reduceras, vilket med stor sannolikhet kommer leda till att alla närstående av vår egen art inte förblir lyckliga… Så nu förstår vi hur indianerna upptäckte att det var bättre att koka dem lite längre.

Ser fram emot den andra skörden med fem gånger så många huvuden…

Genom att, vid skörd av vitkålshuvudena, inte rycka upp hela vitkålsplantan ur jorden utan istället skära av stjälken halvvägs upp så att ungefär fem blad finns kvar på stjälken så fortsätter plantan att leva och nya vitkålsembryon växer snart fram vid vecken på de kvarlämnade bladen. Och efter några veckor kan du alltså se fram emot att skörda, likaledes fem, små minihuvuden från varje planta.

Vi räknar alltså nu med att snart få köra upp med ytterligare en skottkärra vitkål – denna gång med fem gånger fler huvuden – jag vet inte om ordspråket ”Fem myror är fler än fyra elefanter” är tillämpligt… men trots att de är mycket mindre så har de troligen ändå en totalvikt motsvarande åtminstone en tredjedel eller till och med hälften av nuvarande skördevikt – inte illa för oss kålälskare och definitivt mer än volymförhållandet mellan myrorna och elefanterna. Och definitivt så gäller ”Många bäckar små…”. Minihuvudena blir inte lika slutna och kompakta men både smaken, konsistensen, näringsämnena och tillagningssätten ska i princip vara desamma…. Så mao  ”Man kan både äta kakan och ha den kvar” om man bara ser till att följa ordspråket ”Som man skär får man skörda”.

Lingontider behöver varken innebära socker, konserveringsmedel eller stora frysboxar

Halvvägs genom skördesäsongen och frysarna är redan fyllda – det är dock inte någon situation som behöver hindra den ivrige lingonplockaren… inte ens om man inte vill koka sylt av lingonen. Upphettningen leder ju till vissa näringsförluster, sylten kräver socker vilket också rårörda lingon gör, som förvisso inte upphettas, men som har relativt kort hållbarhet.

Men intet nytt under solen här, lösningen till lagring av lingonen finns nämligen att finna i Cajsa Wargs kokbok ”Hjälpreda i Hushållningen för unga Fruntimmer”, som kom ut i en första utgåva 1755. Det, under flera hundra år, väl beprövade receptet bygger på bärens självkonservering. Lingon är rika på bensoesyra som bidrar till deras goda hållbarhet och varken konserveringsmedel eller socker behövs.

Receptet kan inte bli enklare – bygger på endast två ingredienser – lingon och vatten! Lägg rensade och fina lingon i en ren burk och häll på kokat och avsvalnat vatten (eller mycket rent källvatten enligt Cajsa Warg). Sätt på ett tättslutande lock och förvara sen svalt och mörkt – så håller det i ett par år. Närhelst du behöver lingon går det bra att med en ren sked plocka upp så mycket som du behöver.

Metoden att på detta vis lagra lingon kan ha lite olika namn; Vattenlingon eller vattlingon och surlingon är några (lingonvatten är dock något helt annat- förvisso också ett, sedan lika långt tillbaka, välbeprövat recept – som vi ser fram emot att prova lite senare).

Lingonens konserverande förmåga kan också utnyttjas då andra bär och frukter ska konserveras. Förr, då socker var en lyxvara, var det exempelvis vanligt att blanda lingon i sylt och saft för att bevara hållbarheten.

En del opportunister, som fullkomligt litar på flockledarnas försörjningsförmåga under vintern tycker att till och med korttidslagring förtar både smaken och nöjet och samlar därför som vanligt hellre direkt i säcken – magsäcken alltså.

Var det här årets näst sista sommardopp? 

De senaste dagarna bjöd ju på indiansommar där badlusten återuppväcktes. Begreppet indiansommar är inte kopplad till någon speciell dag i kalendern utan kan inträffa närsomhelst under hösten. Men för att kallas indiansommar ska den dock ha föregåtts av en höstlik, kallare period och gärna av en första frostnatt i området… något som verkar ha inträffat på flera platser i våra omgivningar natten till söndagen.

Ursprunget till ordet indiansommar, som är en direktöversättning från engelskans indian summer, är oklar. En ofta nämnd teori bygger på att de nordamerikanska indianerna gick på buffeljakt om/när en varm höstperiod inföll, medan en annan vanlig förklaring relaterar till den varma period som brukar följa efter sommarmonsunen i Indien.

Vi hoppas nu på, och ser redan fram emot ännu en möjlighet till ett par extra sommardagar, och då årets kanske sista dylika dopp sker i t.ex. Björktjärn. Det skulle i så fall ske i samband med en eventuell Brittsommar om några veckor.

Enligt SMHIs mätningar 1961-2007 över hela landet så finns nämligen en liten temperaturhöjning i vädret omkring Birgittadagen, den 7 oktober – en period som då kan kallas brittsommar, enligt SMHIs försök till definition, men på samma sätt som för indiansommar, bara om den har föregåtts av en höstlik kallare period och helst av en första frostnatt på några av mätstationerna i området.

Men hur troligt är det egentligen att denna visade temperaturhöjning i väderstatistiken i början av oktober är något annat än en slump. Det finns väl ingen vetenskaplig grund för det!? Vi får återkomma med det på Birgittadagen. Nu nöjer vi oss med att det ju alltid är trevligt med begrepp som hjälper oss att tydligare beskriva en speciell känsla eller situation och vi skulle därför vilja slå ett slag för att även låna in engelskans andra betydelse av uttrycket indian summer – nämligen beteckningen för en allmänt trevlig och lugn tid i slutet av en aktivare period. Tänk vad fint, förvisso något förvirrande, att avsluta exempelvis julveckan med en indiansommar. För oss härdade nordbor, som inte har behov av att smita iväg söderöver utan som älskar alla våra årstider betyder det ju t.ex. att vi då tar årets absolut sista sommardopp i en isvak, så att man verkligen får fart på livsandarna.

Outnyttjad potential… men inte bara hos hundarna

Det finns mycket att underhålla eller att utveckla på gården och dagarna börjar alltid med en genomgång där uppgifter på göra-listorna diskuteras och eventuellt omprioriteras. Basen på listorna utgörs av större tidskrävande projekt men så passar man på att göra lite av småfixet när man ändå går förbi eller vill ha lite omväxling. Men inte så sällan så överraskas vi ju också av oplanerade händelser som plötsligt seglar om allt annat och kräver omedelbara insatser. Oftast handlar det om akuta utryckningar där djur, växter, utrustning eller byggnader ska jagas, lagas eller räddas… och just i dessa dagar – när skogarna är fulla av svamp – är det lätt att motivera att kombinationen: påfyllning av vinterförråd och träning i kantarellsök för Candy och Quill nog platsar högst upp på listan några timmar.

Med tanke på att en tredjedel av hundens hjärna upptas av luktcentrum och att de endast behöver ett fåtal molekyler per kubikcentimeter luft för att känna och identifiera den lukten så känns det ju som en minst sagt självklar uppgift för dem. Det finns så många exempel som visar på vilken kapacitet de har; bland annat kan tränade hundar lokalisera minor som grävts ner flera år tidigare, hitta kroppar på tiotals meters djup oavsett om det är under jord eller i vatten, känna av ägarnas hälsotillstånd osv, osv. Det här är ju fascinerande i sig, men säkerligen inget nytt för de flesta… även om vi borde utnyttja det bättre. Det verkligt mystiska är att nu finns ny forskning som visar att människor har ett potentiellt lika bra luktsinne och att vi har förmågan att lära oss en biljon olika lukter.

Det finns ju redan utbildningar och yrken för människor, som genom träning, förbättrar sitt luktsinne och tjänar pengar på det, exempelvis vinprovare och speciella provare hos parfymtillverkare. Men med de här rönen så öppnar sig ju massor av intressanta affärsmöjligheter för de som har näsa för detta. Vi på Ranbo kanske borde gå i spetsen och omprioritera hösten så att hela flocken sätter sig på skolbänken för svampsökning.

Ser speciellt fram emot fortsättningskursen med specialinriktningen och examen i sök av Goliatmusseron – även känd som matsutake, och en av världens dyraste svampar. Det var, i princip, först 1998 som det upptäcktes att den även växer i Sverige… och förekommer vissa år i stora mängder på sandiga tallhedar i Norrland. Anses lika god som tryffel och i Japan betingar den – beroende på säsong – ett kilopris på 700-3000 kr/kg. Under en bra säsong skulle det antagligen gå rasande snabbt att betala av på studielånen för en sådan kurs.

Da Capo al Fine ”från början till slut” för den uråldriga lovsången till torkning

I vår ambition att ersätta långväga transporterade råvaror med alternativ från närområdet så blev glädjen stor då vi häromdagen fick plocka äpplen från Bettans fantastiska fruktträdgård… och därmed skapa en möjlighet att ersätta russinen i frukostgröten med ”äppelrussin”. Genom att hänga färska äppelskivor på tork några dagar så ser vi framför oss hur inte bara smakupplevelsen av frukostgröten förhöjs utan även hur vinterns flingblandningar och utflykter med ”jägarsnus” också får ett litet lyft – för både smakupplevelse och, när fler väljer att ersätta russinen med torkade äpplen – vår planet.

Sedan urminnes tider har man förstått att uppskatta torkning som en utmärkt konserveringsmetod; näringsämnen och smaken bevaras bra, lång hållbarhet, inga kemiska tillsatser behövs, tar lite utrymme, låg vikt, energibesparande (vid rumstorkning), en billig konserveringsmetod som inte kräver någon utrustning och, som grädde på moset, bidrar till att sätta feststämning på vardagen – för vem blir inte glad av ett gäng vackra äppelgirlanger.

För äppelallergiker kan äppelsorterna Santana och Gloster eventuellt vara en lösning då dessa sorter innehåller mindre mängder av proteinet Mal-d1 som allergiker reagerar på.

Lömsk höstlig vila

Det är lätt att förledas att tro att man så här på höstkanten kan pusta ut, då ogrästillväxten till synes, så uppenbart, har avtagit … men då har man gått på en av växtrikets, relativt sett, mest avancerade finter i kampen om markområden. För samtidigt som vissa ogräsplantor i september-oktober verkar ge upp striden och gå in i en viloperiod och skjuter färre skott ovan jord… så går de i själva verket bara under jorden med sin förrädiska verksamhet och lägger all näring till rotsystemet och nya utlöpare och bygger sig alltså bara allt starkare inför nästa säsongs kamp om växtytan.

Så länge förutsättningar för fotosyntesen finns, det vill säga så länge som ogräsplantan lever ovan mark, om än så liten och förvillande oskyldig, så fortsätter näringen att bidra till detta ”isbergsscenario” där ogräset med sitt nu väl utvecklade rotsystem, den dag som vårens solstrålar väcker dem ur ”dvalan”, i själva verket är fullt stridsberedda för att, om möjligt, ta över hela odlingslandet.

För att ha en chans i denna kamp gäller det att minimera fotosyntesen hos dem… förslagsvis genom att täcka med organiskt material. Det sägs att ett tio cm tjockt lager krävs för att hämma vissa rotogräs (5 cm för ettårigt ogräs). När det gäller tidningspapper så finns det uppgifter om att 8 sidor ska räcka. Härmed får begreppet tidningsdöden en helt ny innebörd.

Nu har man inte forskat på alla ogräs så vi tar till med både ”hängslen och livrem” och har anammat ett 30-sidor tjockt lager med tidningspapper tillsammans med ett tjockt lager av gammalt hösilage. Det blir med andra ord också ett både mjukt och isolerande täcke på bäddarna – trivsamt inte bara för de önskade plantorna utan även för vår fyrbenta vän, Quill som stundtals också gärna försvinner bort i höstvila – dock inte en lika lömsk sådan. Sen finns det ju andra, som jobbar mycket hårdare, såsom vår andra vän Candy, som premierar att ”hjälpa oss” att gräva i landen när hon är ute och som därmed nöjer sig med en snabb powernap oavsett hur hårt, ojämnt och obäddat underlaget än är.

Stormen har bedarrat

I förrgår skrev vi lite skämtsamt om hur känslan på gården var som lugnet före stormen. Föga anade vi då hur sannspådda vi skulle bli. Inte i vår vildaste fantasi insåg vi hur populärt ett skördegille på Ranbo kunde vara en vacker och sen sensommardag. Vissa betydligt mer namnkunniga stormar på USAs sydkust framstår nästan som friska fläktar jämfört med den som drog in över delar av Ranbo igår. Den var dock extremt lokalt fokuserad till de inre köksregionerna.

När vi något enstaka ögonblick tappade fokus på arbetet och tittade ut över den solvärmda gården som var full av människor som fikade, pratade, lekte, sålde eller köpte grönsaker eller andra mathantverksrelaterade produkter så var det en perfekt sinnebild av aktiv harmoni och samtidigt en tydlig och spännande kontrast till den aktiva hysteri man kände inombords när man strax efteråt insåg att nu var det tomt i soppterrinen, kaffekannorna, och servishyllan… samtidigt som kön ringlade genom hela kaffestugan ut till farstutrappan. Det är i dessa stunder som vännerna prövas och det var verkligen skönt att, i det läget, se att vi har gott om dem. Alla besökare var generellt oerhört förstående, tålmodiga och hjälpte glatt till med att lyfta vidare nydiskat och nyskuret för påfyllning av luckor i utbudet medan det dök upp vänner ifrån alla möjliga hörn som plötsligt diskade, servade och till och med lagade mer skördesoppa. Extra stort tack till er.

Alla säljande knallar, föreläsare, kursdeltagare och arrangörer sammanfattade att de haft en jättetrevlig dag och alla gäster verkade njuta – så ett stort tack till er allesammans för ett underbart mysigt skördegille på Ranbo.