Tusentals nya grannar

Den inflyttade bisvärmen ”boar in sig” och under flera timmar jobbar de med att ”memorera de nya bostadskoordinaterna” på Ranbo. Det var för en tid sen som drottningen och flera av arbetsbina i en av Sven Olof Sundins bikupor upplevde en ökande trångboddhet där det började bli svårt att få plats med både ägg och honung. Insikten om att det var dags att dela på samhället och ordna med en efterträdare – en ny drottning – som kunde överta ansvaret för moderkupan, gjorde att drottningceller började byggas för ägg och senare larver som matas med drottningfoder för att dessa larver ska bli just drottningar. I samband med detta inledde också den regerande drottningen en dryg veckas bantning (genom att sluta lägga ägg) för att kunna bli flygfärdig. När tiden var inne, dvs när någon av de nya drottning-aspiranterna var redo att ta över och vädret var vackert så flög hälften av samhället – uppåt 15000 bin – tillsammans med den äldre drottningen blixtsnabbt ut ur kupan till första lämpliga gren för att där samlas och låta spejarbin sprida ut sig och sköta jobbet med att finna en ny permanent bostadsadress. Det spejarbi som, genom sin dans, lyckas övertyga övriga om att den hittat den perfekta framtida bostadsplatsen får med sig hela svärmen … om inte någon biodlare – i det här fallet Sven Olof Sundin – hade kommit och plockat ner dem i sin låda vill säga. Nu hoppas vi innerligt att den här bisvärmen i alla fall ska bli helnöjda med både utsikten över trädgårdslanden och de ”jaktmarker” som Ranbo erbjuder så att grannsämjan med nuvarande och kommande invånare fortsätter att spira. Bina kommer förhoppningsvis snart att känna igen oss och kommer, om vi är snälla, gärna och hälsar … även om det blir lite svårare för oss att hålla reda på vem som är vem i deras samhälle. Ser dock fram emot att dela bord med dem – mata dem med lite honung på fingret – och förundras över likheten med oss då de slickar i sig godsakerna med sina små röda tungor. Den här bisvärmens kupa är, till skillnad från de övriga ännu obebodda lånekuporna, en demonstrationskupa och det finns därför under sommarens cafédagar möjlighet att titta in i bikupan och se hur bina bor och jobbar genom att, tillsammans med oss, försiktigt lyfta på ytterhöljet.

Skörd av rallarros och kirskål

Är kylskåpet tomt och magen kurrar så finns lösningen så här års ofta bakom stugknuten. Både kirskålen och rallarrosen brukar skapa frustration för sin enorma växtkraft, oavsett landsända, vilket gör dem enkla att hitta och en vårlig soppa på späda kirskålsblad och rallarrosskott kan vara en snabb lösning till att få kvällsmaten på bordet. De små röda pinnlika rallarrosskotten påminner till sin konsistens lite om sparris och kirskålsbladen kan till viss del ersätta spenaten. För de vid matbordet som sedan ändå rynkar på näsan kan ni ju nämna att kungligheter och andra celebriteter minsann avnjöt ”rallarrossparris” på prins Carl-Philips bröllop – kanske det förhöjer dess värde!

Omskolning – plantans flytt till ”ny studieort”

Att omskola sig associerar de flesta med en utbildningsinsats till nytt yrke, men i odlingssammanhang syftar begreppet omskolning framför allt på själva flytten – omplanteringen- från en mindre till en större kruka och de möjligheter till ökad näring och tillväxt som det större utrymmet och den mer näringsrika jorden erbjuder. Fast den begreppsförklaringen visar sig nu lite snäv och borde faktiskt utökas att jämföras med just vårt behov av omskolning emellanåt … för det handlar i allra högsta grad också om en plantas flytt till ”ny studieort” och de krav på ny kunskapsinhämtning som det innebär. Relativt ny forskning visar på växters många förmågor där de, i likhet med oss människor, känner, luktar, kommunicerar, rör på sig, matar sina ungar – och mot bakgrund av detta innebär ju en flytt till ett helt nytt större ”livsrum” en oerhört dramatisk och omvälvande situation att förhålla sig till för plantan där en stor del sannolikt handlar om att snabbt hämta in kunskap om sin nya omgivning, nya klasskamrater, mat och fikamöjligheter, vad behöver jag ändra på för att klara mig, eventuella hot ifrån de större och skrämmande längre bort på skolgården, perioder med löss och annan ohyra… att ”sätta sig på skolbänken” för omskolning helt enkelt. Det dröjer säkert inte länge förrän nya rön visar på plantornas matematiska och logiska förmåga. Om vi inte skärper oss i vår skogs- och naturvård så kommer de rent av vandrande ner ifrån sluttningarna för att tala allvar med oss, precis som i ”sagan om Ringen”, när de har fått nog.

Mobilt växthus

När leveransen av växthusplasten dröjer kommer släpkärran till stor hjälp. På dagtid kan varmvädersväxterna köras ut på gårdsplanen – täckta med fiberväv och/eller byggplast – och enkelt flyttas runt beroende på hur sol- och skuggförhållandena ändras under dagen. På kvällen bäddas de in under säckväv och körs in i ladan igen. Men den dag småplantorna behöver större växtutrymme gäller att det något mer stationära växthuset står klart eller så får väl det mobila utvecklas och möjliggöra för stadstrendens vertikala odlingssystem…

Vitsippsbacken – ett vitt fält – Elysium av Elaiosom

Plötsligt på våren dyker de vita blommorna upp överallt i trädgården och vi påminns plötsligt om det stora utbredningsområde bestånden har och hur effektivt som de verkar sprida sig. Till viss del beror denna spridning på vitsippans krypande horisontella jordstam som möjliggör för sidogrenar att skjuta upp och bilda nya stjälkar med blommor. År efter år kryper på detta vis jordstammen vidare och blommor dyker upp på platser där man inte sett dem tidigare. Alla stjälkar och blommor som på detta vis vuxit ut ur en och samma jordstam utgör tillsammans en enda individ med samma genetiska arv … så är måhända alla de tusentals blommorna en och samma individ – ”en blomma”?! Nja, till saken hör att spridningen även sker genom fruktspridning … som resulterar i att nya jordstammar – nya individer utvecklas. Det är främst myrorna som efter blomningen bistår till spridningen av de frukter som då bildas. Myrorna är ute efter den fettrika utväxten på frukterna (elaiosom) och bär hem dem till kolonin för att mata larverna. Frukten förblir oskadad och slängs iväg utanför boet … och börjar där snart utveckla nya jordstammar och individer. Och med visshet om hur flitiga myror kan vara så undrar man ju om det bara är en tidsfråga innan hela Ranbo – inte bara vintertid, utan även så här på senvåren – bäddas in i ett mjukt vitt täcke.

Vårförrådet snart påfyllt

Sedan vi flyttat till gården så är det inte bara vinterns matförråd som ska vara på plats i tid, uppstaplad längs förrådsväggen, utan lika viktigt är vårens materialförråd. Högarna av kompost, barkmull, sand, makadam, grus, singel, stenar, block, trasigt tegel osv. tornar upp sig utefter förrådsvägen och vi börjar förnimma en svag tillförsikt, om än ibland varvat med ett lika stort mått av skepsis, kring att hinna färdigställa odlingsytor, renoveringsobjekt och nya byggprojekt innan högarna riskerar att gömmas under ett snötäcke igen. Nåja, det som göms i snö… Tidigare, när ”grus var grus”, skulle vi antagligen lyft på ögonbrynen av ”fel” anledning för dessa skatter. Men idag – när dimman börjat lätta även på den fronten och motiven för branschens uppdelning i olika fraktioner och produktnamn blivit lite klarare – så förstår vi t.ex. att uppskatta makadamets storhet som dräneringsmaterial. Geologers storleksuppdelning skiljer sig dock ifrån handelsnamnen för att förvirra så mycket som möjligt. Handelsvaran makadam ex.vis (4-8), (8-16), (16-32) och (32-64)mm är dock kross utan nollfraktioner dvs krossat berg där alla stenar (60-200mm) eller gruspartiklar (2-60mm) är sorterade och håller sig i det givna storleksintervallet utan inblandning av större block (>200mm) eller mindre grus- eller sandstorlekar (0,06-2mm). Vill man minimera inblandning av de ännu mindre silt-(0,002-0,6)mm och lerstorlekarna <0,002mm ska man ha tvättad makadam. Makadam ger en grund som bär tyngder bättre och som inte håller vatten, och därmed också blir okänslig för tjäle. Med tanke på praktisk användning är de ju egentligen mer värda än sin vikt i guld. Ni kommer därför bl.a. se några av dessa våra ”guldklimpar” vid parkeringsinfarten framemot hösten, och gruset med nollfraktioner som förstärkning i väg-groparna i allén då det binder ihop bättre, naturgruset – singeln i trädgårdsgångarna medan ”guldkornen” (sanden) finner sin väg till både odlingsutrymmen och gjutningsprojekt. Det är inte konstigt att ingenjören John Loudon McAdam, som utvecklade en metod för att krossa sten och som förstod storheten med att storleksindela den – fick ge sitt namn åt klimparna, makadam. Icke-krossad sand och naturgrus är de mest exploaterade naturresurserna och börjar bli en bristvara på många håll (trots stora områden med öknar, men ofta med sand som inte är lika lämplig för t.ex. betong) vilket gör den ännu mer värdefull och det krossade alternativet mer miljövänligt (men inte heller det lämpligt i betong ännu). Candy är dock tämligen likgiltig inför våra skatter baserade på kiseldioxid. Hon har nämligen insett att vi, i rishögen, har ett materialförråd som också innehåller ett matförråd i form av sorkar, för henne. Quill är som vanligt likgiltig även för det – huvudsaken man får vara med flocken och redo att gosa så mycket som möjligt.

 

Från när och fjärran, när släkten Andersson träffas

Närmare 85 utav förra Ranbogårdens ägare, Lena Andersson och Sven Olssons släktingar kom till lördagens kusinträff på Ranbogården där de sken ikapp med solen i underbart försommarväder. Med denna fantastiska gård, sådant väder och alla dessa upprymda och förväntansfulla gäster så kunde bara resultatet bli mycket lyckat. För alla innebar det kära återseenden men även flera nya spännande möten. Genom friskt blandade grupper och med mycket minglande försökte alla under dagen reda ut vem-som-är-vem och därmed fylla i kunskapsluckorna kring släkten, i ett släktträd med tomma rutor, och där varje kusinled, innan kvällen var slut, belönades med ett mycket vackert komplett släktträd, designat av Lena, att ta med sig hem. Barnen och ungdomarna, som i dagsläget kanske inte är de mest aktiva ”släktforskarna”, måste ju så småningom ändå föra traditionerna och kopplingarna till Ranbo vidare in i framtiden. De fick därför snart ledigt ifrån ”teorilektionen” och fick istället lära känna sina kusiner, sysslingar och bryllingar under mer praktiska och äventyrliga aktiviteter. Efter samarbetsövningar i trädgården och en skattjakt genom ladugården, krypandes och klättrande genom alla skrymslen, vrår, hemliga gångar och rum så är vi övertygade om att de kommit både varandra och Ranbogården mycket närmare och vi hoppas nu att de börjar tjata på sina föräldrar, mor- och farföräldrar, kusiner osv. att åter få träffas på Ranbo för nya festligheter och upptåg med kompisar och släkt. Varmt välkomna!

 

För bra för att vara sant?!

Ifall det visar sig att det verkligen går att bygga en koja och tillhörande labyrintlika entré av pilsticklingar nedstuckna i marken så borde alla Sveriges lekplatser omgående revolutioneras med detta koncept… har svårt att se att de inte skulle uppfylla europastandarder för lekplatser, regler som för övrigt inte är att ”leka med”. Kanske får vi redan i sommar facit på om kojbygget ska lyckas då pilsticklingar sägs rota sig och växa till enormt. Pilskotten plockades under vårvintern när saven stigit och har fram till för en vecka sedan legat i svarta sopsäckar i kylskåpet för att därefter tas fram och blötläggas i en vecka. Fascinerande att se hur de kala, avklippta ”pinnarna” redan efter några dagar i blöt började knoppas. Efter att Lena och Julia skurit fram en ny snittyta (se bild) så var det alltså dags för kvällens bygge av kojfundamentet och den tio meter långa snirklande entrén. Valet av kojplats föll på en blöt och undanskymd del av trädgården – allt för att kojväggarna nu – utan vår inblandning – i egen takt ska få växa upp till takhöjd för att då flätas ihop av oss. Bekvämt men lite absurt… kojor som bygger sig själva!

Julia inreder boet till framtida grannar

Men vem vill bo i en hög av gammalt torrt ris och barkbitar och vem lyckas klämma sig in i de smala dörrspringorna? Ledtrådar; de flyger i snitt 20 km/tim, antennerna används som luktorgan, och många arter har smaksinnet på frambenen, de ser bara färgerna rött, grönt och gult, de flesta har en hoprullad snabel som de suger nektar med, i Sverige finns drygt 2800 arter, det finns arter där honorna inte har några vingar, en amerikansk art har ett vingspann på upp till 30 cm, många av arterna är färggranna så att artmedlemmar kan känna igen dem, medan vissa arters färggrannhet också varnar fåglar om att de smakar illa, vissa ofarliga arter kan efterlikna giftiga arter så att de lämnas ifred av predatorer. Deras viktigaste funktion är att föröka sig och en del arter saknar t.o.m förmågan att äta !! Årets första förutspår hur året ska bli – en svart innebär sorg medan en ljus är tecken på välgång … enligt svensk folktro vill säga. Under larvstadiet kan de byta skinn upp till fyra gånger. …javisst – det är förstås en fullbildad fjäril som tillsammans med sina vänner, och framförallt deras efterkommande, förhoppningsvis ska komma att uppskatta den, i mångas tycke, något spartanska bädden.

Nytt kulturpris i Hälsingland

Ranbogården har medverkat i instiftandet av ett Bennet-pris i syfte att visa uppskattning för en person eller företag som antingen gynnat ett hållbart hantverksområde eller som själv utövar ett sådant hantverk och som på så sätt starkt bidrar till hantverkets bevarande och utveckling. Priset är till minne av lin-manufakturisten och direktören Stephen Bennet vid Flors Linmanufaktur 1736-1757. Han utvecklade metoder och tekniker som förbättrade kvalitéten på det vävda tyget till den grad att det eftertraktades bland annat vid de flesta av Europas kungahus. Årets pristagare tillkännages av Stephens ättling Tom Bennet den 14 juli i samband med Bennetdagen på Ranbogården.

Priskommittén bestod av Eva Carlborg (Region Gävleborgs hemslöjdskonsulent), Bitti Lehmann (näringslivsutvecklare Söderhamns kommun), Anders Persson (kursledare inom hållbarhetsområdet), Anders Norén (ordförande i Söderhamns konstförening) samt en representant ifrån Ranbogården.

Kommittén framhåller speciellt vikten av att både arbetsprocesserna kopplade till hantverket och produkterna i sig själva ska ha ett högt nyttovärde och vara hållbara ur ett ekologiskt och socialt perspektiv och vill med detta bl.a. se till råmaterialets, hantverkets och produktens hela livscykel – detta i tider med klimathot och där produktion och produkter ofta är kopplade till en alltför hög grad av resursutnyttjande, energiåtgång och överkonsumtion men en låg verklig nytta. Därtill lägger man också stor vikt till pristagarens engagemang när det gäller kunskapsförmedling av hantverket och även till det estetiska värdet.

Under Bennetdagen får besökare också möjlighet att lära känna 1700-talets Ranbogården i Mo tillsammans med Stephen Bennet och hans familj. Dansgruppen Branicula och musiker levandegör under festliga former historien kring entreprenören, direktören och byggherren Stephen Bennet och den epokgörande linutveckling som han var del i. Föreläsningar och utställningar speglar även de anställdas liv i 1700-talets linnemanufaktori och ger oss en spännande inblick i vardagslivet liksom det stora handels- och kulturutbytet med europeiska länder. Bennetdagen är ett samarrangemang av Mo Hembygdsförening och Ranbogården med bl.a. finansiering av Kultur- och Samhällsserviceförvaltningen i Söderhamns kommun.