Utan överdrift så kan situationen då de knallorange blomkorgarna plötsligt lyste upp sommarhagen beskrivas som överrumplande. Från ingenstans hade de kommit … och utgjorde nu plötsligt, på ett 10 kvadratmeter stort område, en märkligt liten eskader av brandgula riddare som böljade i vågor framför oss ibland de i övriga så homogent och anonymt grönklädda fotfolket. En frisk bris av det som skulle visa sig vara den sällsynta arten rödfibbla. Ja, den beskrivs som sällsynt i både ”Den virtuella floran” och i Bo Nyléns ”Nordens Flora”. I den nyutkomna ”Hälsingefloran” finns den inte ens med.
Men med lite snabba sökningar står det dock också att finna utsagor som ”En gång rödfibbla, alltid rödfibbla” och vissa väljer därför att beskriva den som ogräs i sina trädgårdar. Men i Linnés Hammarby utanför Uppsala uppskattas dess lyskraft i gräsmattorna och populationen tros vara en rest från Linnés egen 1700-tals trädgård. Lite studentikost kallas den där för studentnejlika.
Rödfibblan sprider sig med både utlöpare och frö och vi leker med tanken att den population vi har framför oss kan vara en rest från självaste Stephen Bennets dagar på Ranbo, att fröna legat i jorden och väntat på rätt tillfälle. Efter flera år av annat brukande av marken så kanske de tre senaste åren då fåren och Pompe betat sommarhagen nu äntligen gett de perfekta förhållandena för den att blomma ut… så frågan är nu om vi i framtiden kommer fortsätta uppleva den som sällsynt vackert orange eller om dess starka växtkraft snarare får oss att se rött.