Publicerat

Tredje kupan intas när tusentals honungsbin (Apis mellifera) vandrar in i sin nya boplats

De verkar trots biltransporten, i en mycket mindre låda ändå vara på ”gott humör”. Ingen tendens till åksjuka, frustration eller ilska över denna plötsliga flytt till Ranbo. Men så är denna underart, de så kallade, Krainerbina (Apis mellifera carnica) också kända för sitt goda humör. De kommer, liksom de andra två vanligaste varianterna av honungsbin i Sverige, ursprungligen från östra medelhavsområdet där man tror att de första honungsbina utvecklades. Dessa två är det italienska biet (Apis mellifera ligustica) och Buckfastbiet som inte är en egen underart utan en ras, dvs en medveten korsning, mellan carnica och ligustica. Det finns, bl.a i Sverige, även en mycket intressant underart som fram till 1950-talet var det absolut vanligaste honungsbiet norr om alperna. Linné hade döpt det till bara Apis mellifera eftersom han inte kände till fler underarter av honungsbin, men det fick sen preciseras som Apis mellifera mellifera när fler upptäcktes. Med spridning till alla kontinenter utom Antarktis kallas det, beroende på land och språk alltifrån ”The western honey bee”, ”The european honey bee”, ”Det europeiska mörka biet”, ”Det tyska mörka biet”, ”Det brittiska mörka biet”, ”Det svarta biet”, ”Det bruna biet” medan man i Sverige kallar det för ”Det nordiska biet”. Det blev sedan så starkt utkonkurrerat av andra, ofta mer aggressiva, underarter och korsningar att det idag pågår räddningsinsatser i flera europeiska länder för att säkra det, för vårt klimat, så tåliga släktet. Det finns som sagt flera underarter och korsningar mellan nämnda bin och förutom att färgen skiljer dem åt så är egenskaper som temperament, yngelutveckling, foderförbrukning och svärmningslust olika. Krainerbiet (ofta kallat alpbiet) kommer närmast från Slovenien, och är också väl anpassat för kyligt klimat, kräver lite vinterfoder, flyger vid låga temperaturer, utvecklas snabbt på våren, och kan överleva en vinter med minus 40 grader. Till skillnad från t.ex. det nordiska biet så flyger Krainerbin nära marken på vägen till dragkällan vilket gör att vägen fram kan bli både krokig och lång. Kanske har de läst, eller av egen erfarenhet upptäckt, att ”Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd”.

Publicerat

Andra bikupan intas av avläggare

För drygt en månad sedan ordnade biodlare Sven Olof Sundin avläggare – dvs han delade några av sina bisamhällen genom att flytta ett antal ramar med påsittande bin och yngel från ursprungsbikuporna till några mindre kupor. I de nya kuporna fortsätter arbetsbina att mata ynglen i de olika cellerna med olika mängd och olika proportioner av pollen och nektar; majoriteten av ynglen matas med en blandning foder som gör att de utvecklas till arbetsbin och en bråkdel med en annan blandning foder som gör att de utvecklas till drönare. Där kan man verkligen tala om att du blir vad du äter. För att skapa en ny drottning till samhället så matas inte bara larven i en cell utan, för att gardera sig, några stycken med drottningfoder – en sockerrikare diet. Det är dock i slutändan bara en av larverna som kommer bli ”the queen” i bisamhället. När drottningen väl finns på plats kan hon börja lägga ägg och antalet nya bin i samhället kan öka med ett par tusen per dag… men då arbetsbina bara lever i 3-6 veckor så kommer ett typiskt samhälle under högsommaren landa på 50000-90000 bin. Den här dagen bedömde Sven Olof att en av avläggarna hunnit bli tillräckligt stor och stark för att flyttas till Ranbo.

Publicerat

Sex nya flockmedlemmar

Efter att de tre hönsmammorna under 21 dagar ansvarsfullt ruvat på äggen så kläcks inom loppet av ett dygn sex små kycklingar och i ett huj förvandlas den tidigare så stillsamma hönsgården till ett fartfyllt dagis. Allt går så fort – med hjälp av sin äggtand, en hornbildning på näbben, har den lilla kycklingen ristat hål i äggskalet och efter bara en timmes frotterande under hönan har det genomblöta skyddsskiket av äggvita försvunnit och fram kryper små fluffiga kavata kycklingar. Medan hönsmammorna är vrålhungriga klarar sig kycklingarna finfint de första dygnen på näringen i gulesäcken – fiffigt då det kan ta några dygn innan alla äggen kläckts och hönsen väljer att lämna boet för att leta mat, och då tillsammans med kycklingarna som hänger med dem i vått och torrt. De är s.k. borymmare och behöver inget annat bo än det skydd och den värme som hönan ger dem. På fotot kan man se hur en av de svarta små kycklingarna kikar fram under hönan till höger medan tre av syskonen för tillfället väljer att stanna kvar längst in i det trygga varma boet – under hönan.

Publicerat

Tusentals nya grannar

Den inflyttade bisvärmen ”boar in sig” och under flera timmar jobbar de med att ”memorera de nya bostadskoordinaterna” på Ranbo. Det var för en tid sen som drottningen och flera av arbetsbina i en av Sven Olof Sundins bikupor upplevde en ökande trångboddhet där det började bli svårt att få plats med både ägg och honung. Insikten om att det var dags att dela på samhället och ordna med en efterträdare – en ny drottning – som kunde överta ansvaret för moderkupan, gjorde att drottningceller började byggas för ägg och senare larver som matas med drottningfoder för att dessa larver ska bli just drottningar. I samband med detta inledde också den regerande drottningen en dryg veckas bantning (genom att sluta lägga ägg) för att kunna bli flygfärdig. När tiden var inne, dvs när någon av de nya drottning-aspiranterna var redo att ta över och vädret var vackert så flög hälften av samhället – uppåt 15000 bin – tillsammans med den äldre drottningen blixtsnabbt ut ur kupan till första lämpliga gren för att där samlas och låta spejarbin sprida ut sig och sköta jobbet med att finna en ny permanent bostadsadress. Det spejarbi som, genom sin dans, lyckas övertyga övriga om att den hittat den perfekta framtida bostadsplatsen får med sig hela svärmen … om inte någon biodlare – i det här fallet Sven Olof Sundin – hade kommit och plockat ner dem i sin låda vill säga. Nu hoppas vi innerligt att den här bisvärmen i alla fall ska bli helnöjda med både utsikten över trädgårdslanden och de ”jaktmarker” som Ranbo erbjuder så att grannsämjan med nuvarande och kommande invånare fortsätter att spira. Bina kommer förhoppningsvis snart att känna igen oss och kommer, om vi är snälla, gärna och hälsar … även om det blir lite svårare för oss att hålla reda på vem som är vem i deras samhälle. Ser dock fram emot att dela bord med dem – mata dem med lite honung på fingret – och förundras över likheten med oss då de slickar i sig godsakerna med sina små röda tungor. Den här bisvärmens kupa är, till skillnad från de övriga ännu obebodda lånekuporna, en demonstrationskupa och det finns därför under sommarens cafédagar möjlighet att titta in i bikupan och se hur bina bor och jobbar genom att, tillsammans med oss, försiktigt lyfta på ytterhöljet.

Publicerat

Ranbos fårfrisering – en helhetsupplevelse

Medan Julia sitter bakom spiltväggen och bjuder fåren, som tittar in genom luckorna, på lite havre, småprat och taktil ansiktsmassage så ser Richard, med fårklippningsmaskinen, till att ”massera” dem på ryggen osv. Ett ovanligt moment, för andra i branschen, är att fånga den viftande ”glada” fårsvansen för att inte råka klippa i den. Likaså att fåren gång på gång köar upp sig vid båset i hopp om att bli ”näste man till rakning” – även de som redan fått sin nya vårfrisyr. Fördelarna med Ranbos fårsalong är många men någon vidare affärsidé är det väl inte – en klippning här tar fortfarande närmare 40 minuter med maskinpaus (Erfarenhet = 4 klippningar) – Det är faktiskt 2 minuter snabbare än Australiske mästaren Ian Elkins behövde för att klippa merinofåret Chris. Nu kanske man bör tillägga att Chris hade rymt och hållit sig undan från klippning i flera år och fick befrias ifrån 40,5 kg ull för att likna ett får igen. Så det kanske är mer rättvist att jämföra vår tid med Nya Zeeländske Rowland Smiths rekord på 45 sekunder… och det var då snittiden på 644 får under ett 8-timmarspass!! Rowlands får viftar förvisso inte på svansen under klippningen men de hinner ju å andra sidan knappt blinka innan det är över så djurrättsorganisationen PETA borde inte kunna invända på varken hans eller vår fårhantering. Det enda plågeriet som de skulle kunna hitta hos oss står fåren i så fall själva för – Varje klippsession avslutas nämligen med att det nyklippta fåret utmanas på stång-match för att undersöka huruvida tidigare rang och styrka bara ”satt i håret” och om flockens rangordning därmed behöver justeras. Här ser vi hur Richard agerar diplomat och försöker distrahera fåret Andra som absolut vill ha ett ”snack” med nyfriserade Fia–Lisa.

Publicerat

Snöleoparder

Vintern var ju minst sagt snörik men avsaknaden av tjäle bidrar ändå till att övergången till vår går med en hiskelig fart och både vi och djuren har nu fullt upp med att acklimatisera oss. Vi letar gärna upp gårdssysslor i skuggan eller i ladans relativa svalka. Vissa av oss avstår helt ifrån sysslor och lägger sig dessutom på någon kvardröjande svalkande snöhög. De är dock ursäktade – medan vi människor snabbt kan kila upp till vindsgarderoben för ett byte av ”vinterpälsen” till något tunnare plagg så tar det betydligt längre tid för våra fyrbenta vänner hundarna innan deras vinterpäls, med en värmeisolerande kort, mjuk underull och de längre och grövre täckhåren, byts ut under våren till en ny fräsch sommarskrud – upp till sex veckor kan det ta. Inte heller har de några svettkörtlar i huden till sin hjälp. De har ett fåtal svettkörtlar som sitter på trampdynorna, men de har dock ingen avkylande verkan och det är heller inte avsikten. De är till för att lämna ett extra tydligt avtryck i form av ett doftspår… viktig för att ha stenkoll på artfränderna – måhända ett tecken på FOMO även hos hundar  – ”Candy & Quill were here”  – en kontinuerlig kvarlämnad selfie.

Publicerat

Fåraherde för en dag

Att, under en dag, prova på ett av världens äldsta yrken – fåraherdens – är en fartfylld upplevelse på Ranbo. Istället för den klassiska staven, flöjtspelet och den stillsamma lunken så fungerar en hink havre, glada hurrarop och lite fartfyllt springande lika bra för att valla den lilla fårflocken till hagen där de ska få tillbringa dagen. På eftermiddagen är det återigen dags för fåraherdens insatser att få med gänget tillbaka till vinterhagen och ligghallen. Sinnebilden av en svensk fårskötare känns för oss väldigt avlägsen med en idag nästan obefintlig svensk ullindustri och med ett ganska nyvaknat intresse för lammstek (2% av våra årliga 80 kg kött/person och år). Då är det lätt att bli fundersam kring huruvida fåraherden verkligen även kan sällas till ”ett av Sveriges äldsta yrken”?! Men faktum är att vi i Sverige haft tamfår ända sedan yngre stenålder för 6000 år sedan och får var ända fram till 1900-talets början en viktig del av tamboskapen, där toppen nåddes under slutet av 1:a världskriget med 1,6 miljoner får men sedan sjönk antalet besättningar drastiskt, med undantag för en liten topp under 2:a världskriget, till botten-noteringen på endast 180 000 på slutet av 50-talet. Sedan ökade det långsamt men stadigt fram till 2010 och idag handlar det om 600 000, till stor del koncentrerade till Västra Götaland, Gotland, Skåne, Östergötland och Kalmar län, i den ordningen. Att många får idag också främst ses som landskapsskötare bidrar nog också till deras och fårskötarens undanskymda roll. Detta är sannolikt delar i förklaringar varför ”sinnebilden av den svenska fårskötaren” saknas hos oss födda efter 1960 och uppvuxna norr om Mälaren.

Publicerat

Storstädning i hönshuset

Storstädning i hönshuset – ut med gödsel som kan bilda ammoniak och riskerar att öka hönsens känslighet för smittsamma luftvägssjukdomar. Och sen, efter att städat och pysslat om både hus och höns, … få höra de ständiga påminnelserna om att tvätta händerna. Ja, anledningen till de extra påminnelserna grundar sig i att det finns många olika bakteriearter som inte bara kan orsaka sjukdomar hos hönsen själva utan också hos andra djurarter och oss människor. Det finns också bakterier hos höns som inte orsakar sjukdom hos dem själva, men som kan spridas och orsaka sjukdom hos människor. Det bästa sättet att förebygga smittsamma sjukdomar och parasiter hos hönsen är att aldrig få in dem i flocken. SVA uppmanar att hellre köpa kläckägg eller unga kycklingar än vuxna höns och vara noga med att sen sköta om dem väl och ge dem en bra livsmiljö, ordna så att inte gnagare lockas till hönsgården och att… vi själva och besökare (särskilt de som har egna höns) minskar riskerna med att föra in sjukdomsframkallande organismer till hönsgården genom att endast använda stövlar och redskap ”vigda för hönsen” och givetvis… tvätta händerna innan besöket till hönshuset.
Publicerat

Fårkapplöpning

Det är inte bara vi människor, hundarna och hästen som behöver och gillar det där med motion. Fåren är snabba att hänga med på ett 100 meters lopp. Även när vi inte ställer upp oss för ett tävlingslopp så kommer de ofta skuttande mot oss, som om det spritter i hela kroppen och rätt som det är kan det följas av ett krumbuktsprång högt upp i luften. Tidigare har vi främst hört om yngre kaniner som gör detta och att det då tolkats som tecken på en lycklig kanin och det är ju lätt att tro att fårens (och människors) likartade kroppsspråksuttryck tyder på detsamma. Vissa/någon forskare tror dock att skuttandet som kan ses i samband med kosläpp på våren har mer att göra med stress över bytet från en invand miljö och rutiner snarare än glädjesprång. Hmm… sista ordet är nog inte sagt i den frågan. Vi är tillsvidare fortsatt övertygade om att det är glädjesprång.

Publicerat

”KBT” och oväntade vänskapsband

Det är inte sällan som våra fyrbenta vänner hjälper hundrädda gäster att komma över sitt obehag, här är ett exempel. Minnet av att en gång blivit illa biten i ansiktet blir som bortblåst när ”KBT” av våra fyrbenta experter praktiseras på köksgolvet på Ranbo. Hundrädsla är mycket utbredd och drabbar människor i olika grad; alltifrån obehag till skräck. För att träna bort sin hundrädsla brukar rådet från professionella vara att i små steg närma sig det ”farliga” men inte tvingas in i situationer. Innan vi andra visste ordet av så hade, för oss andra, omärkbara små steg tagits – många och frekventa – och efter bara några timmar på gården knöts de nya vänskapsbanden. Antalet fobier är många, fler än de flesta av oss säkert anar och man kan ju undra om inte våra fyrbenta vänners trygga små uppenbarelser skulle kunna vara ett stöd inte bara vid kynofobi (hundrädsla) utan även för personer som vill hantera andra fobier. Nu fanns inte behovet i denna grupp, men nästa gång vi har så många tonåringar hemma så tycker man att det borde vara statistiskt troligt att vi får möjlighet att studera om hundarnas lugn och tröst även räcker till personer som vill hantera sin nomofobi (rädsla för att vara utan mobiltelefon). Antalet användningsområden för dessa sympatiska, förstående och följsamma varelser med låga lönekrav blir snabbt allt fler så det är nog en tidsfråga innan de små terapeuterna får ett intensivt professionellt ”hundliv” även på fobi-området.