De verkar trots biltransporten, i en mycket mindre låda ändå vara på ”gott humör”. Ingen tendens till åksjuka, frustration eller ilska över denna plötsliga flytt till Ranbo. Men så är denna underart, de så kallade, Krainerbina (Apis mellifera carnica) också kända för sitt goda humör. De kommer, liksom de andra två vanligaste varianterna av honungsbin i Sverige, ursprungligen från östra medelhavsområdet där man tror att de första honungsbina utvecklades. Dessa två är det italienska biet (Apis mellifera ligustica) och Buckfastbiet som inte är en egen underart utan en ras, dvs en medveten korsning, mellan carnica och ligustica. Det finns, bl.a i Sverige, även en mycket intressant underart som fram till 1950-talet var det absolut vanligaste honungsbiet norr om alperna. Linné hade döpt det till bara Apis mellifera eftersom han inte kände till fler underarter av honungsbin, men det fick sen preciseras som Apis mellifera mellifera när fler upptäcktes. Med spridning till alla kontinenter utom Antarktis kallas det, beroende på land och språk alltifrån ”The western honey bee”, ”The european honey bee”, ”Det europeiska mörka biet”, ”Det tyska mörka biet”, ”Det brittiska mörka biet”, ”Det svarta biet”, ”Det bruna biet” medan man i Sverige kallar det för ”Det nordiska biet”. Det blev sedan så starkt utkonkurrerat av andra, ofta mer aggressiva, underarter och korsningar att det idag pågår räddningsinsatser i flera europeiska länder för att säkra det, för vårt klimat, så tåliga släktet. Det finns som sagt flera underarter och korsningar mellan nämnda bin och förutom att färgen skiljer dem åt så är egenskaper som temperament, yngelutveckling, foderförbrukning och svärmningslust olika. Krainerbiet (ofta kallat alpbiet) kommer närmast från Slovenien, och är också väl anpassat för kyligt klimat, kräver lite vinterfoder, flyger vid låga temperaturer, utvecklas snabbt på våren, och kan överleva en vinter med minus 40 grader. Till skillnad från t.ex. det nordiska biet så flyger Krainerbin nära marken på vägen till dragkällan vilket gör att vägen fram kan bli både krokig och lång. Kanske har de läst, eller av egen erfarenhet upptäckt, att ”Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd”.
En Annorlunda Hälsingegård
