Fåraherde för en dag

Att, under en dag, prova på ett av världens äldsta yrken – fåraherdens – är en fartfylld upplevelse på Ranbo. Istället för den klassiska staven, flöjtspelet och den stillsamma lunken så fungerar en hink havre, glada hurrarop och lite fartfyllt springande lika bra för att valla den lilla fårflocken till hagen där de ska få tillbringa dagen. På eftermiddagen är det återigen dags för fåraherdens insatser att få med gänget tillbaka till vinterhagen och ligghallen. Sinnebilden av en svensk fårskötare känns för oss väldigt avlägsen med en idag nästan obefintlig svensk ullindustri och med ett ganska nyvaknat intresse för lammstek (2% av våra årliga 80 kg kött/person och år). Då är det lätt att bli fundersam kring huruvida fåraherden verkligen även kan sällas till ”ett av Sveriges äldsta yrken”?! Men faktum är att vi i Sverige haft tamfår ända sedan yngre stenålder för 6000 år sedan och får var ända fram till 1900-talets början en viktig del av tamboskapen, där toppen nåddes under slutet av 1:a världskriget med 1,6 miljoner får men sedan sjönk antalet besättningar drastiskt, med undantag för en liten topp under 2:a världskriget, till botten-noteringen på endast 180 000 på slutet av 50-talet. Sedan ökade det långsamt men stadigt fram till 2010 och idag handlar det om 600 000, till stor del koncentrerade till Västra Götaland, Gotland, Skåne, Östergötland och Kalmar län, i den ordningen. Att många får idag också främst ses som landskapsskötare bidrar nog också till deras och fårskötarens undanskymda roll. Detta är sannolikt delar i förklaringar varför ”sinnebilden av den svenska fårskötaren” saknas hos oss födda efter 1960 och uppvuxna norr om Mälaren.