Med viss känsla av deja vu tittar vi upp och ser orosmolnet av tusentals energiska bin fem meter från oss, men till skillnad från förra veckan så samlade de nu ihop sig nästan omedelbart till en hängande svärm runt stammen på en av de intilliggande småbjörkarna. Förloppet följde än så länge skolbokens beskrivning av svärmning – bisamhällets gemensamma beslut att stunden var inne för halva samhället att bryta ny mark. Med den effektivitet och beslutsamhet som sällskapet uppvisade så var vi övertygade om att den gamla drottningen måste vara med den här gången och deltog i pjäsen.
Sven-Olof Sundin var snabbt på plats. Med bara en halv skyddsdräkt, som dessutom glipade i ryggen, så är jag övertygad om att de flesta skulle dra sig för nästa moment. Han böjde ner björken i en svag båge så att merparten av klungan satt rakt ovanför lådan han höll upp… och nästan rakt ovanför ansiktet. Med en resolut knyck så skakade han till stammen så att hela klasen tappade greppet och tömdes, nästan som en hink vatten, ner i lådan. Precis som vatten skulle gjort så ”skvätte” en stor del av svärmen upp och ut ur lådan och först då verkade flera av dem ha återfått tillräckligt med fattning, och plats, för att kunna flyga och omgav genast Olle som en fräsande dimma. Det var ett sällsamt skådespel som kräver mer än bara lite nerver för att regissera mitt uppe på scenen. Nu höll vi alla tummarna att drottningen var en av dem som blev kvar i lådan när Sven-Olof raskt satte på gallret på lådan så att den mer pompösa drottningen inte skulle kunna ta sig ut genom springorna utan att hon nu, med sina doftämnen, skulle locka till sig de övriga. Förvisso fortsatte de enligt skolboken och följde gradvis efter, men kanske ändå inte helt övertygande, ner i lådan på marken där de nu skulle få lugna sig innan Sven om ett par timmar skulle återkomma för att under, för oss åskådare, mer kontrollerade former ta dem till en ny boplats.
När vi satte oss ner till lunchen, pustade ut och firade den lyckade infångningen släppte vädrets makter loss och i den kraftiga störtskuren for vi upp och sprang vi ner med regnskydd till de stackars bina som, för vår inre syn, sågs kämpa mot den snabbt stigande vattennivån i lådan med gallret som försvårade flykten…
Döm om vår stora förvåning när lådan inte bara var relativt tom på vatten utan dessutom fullständigt tömd på alla tiotusentals bin. Uttrycket att tappa hakan kan nog inte bättre beskriva våra ansiktsuttryck. Hade drottningen bantat så pass att hon med hela följet av bin redan flugit till en ny bosättning, eller hade hon återigen struntat i att överhuvudtaget följa med resesällskapet?!
Sven-Olof kunde lite senare bara konstatera att vi ännu en gång varit med om en ”udda testsvärmning” där drottningen aldrig lämnat kupan och att bisvärmen återigen, för andra gången på en vecka, efter sin provflygning återvänt hem igen. Att övning ger färdighet är tydligt med tanke på den effektivitet med vilken aktiviteten genomfördes… kanske dags att uppdatera skolböckerna med att hela sällskapet brukar repetera akten utan huvudrollsinnhavaren ett par gånger innan de genomför hela showen. För att nu minska risken för ”tredje gången gillt” så beslöt Sven-Olof att utöka deras livsutrymme genom att skatta tio-talet honungsfyllda ramar. Och på hantverksdagen den 27 juni kommer det finnas tio-talet kilo nyslungad Ranbohonung till försäljning. Med andra ord slutet gott, allting gott – för fler än bina!
Efter att ha sett den föreställningen så kan man aldrig tycka att en burk lokalproducerad honung är dyrt! Med de guldfyllda glasburkarna i handen så inser man att det kan vara värt risken att klä upp sig och ”dansa med bina”.