Efter de senaste dagarnas inlägg med väldigt allvarliga teman så känns det lite tomt att bara presentera något trevligt, men om vi kände att allt var på rätt väg så är det ju det som man kanske helst skulle vilja göra, så vi får väl träna lite emellanåt så vi inte tappar den känslan.
Humleblomster, Geum Rivale har ett klockliknande purpurbrunt blomfoder med sammetslik behåring. Kronbladen är först gulvita och senare blekt rosafärgade med mörkare ådror. Purpurfärgen avslöjar att den innehåller antocyaniner, vilket är färgämnen som är röda, blå eller violetta. Det är också detta som dominerar när det gröna klorofyllet gått ur bladen på hösten och lämnat dem röda. I nästa steg med enbart gula löv så har även dessa färgämnen gått tillbaka mot rötterna och lämnat karotenoiderna kvar. Den vanligaste i den gruppen är förstås beta-karoten, eller bara karoten, som ju ger moroten sin färg… och tvärtom där moroten… engelska carrot… har gett namn på färgämnet. Växten innehåller också stora mängder fenoler såsom ellagsyra, vanliga också i granatäpplen, hallon, jordgubbar och valnötter, och som har blivit väldigt intressant i studier för behandling av cancer. Skäl till att både äta mer ekologiska bär och nötter samt att bevara biologisk mångfald för framtida ämnen som kan användas inom medicinen.
Artnamnet rivale kommer av latinets rivus (bäck) och syftar på att arten gärna växer på fuktig mark. Jordstammen hos humleblomster kan kokas färsk eller torkad i vatten till en stärkande choklad-liknande dryck, varför humleblomster kallas chocolate root i Nordamerika, och som förr användes invärtes mot frossa, feber, diarré, tarm- och magbesvär. Ett avkok, med mjölk och socker, har fått namnet Indian Chocolate – måste vi prova i höst… just nu är man inte så sugen på varma drycker. Folkliga svenska namn är minst sagt lika intressanta men kopplar troligen mer till utseende än smak, nämligen ”fårpungar”, ”baggatasker”, ”brudgum”, ”skvallerbötta”, ”koskällor”. Jordstammen har annars okokt, i likhet med sin släkting nejlikrot (G. urbanum), en doft och smak som påminner om kryddnejlikans. Fröna är försedda med en hake, som lätt fastnar i pälsen på passerande djur vilka på så sätt hjälper till med spridningen.
En annan som hjälper till med spridningen av Humleblomster, och 12 andra ängsblommor som var vanliga i ängslandskapen här i Hälsingland för 100 år sedan, är Julia som kommer att skörda dessa fröer under sommaren, som en av tre kontraktsodlare i Sverige, och skicka till företaget Pratensis utanför Växjö. De i sin tur levererar bland annat till Veg Tech som till exempel sätter ihop mattor av ängsfröer åt kommuner och andra som inser att det är lättare att slå dessa en gång per säsong än att klippa gräs varannan vecka, de är vackrare att titta på och det främjar den biologiska mångfalden… en win-win-win-win-win-win alltså. Gissa vilka som är dess främsta pollinatörer!?