Vissa saker ska man inte skjuta upp till morgondagen. En sådan aktivitet är skogshallonplockning. De mogna bären förfars väldigt snabbt och man riskerar att helt missa att hinna smaka på dessa, skogens kanske godaste bär. Hallon har stark förökning genom rotskott och i trädgårdar upplevs den kraftiga spridningen ibland lite problematisk. Men här ute på det torra kalhygget uppskattar vi rikedomen av buskar och efter drygt en timmes plockning… och ätning.. så märks det knappt att vi varit här. Enligt vissa etymologer så hörs det på namnet att man annars vanligen hittar hallonen vid foten av bergs-/ rasbranter… där hall då nämligen ska syfta på häll, hällar som vid en rasbrant. En långsökt koppling finns då till engelskans Raspberry, där släktskapet i namnet skulle kommit genom tidiga vikingainfluenser på engelska språket… vilket är vanligare än de flesta vet om. Mer än 1000 ord varav flera hundra av de vanligaste av engelskans ord är i själva verket sprungna ur skandinaviska ord… Window-vindöga, husband-husbonde, sky- sky, skin-skinn. Att hälsingars och jämtars namn på hallonen som Branbär/Brambär resp Brännbär skulle koppla till att de växer bra där det brunnit är språkforskare dock mer tveksamma till, utan att det också, av okänd anledning, kopplar till fornordiska Brana = hind vilket då förklarar varför hallon kallas Hindbär i sydsvenska landskap och Danmark – troligen från germanskan eftersom tyskarna fortfarande säger Himbeere. Nåja… förföriskt goda är de i alla fall.
En Annorlunda Hälsingegård
