Publicerat

Vårförrådet snart påfyllt

Sedan vi flyttat till gården så är det inte bara vinterns matförråd som ska vara på plats i tid, uppstaplad längs förrådsväggen, utan lika viktigt är vårens materialförråd. Högarna av kompost, barkmull, sand, makadam, grus, singel, stenar, block, trasigt tegel osv. tornar upp sig utefter förrådsvägen och vi börjar förnimma en svag tillförsikt, om än ibland varvat med ett lika stort mått av skepsis, kring att hinna färdigställa odlingsytor, renoveringsobjekt och nya byggprojekt innan högarna riskerar att gömmas under ett snötäcke igen. Nåja, det som göms i snö… Tidigare, när ”grus var grus”, skulle vi antagligen lyft på ögonbrynen av ”fel” anledning för dessa skatter. Men idag – när dimman börjat lätta även på den fronten och motiven för branschens uppdelning i olika fraktioner och produktnamn blivit lite klarare – så förstår vi t.ex. att uppskatta makadamets storhet som dräneringsmaterial. Geologers storleksuppdelning skiljer sig dock ifrån handelsnamnen för att förvirra så mycket som möjligt. Handelsvaran makadam ex.vis (4-8), (8-16), (16-32) och (32-64)mm är dock kross utan nollfraktioner dvs krossat berg där alla stenar (60-200mm) eller gruspartiklar (2-60mm) är sorterade och håller sig i det givna storleksintervallet utan inblandning av större block (>200mm) eller mindre grus- eller sandstorlekar (0,06-2mm). Vill man minimera inblandning av de ännu mindre silt-(0,002-0,6)mm och lerstorlekarna <0,002mm ska man ha tvättad makadam. Makadam ger en grund som bär tyngder bättre och som inte håller vatten, och därmed också blir okänslig för tjäle. Med tanke på praktisk användning är de ju egentligen mer värda än sin vikt i guld. Ni kommer därför bl.a. se några av dessa våra ”guldklimpar” vid parkeringsinfarten framemot hösten, och gruset med nollfraktioner som förstärkning i väg-groparna i allén då det binder ihop bättre, naturgruset – singeln i trädgårdsgångarna medan ”guldkornen” (sanden) finner sin väg till både odlingsutrymmen och gjutningsprojekt. Det är inte konstigt att ingenjören John Loudon McAdam, som utvecklade en metod för att krossa sten och som förstod storheten med att storleksindela den – fick ge sitt namn åt klimparna, makadam. Icke-krossad sand och naturgrus är de mest exploaterade naturresurserna och börjar bli en bristvara på många håll (trots stora områden med öknar, men ofta med sand som inte är lika lämplig för t.ex. betong) vilket gör den ännu mer värdefull och det krossade alternativet mer miljövänligt (men inte heller det lämpligt i betong ännu). Candy är dock tämligen likgiltig inför våra skatter baserade på kiseldioxid. Hon har nämligen insett att vi, i rishögen, har ett materialförråd som också innehåller ett matförråd i form av sorkar, för henne. Quill är som vanligt likgiltig även för det – huvudsaken man får vara med flocken och redo att gosa så mycket som möjligt.

 

Publicerat

Från när och fjärran, när släkten Andersson träffas

Närmare 85 utav förra Ranbogårdens ägare, Lena Andersson och Sven Olssons släktingar kom till lördagens kusinträff på Ranbogården där de sken ikapp med solen i underbart försommarväder. Med denna fantastiska gård, sådant väder och alla dessa upprymda och förväntansfulla gäster så kunde bara resultatet bli mycket lyckat. För alla innebar det kära återseenden men även flera nya spännande möten. Genom friskt blandade grupper och med mycket minglande försökte alla under dagen reda ut vem-som-är-vem och därmed fylla i kunskapsluckorna kring släkten, i ett släktträd med tomma rutor, och där varje kusinled, innan kvällen var slut, belönades med ett mycket vackert komplett släktträd, designat av Lena, att ta med sig hem. Barnen och ungdomarna, som i dagsläget kanske inte är de mest aktiva ”släktforskarna”, måste ju så småningom ändå föra traditionerna och kopplingarna till Ranbo vidare in i framtiden. De fick därför snart ledigt ifrån ”teorilektionen” och fick istället lära känna sina kusiner, sysslingar och bryllingar under mer praktiska och äventyrliga aktiviteter. Efter samarbetsövningar i trädgården och en skattjakt genom ladugården, krypandes och klättrande genom alla skrymslen, vrår, hemliga gångar och rum så är vi övertygade om att de kommit både varandra och Ranbogården mycket närmare och vi hoppas nu att de börjar tjata på sina föräldrar, mor- och farföräldrar, kusiner osv. att åter få träffas på Ranbo för nya festligheter och upptåg med kompisar och släkt. Varmt välkomna!

 

Publicerat

För bra för att vara sant?!

Ifall det visar sig att det verkligen går att bygga en koja och tillhörande labyrintlika entré av pilsticklingar nedstuckna i marken så borde alla Sveriges lekplatser omgående revolutioneras med detta koncept… har svårt att se att de inte skulle uppfylla europastandarder för lekplatser, regler som för övrigt inte är att ”leka med”. Kanske får vi redan i sommar facit på om kojbygget ska lyckas då pilsticklingar sägs rota sig och växa till enormt. Pilskotten plockades under vårvintern när saven stigit och har fram till för en vecka sedan legat i svarta sopsäckar i kylskåpet för att därefter tas fram och blötläggas i en vecka. Fascinerande att se hur de kala, avklippta ”pinnarna” redan efter några dagar i blöt började knoppas. Efter att Lena och Julia skurit fram en ny snittyta (se bild) så var det alltså dags för kvällens bygge av kojfundamentet och den tio meter långa snirklande entrén. Valet av kojplats föll på en blöt och undanskymd del av trädgården – allt för att kojväggarna nu – utan vår inblandning – i egen takt ska få växa upp till takhöjd för att då flätas ihop av oss. Bekvämt men lite absurt… kojor som bygger sig själva!

Publicerat

Julia inreder boet till framtida grannar

Men vem vill bo i en hög av gammalt torrt ris och barkbitar och vem lyckas klämma sig in i de smala dörrspringorna? Ledtrådar; de flyger i snitt 20 km/tim, antennerna används som luktorgan, och många arter har smaksinnet på frambenen, de ser bara färgerna rött, grönt och gult, de flesta har en hoprullad snabel som de suger nektar med, i Sverige finns drygt 2800 arter, det finns arter där honorna inte har några vingar, en amerikansk art har ett vingspann på upp till 30 cm, många av arterna är färggranna så att artmedlemmar kan känna igen dem, medan vissa arters färggrannhet också varnar fåglar om att de smakar illa, vissa ofarliga arter kan efterlikna giftiga arter så att de lämnas ifred av predatorer. Deras viktigaste funktion är att föröka sig och en del arter saknar t.o.m förmågan att äta !! Årets första förutspår hur året ska bli – en svart innebär sorg medan en ljus är tecken på välgång … enligt svensk folktro vill säga. Under larvstadiet kan de byta skinn upp till fyra gånger. …javisst – det är förstås en fullbildad fjäril som tillsammans med sina vänner, och framförallt deras efterkommande, förhoppningsvis ska komma att uppskatta den, i mångas tycke, något spartanska bädden.

Publicerat

Nytt kulturpris i Hälsingland

Ranbogården har medverkat i instiftandet av ett Bennet-pris i syfte att visa uppskattning för en person eller företag som antingen gynnat ett hållbart hantverksområde eller som själv utövar ett sådant hantverk och som på så sätt starkt bidrar till hantverkets bevarande och utveckling. Priset är till minne av lin-manufakturisten och direktören Stephen Bennet vid Flors Linmanufaktur 1736-1757. Han utvecklade metoder och tekniker som förbättrade kvalitéten på det vävda tyget till den grad att det eftertraktades bland annat vid de flesta av Europas kungahus. Årets pristagare tillkännages av Stephens ättling Tom Bennet den 14 juli i samband med Bennetdagen på Ranbogården.

Priskommittén bestod av Eva Carlborg (Region Gävleborgs hemslöjdskonsulent), Bitti Lehmann (näringslivsutvecklare Söderhamns kommun), Anders Persson (kursledare inom hållbarhetsområdet), Anders Norén (ordförande i Söderhamns konstförening) samt en representant ifrån Ranbogården.

Kommittén framhåller speciellt vikten av att både arbetsprocesserna kopplade till hantverket och produkterna i sig själva ska ha ett högt nyttovärde och vara hållbara ur ett ekologiskt och socialt perspektiv och vill med detta bl.a. se till råmaterialets, hantverkets och produktens hela livscykel – detta i tider med klimathot och där produktion och produkter ofta är kopplade till en alltför hög grad av resursutnyttjande, energiåtgång och överkonsumtion men en låg verklig nytta. Därtill lägger man också stor vikt till pristagarens engagemang när det gäller kunskapsförmedling av hantverket och även till det estetiska värdet.

Under Bennetdagen får besökare också möjlighet att lära känna 1700-talets Ranbogården i Mo tillsammans med Stephen Bennet och hans familj. Dansgruppen Branicula och musiker levandegör under festliga former historien kring entreprenören, direktören och byggherren Stephen Bennet och den epokgörande linutveckling som han var del i. Föreläsningar och utställningar speglar även de anställdas liv i 1700-talets linnemanufaktori och ger oss en spännande inblick i vardagslivet liksom det stora handels- och kulturutbytet med europeiska länder. Bennetdagen är ett samarrangemang av Mo Hembygdsförening och Ranbogården med bl.a. finansiering av Kultur- och Samhällsserviceförvaltningen i Söderhamns kommun.

Publicerat

Besök av Svenska kyrkan

Ranbogården visade upp sig i allra bästa försommarväder för lunchgästerna från Svenska kyrkan – det skirt grönskande takvalvet i allén, trädgårdens hav av vitsippor, en värmande vårsol, ett sceneri ackompanjerat av allsköns fågelsång. Det var Söderhamn Sandarnas kyrkliga syförening, med Söderalas komminister Magnus Natander i spetsen som hade vårutflykt. Alla verkade njuta och flera kommenterade vilken pärla och oas de har inpå knutarna i-och-med Ranbogården. Vi kunde bara stolt sträcka på oss och hålla med. Vi serverade lunch i gamla drängstugan och bjöd på en historisk sammanfattning av Ranbogården till kaffet ute i trädgården. Det var många som hade egna minnen ifrån gården och kunde dela med sig av historier till oss – de tackar vi för. Det blev ett ömsesidigt mycket trevligt möte och vi började tillsammans med Magnus direkt skissa på fler möjligheter i framtiden. Det ser vi fram emot.

Publicerat

Sista frostnatten- statistiskt sett

Nu är risken för frostnätter över – i alla fall om man litar blint på statistiken. Enligt SMHI så är nämligen 15 maj datumet för den sista frostnatten i det här området. Det är ju tydligt från bilden att många av våra förkultiverade plantor längtar, och försöker slita sig för att komma ut till solen. Med dagens forskning som visat hur även växter kommunicerar så har de säkert också tagit del av SMHIs statistik och man kan nästan höra den gemensamma irriterade frustrationen – ”Kom igen, fegisar” som syftar på oss som inte släpper ut dem i odlingslotterna… Men då har de förstås trillat i en av fällorna som lett till uttrycket ”Lögn, förbannad lögn och statistik” – (en berömd fras ofta felaktigt tillskrivet Mark Twain, som själv, troligen lika felaktigt, tillskrev det den brittiske premiärministern Benjamin Disraeli). Det datumet är ju bara det mest sannolika och det kan mycket väl inträffa både tidigare och senare. Till exempel så glömmer de väl, eller låtsas glömma, hotet från järnnätterna – de enstaka frostnätter som i Mellansverige ofta sagts inträffa natten till den 2 juni och nätterna mellan 13 och 18 juni. Nja… här visar det sig faktiskt att statistiken snabbt kan slå folktron på fingrarna. Det finns nämligen inget statistiskt stöd för den gamla uppfattningen. Uttrycket tros dessutom vara en felöversättning av den tyska bondepraktikan, där några specifika dagar i maj, på samma sätt, uppfattats vara särskilt frostkänsliga. De beskrivs med uttrycket ”Eisheilige”. Svenskarna verkar sen ha blandat ihop det tyska ordet Eis (is) i detta uttryck med ordet Eisen som betyder järn. Lite snopet kan man tycka – både ordförväxlingen och det faktum att folktron fortfarande fram till idag har bidragit till många onödiga oroliga nätter för flera av oss ängsliga odlare. Antagligen dags att lyssna till plantornas demonstrativa ”kroppsspråk” och tydliga signaler om ”ropen skalla – odlingslott åt alla”…. Eller stopp ett tag… Hur var det nu igen med statistiken? Konfidensgraden för att det inte ska komma en frostnatt efter 15 maj är ju faktiskt bara 50%? Vilket datum motsvarar då ett konfidensintervall på 99%? Och är våra ansträngningar fortfarande då inte mer värda än att riskera dom för 1% sannolikhet för ytterligare en järnnatt? Kanske bäst att följa bondepraktikan trots allt.

Publicerat

Många inflyttningsfester hoppas vi på

Den eufoniska körsång som fåglarna stämmer upp i strax före solupp- och nedgång kring Ranbo är redan storslagen men snart förväntar vi oss en ytterligare förstärkning. Bengt Sundström från Naturskyddsföreningen har nämligen donerat ett stort antal olika holkar, utformade alltefter de flygande vännernas olika smakinriktningar. Där finns något för nästan alla fåglar som vill bygga bo i hålrum; för pärlugglan, staren, trädkryparen, ”småfåglarna”, tornseglaren och sädesärlan. För att bejaka den biologiska mångfalden ytterligare så har vi även ett bostadsprogram för andra bevingade arter och vi ser även fram emot möten med grannar i fladdermusholken, fjärilsholkarna och i boet för de små solitärbina. Ranbo – det nya, utvidgade boendekollektivet!

Publicerat

Ranbos fårfrisering – en helhetsupplevelse

Medan Julia sitter bakom spiltväggen och bjuder fåren, som tittar in genom luckorna, på lite havre, småprat och taktil ansiktsmassage så ser Richard, med fårklippningsmaskinen, till att ”massera” dem på ryggen osv. Ett ovanligt moment, för andra i branschen, är att fånga den viftande ”glada” fårsvansen för att inte råka klippa i den. Likaså att fåren gång på gång köar upp sig vid båset i hopp om att bli ”näste man till rakning” – även de som redan fått sin nya vårfrisyr. Fördelarna med Ranbos fårsalong är många men någon vidare affärsidé är det väl inte – en klippning här tar fortfarande närmare 40 minuter med maskinpaus (Erfarenhet = 4 klippningar) – Det är faktiskt 2 minuter snabbare än Australiske mästaren Ian Elkins behövde för att klippa merinofåret Chris. Nu kanske man bör tillägga att Chris hade rymt och hållit sig undan från klippning i flera år och fick befrias ifrån 40,5 kg ull för att likna ett får igen. Så det kanske är mer rättvist att jämföra vår tid med Nya Zeeländske Rowland Smiths rekord på 45 sekunder… och det var då snittiden på 644 får under ett 8-timmarspass!! Rowlands får viftar förvisso inte på svansen under klippningen men de hinner ju å andra sidan knappt blinka innan det är över så djurrättsorganisationen PETA borde inte kunna invända på varken hans eller vår fårhantering. Det enda plågeriet som de skulle kunna hitta hos oss står fåren i så fall själva för – Varje klippsession avslutas nämligen med att det nyklippta fåret utmanas på stång-match för att undersöka huruvida tidigare rang och styrka bara ”satt i håret” och om flockens rangordning därmed behöver justeras. Här ser vi hur Richard agerar diplomat och försöker distrahera fåret Andra som absolut vill ha ett ”snack” med nyfriserade Fia–Lisa.

Publicerat

Midgårdsormen vaktar

Strax nedanför Ranbos eget Världsträd – asken Yggdrasil, vaktar sedan januari månads tunga snöfall, Midgårdsormen över sina splittrade kvarlevor och gården. Dess föregångare, den urgamla lönnen sägs ha planterats på Bennets tid på 1700-talet och det var med en stor dov duns som den, som växande träd, gav upp sin sista suck. Men så lätt släpper man inte en gammal vän – Lönnen kommer vara med oss i många år till i sin nya, mer horisontella gestaltning som ”Ormen mitt på gården”  – en parkbänk för den traditionsälskande att kunna avnjuta historiens vingslag ifrån, en drakhals för barnen att klättra på och dingla med benen ifrån, en installation för konstnären att inspireras av med sina sirliga, fantasifulla bark- och vedvindlingar… och inte minst – ett veritabelt smörgåsbord för alla mikroorganismer och småkryp att njuta av. Ett träd får alltfler gäster ju äldre det blir… och de fortsätter dessutom komma när det har dött.