Publicerat

Tomatplantor hjälper oss att utvärdera odlingsförhållanden

Sand- eller s.k. dynamitodling, egen åkerjord – eller ekologisk köpejord – nu återstår att se vilken jordmån som tomatplantorna föredrar. Pallkragarna har delats in i fyra segment som fyllts med de olika förhållandena men gemensamt för dem alla är täcket av grönmassa, som ska bidra med extra näring, samt de första veckornas rikliga bevattning. I en vadhållning skulle nog vi, och många andra, satsa på den ekologiska köpejorden medan knappast någon skulle lägga sin insats på plantorna som enbart växer i sand… en riktig högoddsare. Nu återstår att se vad tomaterna tycker – om några veckor lär vi få svaret. Tänk om det skulle vara så bra att vår egen åkerjord från köksträdgårdslandet vinner…spännande! Fortsättning följer.

Publicerat

Ranbos Potatis-spa

Vilken potatisbonde som helst skulle skeptiskt rynka på pannan om hen fick se den spabehandling som vissa av våra sättpotatisar får vara med om. Potatisen – som är bland den tåligaste av de tåliga – brukar få groddas bäst de kan i sina säckar och sen utan större pardon få ett fritt fall på någon meter ner i plogfåran. Men i vår iver att försöka tidigarelägga skördeklara potatisar – innan bladmöglet kommer – så testar vi alltså att låta dem växa till sig med blast, och rötterna i lite jord och dagligt umgänge med gott sällskap av fåren och Pompe i stallet. Daglig bevattning, lite extra ljus, värme och extra svängrum för rötterna ger resultat … men det kommer givetvis kräva en fortsatt omhuldad hantering i planteringsstadiet då småplantorna måste med varsam hand läggas ner i jorden. Återstår att senare i sommar utvärdera om ”kunderna” i Ranbos Potatis-spa uppskattade behandlingen tillräckligt för att motivera samma behandling för nästa års kull … eller om de ska få återgå till den långa traditionen av att möta plogfåran på fältet med den numer så populära trenden även på människors nöjesfält, dvs med en kittlande känsla av ett fritt fall.

Publicerat

Ambivalent förhållande

Som små solar lyser de upp stora fält – maskrosorna – denna seglivade kämpe som tar sig genom de tuffaste markförhållandena. Förutom att själv vara en överlevare så betraktas den som en av de 14 viktigaste vildväxterna för oss människor i en överlevnadssituation.; den kolhydratrika roten kan ätas kokt eller – rostas som kaffesurrogat-, de C-vitaminrika späda bladen kan ätas färska och om du vill lyxa till det lite så prova att fritera knopparna eller göra maskrosvin av blommorna … eller varför inte lite maskrossirap. Vetskapen om att maskrosor även förser bin med högsta klassens pollen och nektar bidrar också till beundran för denna lilla tuffing. Men… vetskapen om dess enorma spridningsförmåga genom rotskott och genom sina bollar av flygfrukter bidrar också till stor bävan och ängslan över att ha detta fält av erövrare som granne till köksträdgården. Det blir sannerligen en utmaning för de små grönsaksplantorna att överleva i konkurrensen ifall vi inte agerar. Den här kvällens pass med betesputsen är nog bara ett i en lång rad. Visst – vackra, vitala och viktiga – but not in my backyard … känns det igen?!

Publicerat

Dags att ansöka till höstens småbrukarkurs i ekologisk odling

Budskapet har inte gått att missa om man under vårvintern besökt CFL (Centrum för Flexibelt Lärande) i Söderhamn. I entrén har bordsutställningen ”från jord till bord” stått, där småbrukets livsmedelskedja beskrivs med spännande rekvisita. Tillhörande kursinformation på de färggranna affischerna omsluter borden och besökarna. Julia har under sin gymnasiepraktik jobbat med utställningen och tar här chansen att ”dubbelt upp” berätta om möjligheterna att få lära sig mer om bl.a. ekologisk odling, djur, biologisk mångfald och mathantverk. Den aktuella distanskursen lyfter även hållbarhetsfrågor och hur man i det lokala samhället praktiskt kan jobba för klimatsmartare lösningar. För alla som vill veta mer; sök på Småbruk – Ekologisk odling och Hälsinglands utbildningsförbund.

Publicerat

Sex nya flockmedlemmar

Efter att de tre hönsmammorna under 21 dagar ansvarsfullt ruvat på äggen så kläcks inom loppet av ett dygn sex små kycklingar och i ett huj förvandlas den tidigare så stillsamma hönsgården till ett fartfyllt dagis. Allt går så fort – med hjälp av sin äggtand, en hornbildning på näbben, har den lilla kycklingen ristat hål i äggskalet och efter bara en timmes frotterande under hönan har det genomblöta skyddsskiket av äggvita försvunnit och fram kryper små fluffiga kavata kycklingar. Medan hönsmammorna är vrålhungriga klarar sig kycklingarna finfint de första dygnen på näringen i gulesäcken – fiffigt då det kan ta några dygn innan alla äggen kläckts och hönsen väljer att lämna boet för att leta mat, och då tillsammans med kycklingarna som hänger med dem i vått och torrt. De är s.k. borymmare och behöver inget annat bo än det skydd och den värme som hönan ger dem. På fotot kan man se hur en av de svarta små kycklingarna kikar fram under hönan till höger medan tre av syskonen för tillfället väljer att stanna kvar längst in i det trygga varma boet – under hönan.

Publicerat

Tusentals nya grannar

Den inflyttade bisvärmen ”boar in sig” och under flera timmar jobbar de med att ”memorera de nya bostadskoordinaterna” på Ranbo. Det var för en tid sen som drottningen och flera av arbetsbina i en av Sven Olof Sundins bikupor upplevde en ökande trångboddhet där det började bli svårt att få plats med både ägg och honung. Insikten om att det var dags att dela på samhället och ordna med en efterträdare – en ny drottning – som kunde överta ansvaret för moderkupan, gjorde att drottningceller började byggas för ägg och senare larver som matas med drottningfoder för att dessa larver ska bli just drottningar. I samband med detta inledde också den regerande drottningen en dryg veckas bantning (genom att sluta lägga ägg) för att kunna bli flygfärdig. När tiden var inne, dvs när någon av de nya drottning-aspiranterna var redo att ta över och vädret var vackert så flög hälften av samhället – uppåt 15000 bin – tillsammans med den äldre drottningen blixtsnabbt ut ur kupan till första lämpliga gren för att där samlas och låta spejarbin sprida ut sig och sköta jobbet med att finna en ny permanent bostadsadress. Det spejarbi som, genom sin dans, lyckas övertyga övriga om att den hittat den perfekta framtida bostadsplatsen får med sig hela svärmen … om inte någon biodlare – i det här fallet Sven Olof Sundin – hade kommit och plockat ner dem i sin låda vill säga. Nu hoppas vi innerligt att den här bisvärmen i alla fall ska bli helnöjda med både utsikten över trädgårdslanden och de ”jaktmarker” som Ranbo erbjuder så att grannsämjan med nuvarande och kommande invånare fortsätter att spira. Bina kommer förhoppningsvis snart att känna igen oss och kommer, om vi är snälla, gärna och hälsar … även om det blir lite svårare för oss att hålla reda på vem som är vem i deras samhälle. Ser dock fram emot att dela bord med dem – mata dem med lite honung på fingret – och förundras över likheten med oss då de slickar i sig godsakerna med sina små röda tungor. Den här bisvärmens kupa är, till skillnad från de övriga ännu obebodda lånekuporna, en demonstrationskupa och det finns därför under sommarens cafédagar möjlighet att titta in i bikupan och se hur bina bor och jobbar genom att, tillsammans med oss, försiktigt lyfta på ytterhöljet.

Publicerat

Skörd av rallarros och kirskål

Är kylskåpet tomt och magen kurrar så finns lösningen så här års ofta bakom stugknuten. Både kirskålen och rallarrosen brukar skapa frustration för sin enorma växtkraft, oavsett landsända, vilket gör dem enkla att hitta och en vårlig soppa på späda kirskålsblad och rallarrosskott kan vara en snabb lösning till att få kvällsmaten på bordet. De små röda pinnlika rallarrosskotten påminner till sin konsistens lite om sparris och kirskålsbladen kan till viss del ersätta spenaten. För de vid matbordet som sedan ändå rynkar på näsan kan ni ju nämna att kungligheter och andra celebriteter minsann avnjöt ”rallarrossparris” på prins Carl-Philips bröllop – kanske det förhöjer dess värde!

Publicerat

Omskolning – plantans flytt till ”ny studieort”

Att omskola sig associerar de flesta med en utbildningsinsats till nytt yrke, men i odlingssammanhang syftar begreppet omskolning framför allt på själva flytten – omplanteringen- från en mindre till en större kruka och de möjligheter till ökad näring och tillväxt som det större utrymmet och den mer näringsrika jorden erbjuder. Fast den begreppsförklaringen visar sig nu lite snäv och borde faktiskt utökas att jämföras med just vårt behov av omskolning emellanåt … för det handlar i allra högsta grad också om en plantas flytt till ”ny studieort” och de krav på ny kunskapsinhämtning som det innebär. Relativt ny forskning visar på växters många förmågor där de, i likhet med oss människor, känner, luktar, kommunicerar, rör på sig, matar sina ungar – och mot bakgrund av detta innebär ju en flytt till ett helt nytt större ”livsrum” en oerhört dramatisk och omvälvande situation att förhålla sig till för plantan där en stor del sannolikt handlar om att snabbt hämta in kunskap om sin nya omgivning, nya klasskamrater, mat och fikamöjligheter, vad behöver jag ändra på för att klara mig, eventuella hot ifrån de större och skrämmande längre bort på skolgården, perioder med löss och annan ohyra… att ”sätta sig på skolbänken” för omskolning helt enkelt. Det dröjer säkert inte länge förrän nya rön visar på plantornas matematiska och logiska förmåga. Om vi inte skärper oss i vår skogs- och naturvård så kommer de rent av vandrande ner ifrån sluttningarna för att tala allvar med oss, precis som i ”sagan om Ringen”, när de har fått nog.

Publicerat

Mobilt växthus

När leveransen av växthusplasten dröjer kommer släpkärran till stor hjälp. På dagtid kan varmvädersväxterna köras ut på gårdsplanen – täckta med fiberväv och/eller byggplast – och enkelt flyttas runt beroende på hur sol- och skuggförhållandena ändras under dagen. På kvällen bäddas de in under säckväv och körs in i ladan igen. Men den dag småplantorna behöver större växtutrymme gäller att det något mer stationära växthuset står klart eller så får väl det mobila utvecklas och möjliggöra för stadstrendens vertikala odlingssystem…

Publicerat

Vitsippsbacken – ett vitt fält – Elysium av Elaiosom

Plötsligt på våren dyker de vita blommorna upp överallt i trädgården och vi påminns plötsligt om det stora utbredningsområde bestånden har och hur effektivt som de verkar sprida sig. Till viss del beror denna spridning på vitsippans krypande horisontella jordstam som möjliggör för sidogrenar att skjuta upp och bilda nya stjälkar med blommor. År efter år kryper på detta vis jordstammen vidare och blommor dyker upp på platser där man inte sett dem tidigare. Alla stjälkar och blommor som på detta vis vuxit ut ur en och samma jordstam utgör tillsammans en enda individ med samma genetiska arv … så är måhända alla de tusentals blommorna en och samma individ – ”en blomma”?! Nja, till saken hör att spridningen även sker genom fruktspridning … som resulterar i att nya jordstammar – nya individer utvecklas. Det är främst myrorna som efter blomningen bistår till spridningen av de frukter som då bildas. Myrorna är ute efter den fettrika utväxten på frukterna (elaiosom) och bär hem dem till kolonin för att mata larverna. Frukten förblir oskadad och slängs iväg utanför boet … och börjar där snart utveckla nya jordstammar och individer. Och med visshet om hur flitiga myror kan vara så undrar man ju om det bara är en tidsfråga innan hela Ranbo – inte bara vintertid, utan även så här på senvåren – bäddas in i ett mjukt vitt täcke.