Publicerat

Proaktiva insatser mot knäckta träd – elastisk gasbinda till ungbjörkarna?!

Förr fick man lära sig att nyplanterade parkträd skulle få stadigt stöd under sin tillväxt genom att vara väl fastsatta i höga och stadiga granstörar. Men de senaste årens stormar och många vindfällor har bidragit till ny kunskap som visar att metoden med att ha alltför fastsatta träd leder till att dess energi läggs på tillväxt av trädkronan och inte på rotsystemet. Istället rekommenderas idag att ha en mindre rustik stöttning så att trädet kan vaja då det blåser och psv stimulera ett rotsystem och stamtillväxt som passar för de vindförhållanden som den ofta utsätts för.

För två år sedan planterade vi tjugo björkplantor i allén – de satt redan då lite väl hårt fast i stödpinnarna och det kändes därför väldigt bra när vi idag genomförde en form av räddningsaktion och klippte bort alla snören och ersatte dem med mer elastiska gasbindor för att rotsystemet – sent omsider – ska påskynda sin tillväxt och stå redo när  höststormarna kommer. Och om de ändå skulle knäckas så finns ju alltid gasbindan nära till hands…

Publicerat

Tack!

Jaha, då var sommarens period med helgcaféer slut för i år. Det gick ju på sätt och vis alltför fort men samtidigt så hanns det ju ändå med mycket roligt. Det blir många ljusa och varma minnen att gräva ur under mörkare och kallare dagar.

Vi minns kanske speciellt den underbara Bennetdagen med de tidsenliga medlemmarna ur dansgruppen Branicula i sina fantastiska dräkter, vackra och inbjudande danser i trädgården till den stämningshöjande musiken, med spinetten i spetsen och den mycket underhållande, informativa om än lätt oanständiga omklädningen som herr och fru Bennet genomförde i trädgården där Annika Windahl Pontén och Anders Stehn gjorde fantastiska gestaltningar av directeursparet på gården. Minnesbilderna ifrån Lars Nylanders trevliga och kunskapsrika berättande kring Bennets liv och leverne, ute i logen, tillsammans med Tom Bennets efterföljande diplomutdelning till de fantastiska Veronica och Jessica Skytt på Filtmakeriet väcker också varma känslor. Lika roligt var den stora Musik o Hantverksdagen på gården som samordnades tillsammans med Musica Viva där 12 fantastiska lokala hantverkare samlades på gården för att berätta och visa sitt hantverkskunnande. Den dagen gick i en härligt lågmäld ton med avslappnad stämning som satte dessa duktiga hantverkare i ett välförtjänt fokus på ett sätt som vi gärna fortsätter att utveckla. Martina och Jonas avslutande konsert med folkmusik med ett otroligt brett spann var den perfekta avrundningen på den dagen.

Men generellt så är det ju alla möten med människor ifrån när och fjärran som ger bestående positiva känslor och som inspirerar oss till nya evenemang. Vi njuter verkligen av alla möten och samtal med alla glada, trevliga, intresserade och tacksamma människor som kommer och återkommer till och trivs lika mycket som vi gör i vår gemensamma lilla idyll på Ranbogården, och där det har varit speciellt överraskande och roligt med det stora positiva intresset för våra trädgårdsprojekt med guidningen i trädgårdslandet och samtal kring småskalig odling och biologisk mångfald som höjdpunkt på den agendan. Det intresset ger hopp om framtiden. Vi tackar därför alla er trevliga besökare för i sommar och välkomnar er tillbaka till nya, trevliga och spännande möten och aktiviteter redan i september med skördegillet den 16 september. Väl mött då.

Publicerat

Ett Ranbo för alla

Här kan man prata om blomma för nybörjarbin… svårt att missa den inflygningen. Solrosblomman lyser, och täcker ju upp hela himlavalvet för ett arbetarbi på sitt första transportuppdrag. Så vill vi att folk ska känna för Ranbo – lätt att hitta hit och gott om trivselfaktorer när man väl är här.

Idag söndag säger väderspåfolket att det ska regna hela cafédagen men det spelar ju ingen roll. Vi har skördat några egna solar ifrån trädgårdslandet som nu står och skiner i Kaffestugan och eftersom våra gäster också alltid brukar ha sol i sinnet så kommer det bli ytterligare en strålande dag på Ranbo.

Varmt välkomna till Ranbogårdens helgcafé lördag och söndag kl 12.00-16.00 i juli månad. Tre av stugorna är öppna; Kaffestugan med hembakat, Linboden med vackra och funktionella hantverksprodukter från Hälsingland och stugan Mamsells med guidade visningar i linutställningen. Därtill ordnas visningar av Köksträdgården och ängsblomsprojektet.

Publicerat

Derby i Kaffestugan – Inbördes konkurrens bland godsakerna

Trenden är tydlig – gårdscaféet kompletteras sakta men säkert till lika mycket grönsaksbod. Förra helgens succé, där squashen toppade försäljningslistan – och alltså vann över både kaffet och Ranboflätan har bidragit till att fler grönsaker från köksträdgården sträckt lite extra på sina ryggar och nu kräver sin plats i rampljuset.

Så i helgen är det inte bara squash utan också tre olika färggranna grönkålssorter (bl.a.  – tro det eller ej – röd grönkål) samt två vackra kålrotssorter som stolt breder ut sig i Kaffestugan – bredvid fikabordet med hembakade flätor, mjuka o hårda kakor och tårtor, dvs strategiskt placerad nära kassan, som butikerna brukar göra för att locka med det mest förföriska. Squashen hade ju förra helgen sådan växtkraft att den var fullständigt överväldigande och så svårstoppad att den i förädlad form inte bara stormade in och tog huvudrollen på sopp-bordet utan smög sig även in mitt bland alla bakverken, i form av en squashkaka. Huruvida grönkålen och kålroten försöker sig på en liknande kupp återstår att se.

Förutom kaffestugan så håller förstås Lena Andersson Linboden öppen, med alla vackra och funktionella lokala hantverksprodukter, samt stugan Mamsells där Sven Olsson ger guidade turer kring linets utveckling i Flor. För den som är intresserad av att se och höra om alla stolta och krävande grönsaker så ordnar vi kl 15.00 en visning i köksträdgården. Varmt välkomna till Ranbogårdens helgcafé lördag och söndag kl 12.00-16.00.   

Publicerat

Att komma ihåg själva poängen – skörda och lagra

Efter att under en relativt lång tid ha levt i perioden ”ner med alla förkultiverade plantor och fröer i jorden”, så är det nu plötsligt dags att börja ta upp dem igen! Ja, mentalt sett är det lite svårt att hänga med i denna nya fas av odlandet, och faktiskt komma ihåg själva poängen, dvs att skörda… och då, om inte förr, ska man förstås börja fundera på lagringsmöjligheterna.

Några av grönsakerna kommer efter förvällning frysas in medan andra passar bra att förvara i jordkällaren. En del av skörden kommer också att konserveras, för att på så vis förlänga hållbarheten. Genom att tillsätta olika slags konserveringsmedel, som exempelvis salt, socker, ättika, och vinäger så minskar man risken för skadliga mikroorganismer som skulle kunna förstöra råvarorna. Olika konserveringsmetoder bygger på olika koncentrationer av konserveringsmedlen. Exempelvis tillsätts endast salt vid syrning medan en inläggningslag kan bestå av både salt, ättika och socker – där de inbördes förhållandena dem emellan verkar variera lika mycket som antalet inläggningsrecept.

Vi ser fram emot att framöver botanisera runt friskt i denna djungel av recept och under vintern utvärdera resultaten och kanske till slut landa i ”Ranbos favoritinläggningar”.

Publicerat

Dags att så igen!

Nix, vi har inte fått solsting – vissa växter, som exempelvis Daikon – japansk jätterättika, som Julia och Ebba här sätter ner frön utav, rekommenderas att sås under högsommaren medan vissa snabbväxande grödor kan sås i omgångar under sommaren för att på så vis ge en jämn skörd under en längre period. Som vädret har sett ut den här sommaren så tar man det nästan för givet att värmen kommer hålla i sig långt in på hösten och att grödor som sås nu därför kommer hinna växa till sig. För säkerhets skull satsar vi dock speciellt på sådana grödor som t.o.m. blir godare av en frostknäpp och de som tål flera minusgrader.

En eventuell fråga om vi verkligen har mer plats i köksträdgården är befogad. Men faktum är att vi redan börjat skörda vissa grödor och för att inte få stora hålrum med fritt tillträde för ogräs så passar vi nu på att gödsla upp ytan för att om några veckor – när de 6000 fröerna som denna kväll sattes i olika pluggbrätten – vuxit sig tillräckligt stora för att klara av lite tuffare förhållanden ute på friland.

Publicerat

”Varför slita sönder sin kropp, innesluten i hörselskydd och svettig hjälm…

smutsigt visir, besvärande selar, luktande avgaser samt tunga skyddsstövlar när man kan vara fri, effektiv, leverera kvalitet och samtidigt njuta av fågelsång och doften av nyslaget hö”. Detta är ett citat ifrån inledningen till den enda !? och relativt nyskrivna lie-handboken, av Rune Stenholm Jakobsen 2015. Och håll med om att det ger betydligt mer sommarkänsla att slå en äng med lie än att klippa med grästrimmer. Dessutom ger de ett finare snitt som bevarar fukten bättre i avslagna växter och samlar gräset i en lätt uppsamlad sträng.

Slå med lie är ett kulturarv och i Sverige kan man historiskt se beskrivning av minst åtta kombinationer av orv och blad för olika mark och vegetation. I Skandinavien och Nordamerika har de smalare, tjockare slipbladen varit vanligast medan de bredare och tunnare knackebladen dominerat på kontinenten. På de senare kallhamras eggen fram istället för med slipning. Orven, dvs skaftet, och speciellt handtagen kan och har också utformats för olika stilar, tekniker och individer. De svenska har dock, nästan utan undantag, alltid två handtag varför säkert många reagerar på den som Jan arbetar med på bilden och betraktar den som primitiv och klumpig. Men innan vi dömer ut den så ska vi berätta att den är en kopia av en lie som Pjotr, kollega till Jan, i perioder dagligen slog omkring 300 kg hö med under sin tid vid en av forna Sovjetunionens kolchoser – då får lien gärna inte vara ineffektiv eller oergonomisk… eller så är ryssarna gjorda av ett hårdare och segare virke. Tack vare Pjotrs beskrivning och liehandboken så har Jan rekonstruerat lien mha senvuxen gran till orv, tillverkat ett flyttbart handtag i björk för att ställa in rätt längd och ett importerat skär från Polen (där både typen och lien generellt fortfarande används flitigt). Bägge typer av ovan omnämnda blad brynes kontinuerligt under arbetet för optimal skärpa.

Man kan ju verkligen undra över hur det kommer sig att eggen så snabbt blir slö … det handlar ju bara om att slå lite tunna grässtrån. Det är väl ingen match för hårt stål!? Men faktum är att framför allt enhjärtbladiga växter såsom gräs innehåller relativt höga halter av kiseloxid i form av små kristaller i den yttre hudvävnaden, och kiseloxid är ju inget annat än sand – så då förstår man att om eggen hela tiden bearbetas av små ”sandpapper” så måste den brynas om ofta.

Efter kvällens introduktion till östeuropeisk lieteknik så är det lätt att se fördelarna i detta 1000-åriga hantverksutövande – det blir en nästan meditativ upplevelse när man stillsamt men taktfast utför svängrörelsen med lien, hör det speciella repetitiva ljudet från gräs som slås mot bakgrund av det mer kontinuerliga surret ifrån alla insekter och fågelkvittret runtomkring – en upplevelse långt ifrån den tillsammans med en trimmer. Pjotr nämnde aldrig vad han tyckte efter den tusende svingen för dagen och 300 kg slaget gräs senare. Återstår att prova… Vi är dock mer tveksamma till att upprätthålla den av Pjotr nämnda traditionen i vissa områden, att kvällarna innan slåtter lägga ut liar på fältet för att försäkra sig om att inga springer omkring och därmed lägger ner gräset vilket saboterar den regelbundna strukturen som behövs när ett större område ska slås effektivt… kan det rent av vara en tillräckligt avskräckande skröna?

Publicerat

Med parasoll har du på fötterna!…?

Jaha… vad hittar de på för tokigheter på Ranbogården idag då. Är det övertro på en regndans som strax ska genomföras eller är det 1700-talsteater igen med damerna och herrarna spatserandes i trädgården med sina solparasoll? Förvisso är syftet med paraplyerna att liksom 1700-talets parasoll skapa skydd mot solen. Men då deltagarna i den kurs i matförädling, som idag hade sin utbildning förlagd till Ranbogården, generellt är hängivna trädgårdsodlare som inte drar sig från att svettas av fysiskt arbete under solen med händerna i jorden så är anledningen dock en annan än att uppnå 1700-talets vita ideal för att visa att man inte behöver arbeta. Dessa jordnära individer har i regel insett att funktion går före fasad och att för mycket sol kan vara lika illa som ingen alls.

När den industriella revolutionen slagit igenom och vanligt folk slet i kolgruvor och i fabriker hela dagarna började idealet svänga och nu blev en viss solbränd hy ett tecken på en lättjefull tillvaro och flera rörelser, som pekade mot ett naturligare liv bort ifrån städerna, spirade. 1903 fick dansken Niels R Finsen Nobelpriset i medicin för upptäckten att solens UV-strålning hade gynnsam effekt på bland annat hudtuberkulos. Ljusterapi infördes nu som behandling för flera sjukdomar medan blekhet, som tidigare varit en statusmarkör, alltmer kom att förknippas med sjukdom och osunt leverne. Det här eskalerade sedan med charterturismen och under 1980-talet så var idealet så inpräntat i oss att man ville vara solbränd året om vilket beredde vägen för solarierna.

Då började dock larmen om Malignt Melanom komma in vilket dödade solariemarknaden lika effektivt som cancern för ett allt större antal patienter. Det konstiga här var nu att idealet inte vände mot vitt igen utan istället till utvecklande av allt ”effektivare” solskyddsmedel. Men marknaden var där mycket osund med kraftigt överdrivna skyddsfaktorer och tvivelaktiga kemiska sammansättningar som gav allergier och andra hudproblem. Så sent som 2009 fann Läkemedelsverket att 72% av granskade solskyddskrämer brast i effektbevisningen och att 79% brast i märkning. Vid senaste undersökningen 2016 var de siffrorna nu nere i 14% respektive 42%. Men mätning av solskyddsfaktor från korrekt applicerade mängder solkräm i laboratorier skiljer sig från verkligheten på stranden.

Problemet idag är alltså att svenskarna lever kvar med det bruna idealet i mycket högre grad än folk i något annat land i Europa och solar sig därefter samt att många lever kvar i villfarelsen att bara man smörjer in sig så klarar man sig. Men statistiken för ökning av Malignt melanom säger något annat. Forskarna Håkan Olsson, professor och chef för enheten för cancerepidemiologi på Lunds Universitet och Pelle Lindqvist, docent, universitetslektor, kvinnokliniken, Karolinska Institutet har följt utvecklingen och forskningsstudier sedan 80-talet och sammanfattar: ”- Vi ser inte att solkräm skyddar mot melanom. Ett par av studierna visade till och med på ökad risk med solkräm”.

Jaha… så vad gör man istället!? Jo, man tänker utanför konventionerna… vitt är lika vackert som brunt samt känner efter och noterar att man blir svettig av för mycket sol, solbränna gör ont, man får lätt huvudvärk och/eller t.o.m dålig i magen och man blir loj och orkar mindre… solkräm kladdar och har i bästa fall begränsat skydd och förhoppningsvis inga biverkningar, resor till solen är dyrt, ger mycket kortvarig positiv effekt av välbefinnande samt förstör miljön… medan några svala linnekläder, en solhatt eller ett parasoll och preferens för trädskugga ger bra solskyddsfaktor utan biverkningar och ett fysiskt välmående med kvarvarande ork för att upptäcka allt vackert och spännande i sommarsverige… t.ex. en kurs i mathantverk på Ranbogården!

Publicerat

Seglivade föreställningar kring tåliga druvgurkor

Det svenska klimatet anses generellt vara för kallt för frilandsodling av gurka medan de långa sommardagarna i norr är idealiska för växthusbaserad odling då de kan växa flera cm per dag och förklarar varför Sverige är nästan självförsörjande på gurka. Men stopp ett tag… nu har vi kanske fastnat i konventionellt tänkande. Det finns över 30 arter av gurka. De delas ofta in i slanggurkor, där den vanligaste är den gröna salladsgurkan vi hittar i grönsaksdisken, och som vi oftast tänker på som gurka. Sen finns det dock många fler druvgurkor som är kortare och som traditionellt använts mer till inläggning. Den inledande begränsningen gäller i första hand slanggurkorna som ofta ”kräver” växthus, och där de fortfarande är ganska känsliga för röta och mögel. Druvgurkorna däremot är mer tåliga både med avseende på klimat och mot olika angrepp… och de måste inte läggas in – råa smakar de minst lika gott som slanggurkor.

Alla gurkor vill dock ha varmt, mycket Kalium (lite kväve), mycket vatten men ändå lucker jord. Men hallå… det låter ju precis som vad upphöjda bäddar med täckodling kan erbjuda. Nu kommer ju inte den här sommaren gå till historien som en kall och regnig svensk sommar, men om vi, som amatörer, ändå lyckas så här bra med frilandsodling, t.o.m. av slanggurka så kanske det även ligger något i val av odlingsteknik.

Druvgurkor, som syns i korgen, kallas ofta också för Västeråsgurkor. Då undrar man ju genast varför den heter så. Även om det för de flesta idag säkert är en gåta så är ändå Västerås, för många äldre, också känt med epitetet Gurkstaden. En seglivad, men falsk sägen hävdar att det var dominikanermunkarna där som lärde befolkningen att odla gurkor. Gurka hade odlats i Sydostasien i minst 8 000 år innan den, enligt referenser i Bibeln, kom till Europa med israeliterna via Kanaans land från Egypten. Sen ”tappades” den dock bort i kaoset vid Roms förfall och återkom till Europa först på 1500-talet och i Sverige omnämns den först 1598 i Karl IX odlingar vid Nyköpings hus, dvs långt efter att Gustav Vasa låtit riva klostren och skingra bröderna i Västerås.

Det blev istället en av kung Fredrik I år 1728 inbjuden tysk (Mecklenburgare) vid namn Bernhard Johan Bohnsack, med uppdrag att upprusta den förfallna slottsträdgården, som, med sina medförda fröer, fick fart på odlingarna och affärerna till den grad att andra affärsintresserade borgare och senare även bönder började att styra om sin produktion. Till sin hjälp hade borgarna stadsbranden 1714 som hade lämnat många nu obebyggda tomter tillgängliga i staden för odling med närhet både till vatten och stallgödsel. Färska klarade sig gurkorna inte länge, men inlagda tog de sig ända till Oslo, Köpenhamn och rent av tillbaka ända ner till Tyskland. De stod ännu vid 1900-talets början för en ansenlig del av Västeråsarnas inkomster, men som samtidigt började tappa inflytande snabbt på grund av nybebyggelse på aktuella tomter och nya ordningsstadgar som fick bort stall och hästar ifrån stadskärnan, med en kort renässans utanför staden på 1930-talet.

Ska fler medelhavsliknande somrar och en underjordisk flod av Ljusnans storlek bidra till att vi i framtiden hör talas om gurkbyn Mo!?

Publicerat

Jaha, då var det dags att ta farväl av Kardemummabullen

Idag försvinner den ifrån vårt sortiment! Nu förstår vi att det är många som blir besvikna när ni läser detta. Den var ju trots allt, för andra året i rad, det bäst säljande fikabrödet på Kaffestugans uppläggningsfat, men det är faktiskt just på grund av sin popularitet som Kardemummabullen försvinner! ”Men – hur tänker ni nu?! Det är ju värre än när Marabou plockade bort körsbärslikören eller trillingnöten ur Aladdin-asken!”. Såja… lugn, lugn alla ni som hade tänkt, och såg fram emot att bara få vara för er själva en stund, förlorade i kardemummabullens värld av dofter och smaker senare idag. Det finns hopp. Då flera av er redan börjat ge bullen andra kära namn så bestämde vi oss för att hedra er och kombinera ihop ett par av de givna förslagen… japp, det handlar alltså bara om ett namnbyte. Så nu får ni istället spana efter favoriten vid etiketten ”Ranboflätan”.

Kardemumma och bullar förresten… hur gammal är den traditionen? Kan vi koppla den till Bennet på Ranbo? Hmm. Bullar med kanel – mao kanelbullen – är troligen en svensk ”uppfinning” ifrån 1920-talet, men kryddan kanel omnämns i hovets matlagning redan på 1600-talet och i dryck ända sen 1300-talet, bl.a. i heliga Birgittas gravöl efter sin far 1328. Kardemumman kom troligen redan med vikingarna. Romarna hade utvecklat ”miraklemedicin” Mithridat och Teriak som båda hade honung (socker) och kardemumma som viktiga huvudingredienser och som kunde bota över 100-talet åkommor (där hör ni… ät bullen till Ranbos älgörtsdricka så har vi säkert kommit åt 99% av våra kroppsliga besvär och dövat resten). Att använda den som lyxkonsumtion i Sverige var nog Gustav Vasas försorg. Han var barnsligt förtjust i kardemummabaserad konfekt och kryddade gärna vinet med det (det hjälpte nog upp många viner som surnat efter dålig lagring och transport). Det var ju förstås för dyrt för allmogen att njuta av, men ju ”kortare” vägen till kryddkällorna i Indien blev, desto längre ner i klasserna nådde det… och då blev det ju främst vid lyxtillfällen som jul, bröllop och begravning som man slog på stort med sötebröd och sötat vin (glögg). Skandinaverna har på så sätt blivit storkonsumenter av kardemumma bredvid arabvärlden, som främst har det blandat med kaffe.

Nu var ju Bennet ifrån England men med kontakten av de rikare borgarna i Söderhamn blev han nog snabbt introducerad till kardemummans både läkande och på andra sätt stimulerande verkan så var nog fru Katarina snart igång med egna degar… och det är klart att han som vävare snabbt satte den stilbildande flätan som sitt signum på bullarna… Voilá – Ranboflätan var född… resten är historia.

Välkomna till en ny cafédag på Ranbo, öppet lö-sö under juli månad, kl 12-16. Förutom Kaffestugan är Linboden med lokala hantverksprodukter öppen samt stugan Mamsells med utställning om linets historia. Visning av köksträdgården och ängsblomsodlingen kl 15.