Ranbos Småbrukarblogg

Lätt att tro att det var stadsbons lantgårdsupplevelse av just nyzeeländsk spenat som bidragit till det slanguttrycket. Julia får onekligen sträcka på sig för att synas i den yviga och frodigt växande nyzeeländska spenaten – det finns uppgifter om att en planta kan breda ut sig ett par kvadratmeter så ännu har vi inte sett slutet på detta spenathav.

Apropå hav, så var det världsomseglaren kapten Cook som ”hittade” växten 1771 på – föga förvånande – Nya Zeeland där den växer fritt och på 1800-talet fann den sin väg till Sverige. Att den både smakar och används som ”vår” bladspenat bidrog till andra halvan av namnet – trots att de två sorterna ingalunda är släkt med varandra på något vis.

Ja, både dom och romarna förstod att uppskatta den tåliga och lättodlade bondbönan – som är den ursprungliga ”bönan”. Liksom alla efterföljande bönor, som bondbönan för övrigt inte är närmare släkt med, tillhör den ärtväxtfamiljen – som vanligt komplicerade släktförhållanden i grönsaksleden.

Enligt Livsmedelsverket bör man låta råa bönor, ärtor och andra baljväxter genomgå ett snabbt uppkok innan man äter dem för att psv förstöra lektinerna, en proteingrupp som i varierande mängd finns i alla färska och torkade baljväxter och som kan ge illamående och magsmärtor (sockerärtor innehåller så pass lite lektiner att de kan ätas råa). Bondbönor innehåller dessutom höga halter tyramin, vilket ska undvikas om man tar Prozac-liknande mediciner då kombinationen kan ge farligt högt blodtryck.

Nu finns det – förutom Major Gyllengahms mytomspunna silverskatt – även svart guld nedgrävt på Ranbo. Julia gör som Amazonas indianer gjorde för över tusen år sedan – tillämpar terra preta-tekniken (portugisiska för svart jord) genom att mylla ner näringsladdat kol – svart guld – i syfte att få extremt bördig jordmån.

Huruvida biokolen som Julia tillför den här växtbädden kommer bidra till bättre skörderesultat än övriga växtbäddar i köksträdgården återstår att se… ifall man missat att ladda den porösa biokolen med näring så kan man till en början tom få räkna med initial tillväxtminskning då biokolet suger åt sig befintlig näring ur jorden.

Men vad är det då för vits med biokol? Jo, biokolet binder näringsämnen, och i vissa jordar även vatten bättre, så att det inte rinner ut i vattendrag och övergöder dessa utan istället finns lätt åtkomliga för växten när den behöver dessa och eftersom halveringstiden för nedbrytningen av biokol i marken är över tusen år – så kommer biokolet stabilisera jorden med näring och fukt under en lång, lång tid. Man hoppas därför också att detta kan vara ett bra sätt att för mycket lång tid fånga in och ”gräva ner” koldioxid i marken.

Det är främst sandiga jordar som får en fördel i ökad bördighet (en del forskning tyder på att biokol som myllats ner i humusrika jordar rent av kan öka nedbrytningstakten av nyttiga mikroorganismer och därmed sänka bördigheten om det inte kombineras med ökad gödsling och humusämnen). Marken blir dock generellt porösare och därmed lättare att jobba med och för maskar och rötter att leta sig fram i.

Biokol är en restprodukt som erhålls efter nedbrytning av organiskt material utan tillförsel av syre och under 1000°C, s.k. pyrolys. Men går det då lika bra att använda vanlig träkol istället för att köpa speciell biokol avsedd för odlingsjord? Ja, det går lika bra. Träkol är ett specialfall av biokol eftersom det produceras främst ifrån ved och vid 400-500°C men som jordförbättringsmedel så har det samma verkan. Stenkol fungerar dock inte eftersom den inte har kvar den porösa strukturen. Ett gram biokol kan ha en aktiv yta på 10 kvm. Man kan alltså ta tillvara på den träkol som ofta finns kvar på grillen om locket lagts på och ventilerna stängts efter färdig grillning. Krossa sen gärna ”ditt biokol” till ca 3-15 mm bitar för att påskynda effekten. Det är viktigt att ladda biokolet med näring genom att blanda det med gödselvatten eller annan organisk gödning några veckor innan det myllas ner i jorden (1-5 kg per kvadratmeter).

MEN … för att biokol verkligen ska vara en hållbar tillämpning – ur ett större klimatperspektiv – så är det viktigt att hela framställningsprocessen är hållbar. Den köpta biokolen är ofta producerad under kontrollerade förhållanden som inte ger utsläpp av skadliga ämnen och bäst är om restvärmen och biprodukterna också tas tillvara effektivt. Att bygga sin egen kolmila eller motivera ökad grillning för att producera biokol är alltså inte ett bra sätt för minskad negativ klimatpåverkan.

Hur är det då med askan i vedspisen – dvs restprodukten vid vedeldning som ju sker med fri syretillförsel. I den processen avgår kolet som koldioxid som försvinner med rökgaserna. Men även om askan inte uppvisar några spår av biokol så finns det andra ämnen kvar i askan, speciellt kalium som gjort att askan genom tiderna flitigt använts till trädgårdens kaliumkrävande grödor, exempelvis tomater, gurka och potatis. Nuförtiden rekommenderas detta dock inte i och med att aska idag oftast också innehåller många tungmetaller.

Nu återstår att se om maskar, rötter och mikroorganismer räknar nedmyllningen av biokolet som ”dagens guldkorn”.