Ja, både dom och romarna förstod att uppskatta den tåliga och lättodlade bondbönan – som är den ursprungliga ”bönan”. Liksom alla efterföljande bönor, som bondbönan för övrigt inte är närmare släkt med, tillhör den ärtväxtfamiljen – som vanligt komplicerade släktförhållanden i grönsaksleden.
Enligt Livsmedelsverket bör man låta råa bönor, ärtor och andra baljväxter genomgå ett snabbt uppkok innan man äter dem för att psv förstöra lektinerna, en proteingrupp som i varierande mängd finns i alla färska och torkade baljväxter och som kan ge illamående och magsmärtor (sockerärtor innehåller så pass lite lektiner att de kan ätas råa). Bondbönor innehåller dessutom höga halter tyramin, vilket ska undvikas om man tar Prozac-liknande mediciner då kombinationen kan ge farligt högt blodtryck.
Bondbönan har genom tiderna använts i matlagning i nästan hela världen. I Sverige har den odlats sedan 1200-talet, och ända fram till 1940-talet var den basföda som åts i form av exempelvis bondbönsoppa, välling, gröt och stuvade bondbönor. Under de senaste åren har den fått revansch i Sverige mycket tack vare POMs (Programmet för odlad mångfald) arbete med att försöka bevara gamla grödor och bondbönan kan idag förekomma som en av andra delikatesser på fina restauranger. Den har även fått ett uppsving hos vegetarianer då den är nästan lika proteinrik som sojabönor.
Kanske Stephen Bennet ler åt oss när vi med skottkärran full går ifrån trädgårdslandet och glädjer oss åt alla kommande gourmetmiddagar baserad på den, på hans tid, så självklara och rejäla men kanske lite väl vardagliga vardagsmat.