Publicerat

Vad är den gemensamma nämnaren i bilderna?

Det är inte själva ”Julia i trädgården en solig höstdag” vi syftar på utan snarare vad hon ska göra av det hon plockar ihop.

Den här typen av insamlingar har våra förfäder sysslat med i alla tider, framför allt med syftet att lindra och förebygga sjukdomar… men även för att pigga upp, ge värme i tider av kyla och för en stunds njutning och avkoppling. Sedan, på 1700-talet, tog ostindiefararna hem stora leveranser av en ny, modern och exklusiv råvara som mer och mer tog över, framför allt i syfte att tillgodose de sistnämnda behoven, och den råvaran dominerar blandningarna av denna produkt än idag.

Men just denna dag på Ranbo så samlar vi återigen in de ursprungliga och inhemska råvarorna för att tillverka en slutprodukt som är lika god, mycket billigare, mer omväxlande, enkel att framställa och… med en stor potential att minska de fossilberoende transporterna… javisst det handlar om insamling av blad (på bilden hallon-, smultron- och lingonblad och därtill lite nypon) till det vi idag kallar örtte – men som av våra tidiga förfäder benämndes som avkok/extrakt av växter.

Alla gröna blad, torkade eller färska, som smakar bra och som inte är giftiga går utmärkt att göra örtteer av. Många väljer att göra sina egna blandningar av olika blad där ofta älggräs eller rallarros utgör en bas som spetsas med lite rölleka. Carl von Linné rekommenderade Kungsmynta när hans egna försök att odla kinesiskt te i Sverige misslyckades.

Även om blandningarna skulle bli supergoda så bör vi nog även där ta lärdom från våra förfäder – som oftast kände till växternas medicinala effekter – att i lagom doser njuta av dem i stunder av avkoppling eller, vilket kom mycket naturligare för dem, att begränsa stunderna för avkoppling och möjlighet att avnjuta dem.

Publicerat

Skogspromenad upp till Ranboberget

Naturstigen på 7,6 km upp till Ranboberget bjuder på en omväxlande natur, och väl uppe på Ranboberget även en vidunderlig utsikt ända ut till havet vid klart väder.

Tidigt på säsongen slog vi gräset så att promenaden börjas eller avslutas på en lättillgänglig vandringsstig i kanten av Ranbos åkrar och över den gamla lägdan Paläck… där den, på den senare, känns som en race-track för de som har mycket spring i benen… Pompe gillar, som ni kanske minns, att galoppera den sträckan. På grund av den torra sommaren med dålig tillväxt så är den stigen fortfarande lika framkomlig.

För den som nu känner sig inspirerad och vill ut och njuta lite extra av höstens färgprakt… eller mäta sig mot tidigare rekordtider, så finns det inplastade orienteringskartor med slingan upp på berget markerad att låna i lådan på den högra anslagstavlan vid P-platsen i början av allén. Där finns också en gästbok i vilken man kan skriva en liten reflektion om sin utflykt och på första sidorna kan man betrakta historiska rekordinnehavare och deras tider samt införa sitt eget namn och tid om man lyckats med bedriften att putsa det befintliga rekordet.

För de som gillar lite mindre, men minst lika trevliga utmaningar så finns 11 stycken geocacher utplacerade längs vägen av någon som vill utmana och roa er. (www.geocaching.com)

Publicerat

Stor förvirring och namnförbistring

Vår svenske världskändis Carl von Linné var ju inte mer än människa han heller, så visst publicerade även han en hel del villfarelser, som han dock var långt ifrån ensam om att dras med på den tiden. Till exempel trodde han att, precis som det fanns ett djurrike och ett växtrike så fanns det också ett stenrike där sandkorn levde och växte ihop till stenar och att manliga salter kunde slå sig ihop med kvinnliga bergarter och bilda mineraler. På djurområdet lyckades han bättre och lyckades t.ex. korrekt föra över valar från fiskar till däggdjuren, vilket var uppseendeväckande, men han upprepade dessvärre också, den idag så komiska, övertygelsen att flera fågelarter, åtminstone svalor, övervintrar på sjöbottnarna. När det gällde växtriket hade han dock betydligt bättre koll och hans klassificeringssystem höll sig ju väldigt bra genom århundradena, även om hans indelning efter likheten i sexualsystemet, dvs ståndare och pistiller senare ersattes av den s.k. kladistiken då man fokuserade på att jämföra likheter som bara antas härröra ifrån evolutionen, och nuförtiden framför allt den framgångsrika DNA-tekniken som verkligen visar på faktiska släktskap.

Ett område som varken Linné eller kladistiken har fått någon ordning på är t.ex. pumporna. De tillhör, liksom bl.a. gurkor och meloner, familjen gurkväxter, men då det finns över 120 släkten (observera att släkt är undergrupp till familj i biologisk systematik) och 800 arter i den familjen så inser man att det finns utmaningar här. Squash härstammar ifrån pumpasläktet, Cucurbita, men sen är det bara att konstatera att tydliga definitioner för vad som ska kallas sommarsquash, vintersquash eller pumpa lyser med sin frånvaro. Vi har kanske lärt oss att klassificera de vanligaste sorterna efter färg och form men det är en fördom… för skulle hela bredden av sorter placeras framför oss så skulle det snabbt bli uppenbart att – det typiska för respektive grupp- är just avsaknaden av någon specifik gemensam färg eller form på skalet.

Sommarsquashen är trots allt hyfsat rättframt klassificerad – de flesta tillhör arten C. pepo och är skördeklara och äts oftast– som namnet antyder – under sommaren (och hösten). Vanligtvis associerar vi till de avlånga gröna och gula varianterna (ibland benämnda C. pepo cylindrica) men de finns i många andra färger och former, alltifrån vita tefatslika till citrongula klotrunda.

Vissa andra pumpor som dessvärre också tillhör arten C. pepo kännetecknas framför allt av sitt orange söta kött, hårda orange skal, sena mognad på hösten och den halvårslånga lagringsmöjligheten. Men där slutar de minsta gemensamma nämnarna för till formen kan de vara både runda och avlånga. På bilden finns flera orange och gula Mammutpumpor Rouge Vif D’Etampes som exempel på pumpa.

Vintersquashen är nog den klurigaste – förutom att de flesta tillhör arten C. maxima, är skördeklara på senhösten, har ett orange, torrt kött med nötaktig smak, har hårt skal (… och naturligtvis kan variera i både form och färg… suck!) så verkar det framför allt vara den ypperligt långa lagringsmöjligheten – för vissa upp till ett år – som kopplar dem samman. På bilden finns en Blue Hubbard som exempel på vintersquash.

Namnet ”vintersquash” sägs komma av möjligheten till vinterlagring… men pumpor och tom sommarsquash kan ju också lagras över vintern… beroende på hur man definierar denna. Är det kanske dags att en gång för alla sätta Svenska standardiseringsinstitutet… eller ännu bättre upp, vår svenske världskändis inom området, Svante Pääbo, direktör för evolutionär genetik vid Max Planck-institutet i Leipzig för att styra upp i klassificeringsdjungeln. Om han 2010 lyckades konstatera att alla vi européer och asiater har 2-3% Neanderthalgener i oss, så borde han väl kunna bringa lite ordning i släktleden i trädgårdslanden också.

Publicerat

Många som uppskattar gränslandet

Quill är bara en av alla fyrbenta, sexbenta, åttabenta och ”benlösa” varelser som vistas i skogen och som uppskattar Acktjärns vatten. Det gäller i synnerhet gränsskiktet mellan vatten och land runt sjön.

Kantzonen mellan vattnet och skogen utgör en särdeles gynnsam miljö för både flora och fauna med en stor artdiversitet som följd. Gränsområdet har inga specifika mått, men ofta avses omkring 25-talet meter, som delas in i närzoner, mellanzoner och ytterzoner – alla med olika typer av vegetation som både motverkar erosion och som renar inströmmande vatten från exempelvis näringsämnen som annars kan orsaka övergödning. Träd och buskar som skuggar vattnet leder till att temperaturen sänks och igenväxning av botten minskar och när löv och annat organiskt material från träden faller ner i vattnet utgör det näringsbas för olika näringskedjor.

Så med detta sagt så är det också uppenbart att även tvåbenta bör läggas till i listan över de som uppskattar kantzonen… eller åtminstone borde göra det. Ansvaret att inte komma på kant med sådana miljöer faller definitivt oftast på oss tvåbenta och uppskattas alltså av en väldigt stor mångfald av stora och små varelser när vi tar det.

Publicerat

När nattemperaturen närmar sig nollan och fiberduken inte räcker till… då blir det snabbskörd

Sedan vår flytt till landet har beroendet av väderappar blivit allvarligt och i dessa dagar när nattemperaturerna sjunker hotfullt lågt tittar vi så pass ofta på mobilerna att begreppet online-tics börjat få en ny och klarare innebörd. Ambivalensen är stor kring huruvida varmvädersväxter som exempelvis tomater, pumpor, squash, chili, majs ska plockas in eller få en värmande fiberväv som eventuellt är tillräckligt för att de ska överleva några timmars nattfrost för att eventuellt få vara med om ytterligare en tillväxtperiod under några varma höstdagar och framför allt ge oss lite mer tid till andra viktigare åtgärder.

Det gäller dock att inte slappna av bara för att nattprognosen visar på några plusgrader. Vinden påverkar starkt hur vi människor uppfattar olika temperaturer där exempelvis kombinationen noll grader och vindhastigheten 2 m/s resulterar i en upplevd temperatur på motsvarande minus två grader vid vindstilla. Vi har ju kroppstemperatur på 37 °C som värmer upp luften närmast intill kroppen som därmed isolerar oss. Det är när vinden blåser bort detta lager som vi upplever det som ännu kallare. Samma vind-kyla index gäller inte växter då dessa i princip håller omgivningstemperatur plus tillskottet ifrån solen under dagen, men på samma sätt så kommer värmen upplagrad under dagen skydda dem med ett omgivande varmare luftskikt från en klar natthimmels nedkylning. Blåser det så förs ju detta skyddsskikt på samma sätt bort snabbare och omgivningstemperaturen nås fortare.

Fiberväven bidrar, på samma sätt som våra ylleunderställ och övriga kläder, till att behålla luft med högre temperatur under väven, speciellt när det blåser, så att det för växterna blir ett par grader högre än utanför.

Den här dagen hade vädersajterna svårt att bestämma sig och beslutade sig sen till sist för att överraska oss negativt. Då fiberduken inte räckte till alla våra utsatta varmvädersväxter som fortfarande fanns kvar i landet och med förväntade relativt höga vindhastigheter kände vi oss inte på något vidare ”gambling-humör” utan det togs ett snabbt beslut med konsekvensen att samtliga fick plockas in.

När det gäller kallvädersväxter är lätt frost generellt sett inte lika katastrofalt, vissa blir ju till och med bättre (sötare) av frost, men efter lite eftersökningar som inte heller gav några helt igenom konsekventa riktlinjer tog vi det säkra före det osäkra för att rädda nattsömnen. Därmed så for även röd- och gulbetorna och blomkålen, i ett huj, upp ur sina bäddar.

Publicerat

Det är många som uppskattar rekommendationen att ”vänta med skörd…

tills jordärtskocksplantan ovan jord helt dödats av frosten”. Vi uppskattar att – såhär i spurten innan frostnätterna kommer – kunna lämna vissa uppgifter åt sidan, och därtill är det många insekter som uppskattar den sent blommande nektarväxten.

Så länge som plantan växer ovan jord så fortsätter också tillväxten av rotknölarna… och du får helt enkelt mer av denna godsak att äta. En annan fördel med att låta rotknölarna ligga kvar länge i låg temperatur är att dess inulin (en sorts kolhydrat), i takt med tiden, omvandlas till för oss tillgänglig fruktos som inte bara bidrar till en sötare smakupplevelse utan också till ett, för oss, ökat energiinnehåll.

Kunskap om hur man ökar energiinnehållet i jordärtskockor och andra inulinrika grödor var viktigt förr och urinvånarna i Nordamerika praktiserade ett drygt dygns långkok för att uppnå samma omvandlingsprocess. Hur de listat ut detta kan man förundras över, men kunskapen var väl beprövad och de kokta energirika rotknölarna utgjorde en viktig del av deras basföda (idag kan man bekräfta att ett halvt dygns kokning på låg temperatur räcker för att allt inulin ska omvandlas).

Nuförtiden då vi inte på samma sätt som förr behöver maxinera energiuttaget ifrån knölarna kan vi istället lämna kvar lite inulin och därmed passa på att gynna våra goda tarmbakterier som till skillnad ifrån oss kan tillgodogöra sig, och till och med mår bra av inulin.

Så om rekommendationen kring hanteringen av jordärtskockan kompletterades med ”… och kokas tills mjuka” så får vi inte bara i oss tillräckligt med energi utan vi gör också hundratals andra arter lyckliga, dvs de som lever i våra magar. Och är inte de nöjda så har vi svårt att vara det, oavsett hur mycket energi vi fått i oss.

Extrapolera nu inte detta genom att till exempel äta dem råa i föresatsen att göra magen överlycklig… tarmbakterierna kommer i och för sig bli toklyckliga och festa runt så det står härliga till med en extrem populationsökning som resultat… något som i bakterievärlden brukar benämnas jäsning vilket som bekant leder till intressant gasutveckling med ett ökat gastryck som måste reduceras, vilket med stor sannolikhet kommer leda till att alla närstående av vår egen art inte förblir lyckliga… Så nu förstår vi hur indianerna upptäckte att det var bättre att koka dem lite längre.

Publicerat

Ser fram emot den andra skörden med fem gånger så många huvuden…

Genom att, vid skörd av vitkålshuvudena, inte rycka upp hela vitkålsplantan ur jorden utan istället skära av stjälken halvvägs upp så att ungefär fem blad finns kvar på stjälken så fortsätter plantan att leva och nya vitkålsembryon växer snart fram vid vecken på de kvarlämnade bladen. Och efter några veckor kan du alltså se fram emot att skörda, likaledes fem, små minihuvuden från varje planta.

Vi räknar alltså nu med att snart få köra upp med ytterligare en skottkärra vitkål – denna gång med fem gånger fler huvuden – jag vet inte om ordspråket ”Fem myror är fler än fyra elefanter” är tillämpligt… men trots att de är mycket mindre så har de troligen ändå en totalvikt motsvarande åtminstone en tredjedel eller till och med hälften av nuvarande skördevikt – inte illa för oss kålälskare och definitivt mer än volymförhållandet mellan myrorna och elefanterna. Och definitivt så gäller ”Många bäckar små…”. Minihuvudena blir inte lika slutna och kompakta men både smaken, konsistensen, näringsämnena och tillagningssätten ska i princip vara desamma…. Så mao  ”Man kan både äta kakan och ha den kvar” om man bara ser till att följa ordspråket ”Som man skär får man skörda”.

Publicerat

Lingontider behöver varken innebära socker, konserveringsmedel eller stora frysboxar

Halvvägs genom skördesäsongen och frysarna är redan fyllda – det är dock inte någon situation som behöver hindra den ivrige lingonplockaren… inte ens om man inte vill koka sylt av lingonen. Upphettningen leder ju till vissa näringsförluster, sylten kräver socker vilket också rårörda lingon gör, som förvisso inte upphettas, men som har relativt kort hållbarhet.

Men intet nytt under solen här, lösningen till lagring av lingonen finns nämligen att finna i Cajsa Wargs kokbok ”Hjälpreda i Hushållningen för unga Fruntimmer”, som kom ut i en första utgåva 1755. Det, under flera hundra år, väl beprövade receptet bygger på bärens självkonservering. Lingon är rika på bensoesyra som bidrar till deras goda hållbarhet och varken konserveringsmedel eller socker behövs.

Receptet kan inte bli enklare – bygger på endast två ingredienser – lingon och vatten! Lägg rensade och fina lingon i en ren burk och häll på kokat och avsvalnat vatten (eller mycket rent källvatten enligt Cajsa Warg). Sätt på ett tättslutande lock och förvara sen svalt och mörkt – så håller det i ett par år. Närhelst du behöver lingon går det bra att med en ren sked plocka upp så mycket som du behöver.

Metoden att på detta vis lagra lingon kan ha lite olika namn; Vattenlingon eller vattlingon och surlingon är några (lingonvatten är dock något helt annat- förvisso också ett, sedan lika långt tillbaka, välbeprövat recept – som vi ser fram emot att prova lite senare).

Lingonens konserverande förmåga kan också utnyttjas då andra bär och frukter ska konserveras. Förr, då socker var en lyxvara, var det exempelvis vanligt att blanda lingon i sylt och saft för att bevara hållbarheten.

En del opportunister, som fullkomligt litar på flockledarnas försörjningsförmåga under vintern tycker att till och med korttidslagring förtar både smaken och nöjet och samlar därför som vanligt hellre direkt i säcken – magsäcken alltså.

Publicerat

Var det här årets näst sista sommardopp? 

De senaste dagarna bjöd ju på indiansommar där badlusten återuppväcktes. Begreppet indiansommar är inte kopplad till någon speciell dag i kalendern utan kan inträffa närsomhelst under hösten. Men för att kallas indiansommar ska den dock ha föregåtts av en höstlik, kallare period och gärna av en första frostnatt i området… något som verkar ha inträffat på flera platser i våra omgivningar natten till söndagen.

Ursprunget till ordet indiansommar, som är en direktöversättning från engelskans indian summer, är oklar. En ofta nämnd teori bygger på att de nordamerikanska indianerna gick på buffeljakt om/när en varm höstperiod inföll, medan en annan vanlig förklaring relaterar till den varma period som brukar följa efter sommarmonsunen i Indien.

Vi hoppas nu på, och ser redan fram emot ännu en möjlighet till ett par extra sommardagar, och då årets kanske sista dylika dopp sker i t.ex. Björktjärn. Det skulle i så fall ske i samband med en eventuell Brittsommar om några veckor.

Enligt SMHIs mätningar 1961-2007 över hela landet så finns nämligen en liten temperaturhöjning i vädret omkring Birgittadagen, den 7 oktober – en period som då kan kallas brittsommar, enligt SMHIs försök till definition, men på samma sätt som för indiansommar, bara om den har föregåtts av en höstlik kallare period och helst av en första frostnatt på några av mätstationerna i området.

Men hur troligt är det egentligen att denna visade temperaturhöjning i väderstatistiken i början av oktober är något annat än en slump. Det finns väl ingen vetenskaplig grund för det!? Vi får återkomma med det på Birgittadagen. Nu nöjer vi oss med att det ju alltid är trevligt med begrepp som hjälper oss att tydligare beskriva en speciell känsla eller situation och vi skulle därför vilja slå ett slag för att även låna in engelskans andra betydelse av uttrycket indian summer – nämligen beteckningen för en allmänt trevlig och lugn tid i slutet av en aktivare period. Tänk vad fint, förvisso något förvirrande, att avsluta exempelvis julveckan med en indiansommar. För oss härdade nordbor, som inte har behov av att smita iväg söderöver utan som älskar alla våra årstider betyder det ju t.ex. att vi då tar årets absolut sista sommardopp i en isvak, så att man verkligen får fart på livsandarna.

Publicerat

Outnyttjad potential… men inte bara hos hundarna

Det finns mycket att underhålla eller att utveckla på gården och dagarna börjar alltid med en genomgång där uppgifter på göra-listorna diskuteras och eventuellt omprioriteras. Basen på listorna utgörs av större tidskrävande projekt men så passar man på att göra lite av småfixet när man ändå går förbi eller vill ha lite omväxling. Men inte så sällan så överraskas vi ju också av oplanerade händelser som plötsligt seglar om allt annat och kräver omedelbara insatser. Oftast handlar det om akuta utryckningar där djur, växter, utrustning eller byggnader ska jagas, lagas eller räddas… och just i dessa dagar – när skogarna är fulla av svamp – är det lätt att motivera att kombinationen: påfyllning av vinterförråd och träning i kantarellsök för Candy och Quill nog platsar högst upp på listan några timmar.

Med tanke på att en tredjedel av hundens hjärna upptas av luktcentrum och att de endast behöver ett fåtal molekyler per kubikcentimeter luft för att känna och identifiera den lukten så känns det ju som en minst sagt självklar uppgift för dem. Det finns så många exempel som visar på vilken kapacitet de har; bland annat kan tränade hundar lokalisera minor som grävts ner flera år tidigare, hitta kroppar på tiotals meters djup oavsett om det är under jord eller i vatten, känna av ägarnas hälsotillstånd osv, osv. Det här är ju fascinerande i sig, men säkerligen inget nytt för de flesta… även om vi borde utnyttja det bättre. Det verkligt mystiska är att nu finns ny forskning som visar att människor har ett potentiellt lika bra luktsinne och att vi har förmågan att lära oss en biljon olika lukter.

Det finns ju redan utbildningar och yrken för människor, som genom träning, förbättrar sitt luktsinne och tjänar pengar på det, exempelvis vinprovare och speciella provare hos parfymtillverkare. Men med de här rönen så öppnar sig ju massor av intressanta affärsmöjligheter för de som har näsa för detta. Vi på Ranbo kanske borde gå i spetsen och omprioritera hösten så att hela flocken sätter sig på skolbänken för svampsökning.

Ser speciellt fram emot fortsättningskursen med specialinriktningen och examen i sök av Goliatmusseron – även känd som matsutake, och en av världens dyraste svampar. Det var, i princip, först 1998 som det upptäcktes att den även växer i Sverige… och förekommer vissa år i stora mängder på sandiga tallhedar i Norrland. Anses lika god som tryffel och i Japan betingar den – beroende på säsong – ett kilopris på 700-3000 kr/kg. Under en bra säsong skulle det antagligen gå rasande snabbt att betala av på studielånen för en sådan kurs.