Publicerat

Svårslagen kombination, par i Annika och triss i Julia

Ägaren till fjällkorna på Krype fäbod har som tradition att komplettera numren på SE-brickorna med tilltalsnamnet Julia som ”förnamn” på alla sina kor, vilket ju också är namnet på den yngste av oss i Ranbogänget. Att fäbodsansvarig heter Annika, liksom jag själv, bidrar också till att de ”små grå” ibland får jobba lite extra under fäbodsbesöken. Så håll i er, nu gäller det att hänga med i det vi ska berätta…

Sedan Julia kalvade i juni så har Julia under stor del av sommaren hängt med Julia i vått och torrt och diat närhelst hon behagat, vilket hos kalvar som diar naturligt handlar om 4-5 gånger om dagen. Annika har trots detta upplevt att hon vid morgonens mjölkning fått tillräckligt med mjölk för sin småskaliga osttillverkning. Hade inte sensommaren och flytten tillbaka till stallordningen gällt så hade Julia antagligen fortsatt med detta beteende upp till 8-11 månaders ålder.

I ett examensarbete från SLU läser vi hur ett band mellan ko och kalv börjar bildas direkt när kalven är född och hur det stärks vid digivning och umgänge under kalvens uppväxt och kvarstår till vuxen ålder. I den aktuella litteraturstudien listas några av de fördelar som diandet har på kalvens tillväxt och sociala anpassning, mjölkmängd och juverhälsa. Men som med det mesta så finns en baksida; mjölkens fetthalt blir lägre och mängden säljbar mjölk blir eventuellt lägre. Ko och kalv kan också visa större stress i samband med en separation om de gått länge med varandra.

Rapporten nämner också att vissa parametrar kan förbättras bara av att ko och kalv får umgås, kalven måste alltså inte alltid dia för att positiva aspekter ska ses. Bland annat har för vissa raser visats att både mjölkmängd och fetthalt ökar om kalven befinner sig vid kons huvud. Och kanske var det just Julias närvaro hos Julia som bidrog till att Julia, som aldrig tidigare handmjölkat, upplevde det som både lättsamt och överraskande enkelt.

Att ”en nypa kärlek” i matlagningen sägs förhöja smaken upplevdes denna dag synnerligen påtagligt när den nytillverkade filmjölken, gjord på en nypa av Julias och Julias kärlek till varandra, avnjöts av Julia, Annika och Annika.

Att leva fäbodliv kan ofta vara strävsamt men samtidigt också en lisa för själen för både folk, fä och planeten. Kan vi måhända plocka med oss någon av all den kunskap om hållbarhet som fäbodlivet är förknippat med hem till våra vardagsliv? En synnerligen konkret lösning kan ju tex vara att vara beredd på att betala mer för mjölken och köttet så att alla fantastiska bönder får möjlighet att utveckla ännu fler av vårt lands stallar där både de, korna och kalvarna får möjlighet att uppleva ett liv med mindre press och trevligare arbetsmiljö.

Publicerat

Röd, svart och grön… grönkål

Benämningen grönkål skapar lätt förvirring då även purpur- och svartkålen på bilden faller under benämningen grönkål. Förklaringen är att grönkål är samlingsnamnet för flera typer av kål som inte bildar huvuden.

Dessa kåltyper kallas också ofta för bladkål (ja, ja inte helt konsekvent, man kan ju invända att all kål består av blad) eller kruskål (javisst, vissa typer i sortgruppen har inte helt otippat helt släta blad). Att de också kallas prydnadskål är lättare att förstå då en gemensam nämnare är de yviga och dekorativa bladverken. Det är alltid lika trevligt att plocka ihop en färggrann bukett av de olika grönkålssorterna tillsammans med inslag av ätliga blommor och ge bort i gåva. I USA blir de också allt vanligare som inslag i både rena grönsaks-, men även bröllopsbuketter, och där grönkål generellt har använts främst som prydnadsväxt ända fram till 1990-talet då fler började uppskatta den för sitt näringsvärde.

Det är en bonus att en sådan bukett även kan bidra till mängder av olika slags måltider; soppor, pajer, wok, ugnsrostat, smoothies, alla med högt näringsvärde som gemensam nämnare. Det påstås exempelvis att 100 gram grönkål innehåller 160 procent av rekommenderat dagligt intag av C-vitamin. I England uppmuntrades människor under andra världskriget att odla grönkål, under parollen ”gräv för seger” eftersom den är lättodlad och hade viktiga näringsbidrag till den i övrigt ransonerade kosten.

Inte konstigt att denna grönsak uppskattades och odlades redan av ”de gamla egypterna”. Och i Norden tros den vara en av de äldsta odlade köksväxterna, vilket också är lätt att förstå då plantorna kan bidra till mat på bordet under en lång period av året. Dels för att plantorna stimuleras att bilda nya blad allteftersom gamla plockas och dels för att de tål minusgrader, vissa härdiga grönkålssorter klarar ner mot minus 18 grader och är man beredd på att skörda under snötäcket så kan julbordet prydas med färsk kål. Gemensamt för dem alla är att en frostknäpp bara gör dem ännu sötare och smakrikare… mmm…och vi som redan skattar dem så högt.

Publicerat

Getter i björkens topp

Getter klarar sig på hö och lite spannmål men är i hög grad busk- och bladätare och viktigt för deras välbefinnande är tillgång till sly och bark. Detta står att läsa i kursboken Husdjur för husbehov.

Den här dagen fick vi sannerligen se prov på deras effektivitet när de på bara några timmar satte i sig hela den fällda björkens bladkrona. Samma prov på deras effektivitet när det gäller denna diet såg vi också resultatet av lite överallt i form av ringbarkade träd. Om de tuggar sig in till veden, xylemet runtom på stammen så har de gnagt av tillväxtskiktet, kambium och definitivt det där utanpå liggande silskiktet, floemet. Det mesta av vatten- och mineraltransporten i trädet sker i veden så det är inte katastrofalt, men eftersom förflyttning av socker och andra näringsämnen sker i floemet så är det kört i alla fall på sikt. Trädet riskerar en kommande säsong utan lövsprickning och en tynande tillvaro. Och ja, björken på bilden var rejält ringbarkad.

Från detta inser vi att om getternas promenadstråk riktas åt ”rätt håll” så kan man riktigt se hur snabbt de skulle gallra bort sly och bidra till vackra skogsstråk runt gården.

Men det är lika lätt att också föreställa sig hur de på bara några minuter skulle kunna ringbarka alla de nyplanterade fruktträden på Ranbo och hur bärbuskarna i ett nafs skulle kunna försvinna … De kraftiga björkarna med grov bark får säkert vara i fred men en buffé på björkalléns yngre bestånd skulle säkert sitta fint.

Hur frestande det än är så får vi nog allt läsa på lite till innan vi törs välkomna denna väldigt karaktärsfulla lilla varelse till Ranbo.

Publicerat

Visning tillsammans med experter

Sedan vi förra sommaren anlade köksträdgården och ängsblomsodlingen har vi ibland i samband med cafédagar visat runt och berättat lite om dessa pågående projekt. Och det kändes tämligen odramatiskt att därför kunna välkomna Bollnäs trädgårdssällskap när de för ett år sedan ringde och frågade om de kunde få komma på ett besök.

Vi tänkte inte så mycket mer på det, med förväntningen att det troligen handlade om ett tio-tal entusiaster. Det blev därför lite av en chock då vi kvällen innan fick höra att 60 personer hade anmält sig. Tanken på att så många engagerade odlingskunniga skulle gå runt och syna ens trädgårdskonster skulle väl kunna ge vilken luttrad trädgårdsmästare som helst lite kalla fötter – så ni kan kanske förstå hur tankarna gick för oss som, med enbart 3 års erfarenhet, knappt kan ”språket”… förutom logistikutmaningen att vi nu skulle engagera 6 gånger fler deltagare under kvällen.

Men, men det var ett synnerligen trevligt och lättsamt gäng som dök upp och genom att dela upp besökarna i tre grupper som fick alternera mellan stationerna; ”Ranbo historia, Ranbo trädgårdar och Ranbo fika” så öppnades möjligheterna upp, i de relativt små grupperna, för givande diskussioner där vi alla hade möjlighet att ge och ta och lära av varandra.

Tänker att det, i tider när omställningen till mer hållbara samhällen behöver gå fort så behöver vi alla, efter förmåga, öppna lite extra på våra ”grindar” och bidra med det man kan, även om man kanske pratar lite olika ”språk” initialt, för att förhoppningsvis ge ideér, inspirera och lyfta viktiga frågor. Och fika är en väldigt effektiv grindöppnare.

Publicerat

Nypremiär för 180-åring

Vid ett besök på loppmarknaden häromveckan frågade vi efter ostformar och till vår glädje tog ägarinnan fram en vacker ostform med anno 1840. Hon hade själv blivit så fäst vid den och hade den hos sig bakom disken och det var först lite senare som hon kände sig redo att skiljas från den, sedan hon förstått att den skulle få komma i tjänst igen.

Det sägs ibland att osttillverkare lägger 20 % av tiden på ystningsarbetet och resterande tid på diskning och rengöring av redskap, formar odyl. Inför dagens återinvigning av den ålderstigna ostformen så kan vi definitivt skriva under på detta… bland annat för den spa-lika behandling som formen fick genomgå för att komma till sin fulla rätt och kunna göra en ”bländande entré” på premiären.

Efter en första tvagning med varmt vatten med ett neutralt diskmedel var det dags för sköljning i skållhett vatten som öppnar träfibrerna så att bakterier kan avdödas. Sedan en sköljning i kallt vatten så att träfibrerna stängs. Här hade det varit fint med ”en plats i solen” för att låta UV-ljuset också göra sitt jobb på eventuella bakterier. Men med regntunga moln så fick enrislagen istället bli nästa badpool. Traditionen med att rengöra träredskap i enris som kokat en halvtimme i vatten är spridd bland fäbodar och i branschriktlinjerna står ” Enrislagen har flera fördelar, den blir bakteriefri vid kokning, har ett lågt ph och enriset innehåller oljor med bakteriehämmande effekt.” Den norska traditionen fick avsluta spa-behandlingen och ostformen fick ett dopp i ättikssyralösning, vilket i viss mån kan hämma listeria-bakterier.

Nu stod vi alla redo och man kunde riktigt känna hur formen, tillverkad i senvuxen gran med täta årsringar, nästintill lyckades ”sträcka på ryggen” och nu såg fram emot att tjäna ytterligare ett par hundra år i mejeriets tjänst. Först ut blev den anrika grynpipiga osten Svecia, ”född” i Nyköping 1896. Enligt SGB-skyddet (skyddad geografisk beteckning) ska mjölken pastöriseras för att få benämnas Svecia. Vår ost var gjord på 5 liter mjölk direkt från fjällkon Jullan – och får därför istället gå under namnet ”Den grynpipiga Ranbo-osten”. Kunde väl knappast bli en finare nypremiär för den så gott som jämngamla lilla ostformen.

Publicerat

Koka ost på en spik

Vid en första anblick på ystningsanvisningar för olika mejeriprodukter så upplever man att det måste vara något fel… de är ju helt lika… nästan. Det är väldigt svårt att förstå varför till exempel den ena resulterar i en halloumi medan den andra ger en fetaost. Det är ju bara lite yoghurt tillsatt i den senare och ett par arbetsmoment färre, och ändå blir de så olika.
 
Den här dagen på Krype fäbod så hade vi gott om tid för osttillverkning och valde den något mer omfattande tillverkningen av halloumi. I en gryta där vassle återupphettats och ostmassan sänkts ned i, kunde vi efter en halvtimme fiska upp halloumi redo för saltning. Magi redan där! Strax därpå kunde vi med en hålslev sila upp småkorn av ricotta. Mystiskt. Vasslen fick sen fortsätta koka i några timmar tills den blivit fastare i formen och förvandlats till mese. Hur gick det till? Ifall man till denna mese i efterhand då tillsätter lite kallt vatten så har vi …simsalabim bredbart messmör att avnjuta.
 
Vi vill ju inte återuppväcka en mörk period av svensk 1600-talshistoria men, det är lätt att man en sådan här dag, när den ena osten efter den andra ”trollas” fram ur den rykande kitteln, verkligen börjar fundera på om… de som vi trodde att vi kände kanske har en helt annan utbildning än den vi fått höra om. Vad ska komma upp härnäst ur kitteln?
Publicerat

Vänmöte på slackline

Alltsedan John och Hugo var här i början på sommaren och på eget bevåg kom på idén att försöka möta varandra på slackline över Ranbobäcken, i gammal god Robin Hood stil, men till skillnad från resultatet där, istället i samförstånd försöka passera varandra utan att någon hamnar i vattnet, så kom många andra att prova linan och har lyckats att gå över själva. Och några har, på min uppmuntran, också försökt upprepa och slutföra deras experiment men ingen har kommit i närheten av deras försök (http://www.ranbogarden.se/…/slackline-over-ranbobacken-bal…/).

Det blev ett roligt stående inslag att försöka uppmuntra pigga besökare, och jag hade stora förhoppningar på flera av dem, men alla kom upp utan filmbevis på genomfört uppdrag… Ida och kompis kom inte ens ner till dammen p.g.a. av att en av våra kompisar, snoken, skrämde dem tillbaka till mamma… jösses! Nu är det ju slut på fikasäsongen på Ranbo för i år men jag hoppas att många känner sig inspirerade att återkomma med ny beslutsamhet till nästa sommar. Jag förväntar mig kanske inte att många kommer kunna kopiera Julias kusin Ingvilds bedrift att gå över utan övre stödlinan, vilket skulle leda till gratis fika, men den snälla varianten av Robin och Little John, borde väl många fixa… eller?

Jag borde förstås försöka själv innan jag dömer andra och till slut så hittade jag en som ville anta utmaningen. Vår kompis Aprilia ställde upp om jag lovade att skärpa mig… förstår inte varför hon tvivlade på det. Jag skötte mig jättebra… åtminstone tills vi passerat varandra. Då kunde väl ändå spänningen höjas lite. Jag vet inte vem som ”vann” och vem som var närmast att mellanlanda i bäcken. Ni får kolla på den filmen https://youtu.be/IXmFe_yQZ1k och avgöra själva! Jag räknar med att se John och Hugo komma och gör nytt försök nästa år och att pappa Claes då tar intryck av Aprilias pappa Lars som höll sig föredömligt lugn och tyst under den här filminspelningen.

Publicerat

Hållbar inhägnad – i dubbel bemärkelse

Getter har ett rykte om sig att kunna ta sig över det mesta och när till och med våra får med relativ lätthet tar sig ut ur nuvarande sommarhage (förvisso utan elstängsel) så tändes ett hopp när vi i kurslitteraturen kunde läsa att den effektivaste inhägnaden för getter är en gammaldags gärdsgård. På helgens fäbodkurs bekräftade vår kursledare i gärdsgårdsbygge detta, med tillägget att inhägnaden bör göras minst 130 cm hög. Men fortfarande vid den höjden så är det bara de vuxna getterna som avskräcks, medan de små killingarna tenderar att mer se gärdsgården som en rolig klätterställning att klättra omkring på och ta sig över.

Att bygga en gärdsgård ter sig vid första anblick som ett stort projekt med många utmaningar och ”hinder”. Men ett bygge kan vara väl investerad tid. Beroende på markförutsättningar så kan en gärdsgård hålla i 10-25 år. Tydligen så bidrar olika former av impregnering eller bränning av spetsarna till stödstörarna som ska slås ner i marken endast marginellt till livslängden och är således ett arbetsmoment som man kan spara in på. Därtill bli ju ett bygge också mer hållbart ur ett miljöperspektiv. Den dag som stödstolparnas delar under mark börjar ruttna tas stolparna upp och det uttjänta träet sågas av och stolpen slås på nytt ner igen och man får återigen en gärdsgård som står stabil ända tills historien upprepar sig igen 15-talet år senare. Med tanke på hur långa stödstörarna ofta gjordes så förväntade man sig uppenbarligen att återupprepa detta moment många gånger om och ha en stabil gärdsgård som både barn och barnbarn kunde få se stå pall trots många års väderpåfrestningar.

Om man begrundar hur många gärdsgårdar som det byggdes förr så tyckte man uppenbarligen att det var värt det … den sammanlagda längden på vårt lands gärdsgårdar vid mitten av 1800-talet sägs motsvara fyra gånger runt jorden! Kursledaren nämnde hur en fäbodvall lite längre norrut omgärdades av inte mindre än 20 mil gärdsgårdsbygge, byggt av strävsamma insatser från vallens 44(!) hushåll. Borde inte den vallen få namnet Stockholm, kan man tycka?

När alla vi hantverkare samlats på tunet innanför gärdsgården för att beundra bygget därifrån så kom några som inte verkade lika nöjda med dagarnas verk och undrade varför inte de blivit tillfrågade inför inskränkning av deras frihet på vallen.

Publicerat

Kemilaboration i fäbodsköket

När vi inför helgens fäbodkurs fick full frihet att själva välja ost att tillverka så lät det nästan för bra för att vara sant. Då vi tidigare i år lite vemodigt konstaterat att den importerade franska brieosten som just avnjutits nog allt var den sista att komma över tröskeln på Ranbo (givetvis i linje med övrig strävan att minska matavtrycket) så var det med en glädjefylld stämma som Julia kläckte idén om att nu ta chansen att lära sig att tillverka denne för henne i särklass största favorit bland ostarna.

Glada i hågen satte vi igång med att leta ostrecept… och hamnade, som så ofta när det kommer till mathantverk, på hemsidan för Eldrimner, nationellt resurscentrum för mathantverk. Till skillnad från många matlagningsrecept så kan man inte pusta ut och tro att man kommer ro osten i land bara för att man hittat ett recept eller en ystningsanvisning som det oftare handlar om. En ystningsanvisning är en form av flödesschema över arbetsmoment med uppgifter om viktiga parametrar som temperatur- och tidsintervall, pH-värden och procentuella tillsatser av syrakulturer och mögel. Förutom att anvisningarna till sitt upplägg påminner om instruktionerna på kemilektionen i skolan så påminner även de praktiska tillverkningsmomenten om experimenterandet i ett laboratorium. Bortsett då från vissa detaljer såsom t.ex. flugpappersrullen som inte brukar vara obligatorisk i klinisk laboratoriemiljö.

Eftersom osttillverkning handlar om att handskas med levande kulturer av mikroorganismer så förväntas det finnas en rejält stor portion av erfarenhet och ”intuition” mellan raderna och sifferuppgifterna i recepten/ystningsanvisningarna. I receptet för brie saknades till och med procentuppgiften för möglet och vi är tacksamma för att Gill, mejerist i byn, i ett litet provrör kunde mäta upp de milligram av det vita möglet pencillium candidum som behövdes för att göra brieost på fem liter mjölk.

Det var med viss prestationsångest som vi denna dag hämtade, den i bäcken, nedkylda mjölken från dagens mjölkning av fjällkon Jullan. Men när pH-mätaren efter flera timmars laborerande i fäbodköket visade på det efterfrågade värdet tändes ett visst hopp om att experimenterandet resulterat i att de ”goda” bakterierna vunnit över de ”onda” och nu trivdes och ökade i tillväxt. Man brukar säga att vi människor står för 20% av jobbet med osttillverkningen och resterande 80% utförs av mjölksyrabakterierna… Vi överlämnar nu med varm hand det resterande arbetet till dem och hoppas att de lagom till jul överraskar oss med Ranbo-brieost i julklapp.

Publicerat

Ovisshetens kranka blekhet… skapar vidskepelse

Den här dagen fick Pompe och fåren påhälsning i stallet av en helig fågel … i alla fall om man får tro gamla tiders föreställningar från människor i norra och östra Europa.
 
Tur att den inte hann bygga något bo i stallet för då hade det eldhärjats … om man får tro gamla finländska berättelser. När traktens jägare snart ger sig ut på älgjakt kan de sannolikt spara mycket tid på onödig väntan. Om en dylik flyger över deras väg så är det nämligen bara att åka hem. Jägaren kommer hursomhelst missa alla eventuella skott den dagen… om man får tro förfäderna till landsmännen i väster.
 
Vem är då denna, bondens och jägarens olycksfågel och villebrådets lilla frälsare? Mycket talar för att den här lille gynnaren till förebådare av stora saker är en rödstjärt… eller åtminstone tror vi att det är en rödstjärt (vi ser fram emot välinformerade kommentarer ifrån medlemmar i 300-klubben). Om det är en fullvuxen hane ska det vara lätt att känna igen den, då den är tegelrödfärgad inte bara på stjärten utan också på buken och bröstet. Den fågel som Richard har i sin hand skulle därför kunna vara en ännu inte helt utfärgad ungfågel.
 
Hur kunde någon så liten och söt sätta igång så obehagliga kopplingar hos så robusta män som bönder och jägare förr i tiden? Då skulle man bra gärna vilja hört vilka vidskepelser de kommit dragande med om de fått höra om nästa påhälsning som vi fick av en ovanlig fågel någon dag senare.
 
När jag då kom ner till hönsgården så noterade jag att det var något mystiskt på gång. Istället för att spatsera omkring och sprätta utanför den uppställda dörren till hönsgården hade alla, utom tre visade det sig snart, sprungit in i hönshuset. Ena tuppen satt i lucköppningen till hönshuset och såg förvirrad ut. När jag kom ännu närmare så var det en höna som sprang runt i ett hörn av hönsgården och såg ännu mer förvirrad ut och när jag kom in för att undersöka henne närmare så flög en ”höna i lånta fjädrar” upp bakom ett buskage av brännässlor. Med ett vingspann på dryga metern, två kraftiga klor och en rejäl krokformad näbb så förstod jag att det förstås inte var någon höna, eller inte ens någon av hönsen inbjuden middagsgäst, speciellt som jag, efter att själv ha landat efter ”överraskningen”, såg att han/hon i så fall hade slagit sig ner och börjat äta upp en av värdinnorna. Den objudne gästen satte sig på insidan av hönsnätet och vi stirrade avvaktande på varandra. Jag stod ju dels i vägen för hans/hennes tilltänkta flyktväg, den öppna dörren, och dels stod jag och klandrade mig för att mobilkameran lämnats kvar i boningshuset… för ett ståtligare fotoobjekt får man leta efter. Hur ska jag rädda alla tre – hönan, bilden och duvhöken (som jag tror det var – svart&vit spräcklig). Första förvirrade tanken vara att först fånga höken med nävarna, sen hämta kameran och därefter stänga för hönsen… så logisk blir man av lite stress. När jag igen tittar på dennes blick, näbb och klor så försvann dock den tanken. Istället stänger jag hönsgårdsdörren inifrån och lyckas jaga in hönan och tuppen i hönshuset och stänga deras lucka. Men innan jag hinner ut för att hämta mobilen så har höken flaxat runt och lyckats hitta en glipa mellan taknäten som den kan klämma sig ut igenom.
 
Så nu står vi här med viss ovisshet kring vilka båda dessa besökare egentligen var för ena. Men om det var någon som förebådade olycka och till och med bråd död så var det ju inte rödstjärten… eller vänta nu… var det kanske trots allt han som förebådade höken.