Publicerat

Frukosten är klar… lagom till våren!

Räkneövningarna dessa dagar, då skördetiden för många olika bär inletts, handlar framför allt om hur många liter bär som behöver plockas och lagras för att garantera att kommande årets grötfrukostar förgylls både färg-och smakmässigt.

Senaste året misskalkylerade vi rejält, vi räknade alltför snålt med 0,5 dl bär/frukt per grötportion vilket innebar att de populära blåbären som tog vid efter höstäpplena var slut redan vid årsskiftet. Därefter följde – i fallande popularitetsordning enligt ”vissa” kinkiga små – perioder av rårörda lingon, vattlingon, innan de gula, och sen de röda och till sist de svarta vinbären plockades fram ur frysen. Framåt juni gapade frysen tom och de torkade äppelringarna fick göra entré och räckte med nöd och näppe fram tills årets jordgubbssäsong då cirkeln kunde slutas.

Snart kommer räkneövningarna flytta fokus från bär till grönsaker som också ska lagras och utgöra grunden för kommande årets mat. Medan våra förfäder säkert hade stenkoll på hur mycket potatis som källaren måste fyllas med så famlar vi fortfarande omkring även om det nuförtiden finns viss hjälp att få i beräkningarna. Både Livsmedelsverket och Centrum för tillämpad näringslära har nämligen tagit fram tabeller med näringsrekommendationer när det gäller grönsaker för personer i olika åldrar och kön. Utifrån den sistnämndas uppgifter kan man i rapporten ”Självförsörjande ekologisk odling av grönsaker på friland” ta del av beräkningar som visar att en självförsörjande tvåbarnsfamilj som äter blandkost under ett år behöver fylla sitt förråd med 332 kg potatis, 78 kg morötter, 19 kg kålrötter 45 kg vitkål, 45 kg lök m.m..

Spännande listor, men någon uråldrig överlevnadsgen har en tendens att mitt uppe i, och trots alla, tydliga beräkningar ploppa upp och det blir lätt ”dubbelt upp” som får råda – för säkerhets… och gästernas skull.

Publicerat

Svamp men inte på, utan som matbord

Svamptider, men den här svampen hamnar inte på vårt middagsbord. Det vore för elakt. På bilden ser vi en av de svampar som kan dyka upp på riktigt gamla exemplar av sälg, och endast där… en sälgticka – inte mycket att yvas över heller kan den oinvigde tycka.

Till och med de riktigt inbitna entusiasterna förbisåg en av deras hemligheter ända fram till 1989, vilket är ett så tydligt bevis på hur lite vi fortfarande kan och förstår av mikrolivet och riskerar att förstöra i alltför enformiga skogar. Det året beskrev insektssamlaren Mikael Sörensson, för forskarvärlden, Europas minsta skalbagge som han döpt, efter den lika entusiastiske upphittaren Bengt Ehnström, till det, som djuret, lika svårfångade namnet Baranowskiella ehnstroemi. Efter mycket mikroskopierande var det klart att det var den hittills minsta släktingen i familjen dvärgfjädervingar som man hittat. Den blir bara en liten, liten mörk prick på ett vitt papper för det blotta ögat.

Mikael Sörensson, som studerat fjädervingar i mikroskop i trettio år, är fortfarande lyrisk över alla gåtfulla detaljer. Ta t.ex. de fjäderformade bakvingarna (vr. i bild) på vars bärplan de små insekterna svävar som plankton genom lufthavet. Eller honornas spermathekor, kammare dolda under täckvingarna, där de förvarar hanarnas osannolikt stora spermier – i vissa fall längre än vad honan själv är.
Om andra ändå inte riktigt förstår fjädervingarnas charm så tar han fram sitt trumfkort… just det – Ehnströms dvärgfjädervinge (hr i bild), Europas minsta skalbagge. Ibland förmedlas storhet bäst av de allra minsta. Dvärgfjädervingen är i verkligheten endast 0,45 millimeter lång och 0,1mm bred. De bor alltså i sälgtickor… och endast där, och de lever av att beta sporer i svampens porer… ja, visst… väldigt specialiserat liv kan man hålla med om, men till skillnad från vissa andra, väl yviga arter på vår jord, så stör de heller inte några andra.

Kanske är det just denna ödmjukt blygsamma livsstil som gör att man gillar den extra mycket och det finns fler som definitivt inte förblev likgiltiga över upptäckten av denna lilla krabat. Sedan dess så har både författaren Jan Mårtensson smugit med den i handlingen i en deckare och musikerna i bandet Glory har förärat den med en låt… de spelade hårdrock!?

Se om ni kan hitta några exemplar av dvärgfjädervinge på promenadstigen upp till Ranboberget… där finns i alla fall dessa matbord fyllda med deras läckerheter.

Publicerat

Livets källa

I samband med förra sommarens hetta förflyttades tyngdpunkten på Ranbo och dammen hamnade i centrum. Plötsligt blev dammen med dess humusrika, kalla vatten en livsviktig källa och en ovärderlig oas för många djur, växter och oss människor.
Härnere samsas vi om vattnet tillsammans med lustiga insekter som vi aldrig tidigare sett, med snokar, grodor och många andra varelser. Det är väldigt tydligt hur dammen bidrar till den rika faunan och floran i gränszonen runtomkring.

Vi som bor här är väldigt tacksamma för alla de ekosystemtjänster som livet härnere bidrar till och som vi får ta del av, och vi uppskattar dessutom högt den pånyttfödelse som ett dopp i det 14-gradiga vattnet ofta innebär!

Häromdagen följde, för första gången, även fåren och Pompe med oss, mycket nyfiket, ner till dammen när vi skulle ta ett dopp. När vi klev ner ifrån bryggan så stannade de upp mitt i betandet och tittade förundrat på när vi hoppade i. Men det tyckte de tydligen såg alltför konstigt ut, för direkt efter, när de hämtat sig ifrån första chocken, så galopperade de allihop direkt upp till gården igen där allt var som vanligt. Nåja, de behöver nog bara vänja sig lite, snart ligger de också på rygg här i dammen och plaskar med benen. Vi återkommer med bild på det!

Publicerat

Ni kommer ju bli så ensamma

Farhågorna om ett lantliv kopplat till isolering och ensamhet var en inte helt ovanlig kommentar när vi berättade om beslutet att flytta från radhuset i centrala Uppsala till lantlivet på Ranbogården.

Men med facit i hand kan vi konstatera att Julia i princip har rätt när hon i generella termer summerar att vi ”under en vecka på Ranbo” får fler besök av vänner än vad vi hade under ett år i stan.”

Livet i staden innebar oftast ett tight schema både för oss och våra vänner så tid och framförallt passande datum för besök var svåra att hitta. Det faktum att vi här på gården, oftast, har ett friare liv och så gott som alltid är hemma öppnar upp för besök med både långt och kort varsel. Besök av gamla jobbkollegor, friluftsfrämjare- och scoutvänner, studiekamrater med flera, som kommer långväga ifrån och som vi lärt känna långt tillbaka i tiden blandas med nya vänner och grannar som kommer förbi för att köpa ägg, grönsaker, hjälpa till i odlingarna, sälja fisk eller bara ”titta till oss” i största allmänhet. Inte att förglömma är de små, men så givande pratstunderna med alla de i närområdet som tar sina dagliga promenader förbi gården. Ibland bara förknippat med ett hej men inte sällan med en pratstund med tips och råd kring, för dagen, viktiga spörsmål eller bara funderingar kring tingens varande.

Givetvis toppar besöksfrekvensen under sommarveckorna, men förvånansvärt ofta är lantlivet och Ranbo en mötesplats även under vintersäsong. Det får vi ju bl.a. så tacksamt hjälp av gänget med pistmaskinen. Så för att summera … ensamhet och isolering på landet blev långtifrån ett problem. Tro nu inte att vi ber om det (vilket vi tror framgår av bilden), men begreppet ensamhet kan faktiskt ibland, när göra-listorna är extra långa, till och med få en positiv längtans klang.

Publicerat

Eftermognad – en finess mot stress

Veckorna som gått, då skördeperioden av ängsblomsfröer varit så intensiv, så har det blivit svårt att tänka på, och prata om så mycket annat än skörde-, trösk-, sorterings- och torktekniker för de olika blomssorterna och det blev snart självklart att tro att alla andra måste vara lika intresserade… så därför skall vi idag stilla er hungriga nyfikenhet kring, det för alla, så centrala ämnet ”eftermognad av blommor”. Många kanske associerar eftermognad enbart med sådant som exempelvis tomater, frukt, ostar och vissa drycker. Vi vet att många också gläds och njuter av detta, speciellt kanske från de senare, men på ett helt annat sätt gläds och njuter vi fröinsamlare också av det faktum att eftermognad även kan gälla vissa fröer.

Den här morgonen var det väldigt intressant att inse hur effektivt vissa blommor, flockfibbla i detta fall, kan eftermogna efter skörd. Dagen innan bilden togs, tog vi beslutet att klippa ner samtliga flockfibblor på en gång för att hinna vidare, trots att bara ungefär hälften av plantorna blommat ut och bildat små tuss-lika fröbollar. Denna morgon överraskades vi därför positivt över den snabbhet som flertalet klippta plantor, som vi delvis givit upp, genom solens och tidens försorg, nu också gått samma väg då mängder av de gula blommorna, som genom ett trolleri, under eftermiddagen och natten genomgått förvandlingen till fjäderlätta fröställningar.

För att anhängare till talesättet ”Lätt fånget, lätt förgånget” inte ska ”få vatten på sin kvarn” vid första större vindpust så bär vi hem restskatten till mellanlagret inomhus på logen där inga större virvelvindar än de från hundsvansarna kan ställa till det och sprida ut vår samlade skatt igen. Vad lär vi då oss av detta? Vilka idéer kan det här ge för framtida verksamhet? Hmm… den tanken får nog eftermogna lite.

Publicerat

Morgonstund har guld, och diverse annat, i mund

Vi är många på gården som uppskattar morgonstunden med dagg i gräset och lite svalare luft. Speciellt Pompe och fåren uppskattar morgonrutinen att gå över från stallet i vinterhagen till sommarhagens ymnigare frukostbete.

Pompe fick ju för mycket av det goda, frodiga gräset på försommaren för två år sedan, med fång som resultat. Därför är vi fortfarande restriktiva med hur länge han får vara i sommarhagen… och han borde alltså vara den begränsande faktorn för hur länge de får uppleva denna ljuva morgonstund med obegränsat frosseri innan vi hämtar tillbaka dem till mer begränsat bete i vinterhagen.

 

Men icke, det är alltid en tanke, lite nyfikenhet eller upptäckarlust hos någon annan som sätter den gränsen. Helt plötsligt, ofta redan efter en halvtimme-trekvart, så börjar något av fåren undra var vi är och om det finns något spännande på gång uppe på gården. På något vis verkar de i dubbel bemärkelse vara ”mätta” på, och av, den ljuva morgonstunden vid frukostbordet och är nu redo för mer sociala aktiviteter där ”prat går före mat”. Denne får då oftast de andra med sig… Lillan stannar ibland hos Pompe… och så är rymningen ett faktum. Eftersom vi ändå brukar ha en timme som gräns för Pompe så sätter vi inte på elstängslet vilket fåren givetvis har kollat upp. Så där kommer de spatserande upp på gårdsplanen. Ser de oss inte så ropar de på oss, går och kikar in i alla öppna portar tills de hittar oss. Då ska det klappas och undersökas en stund innan skålen med havre, eller deras favorit – hönsfoder, tas fram som lockelse och jakten tillbaka till vinterhagen är igång. Lockbetet är mest symboliskt och det blir inte många korn godis till var och en så man kan tro att det är den vilda sociala leken som de längtar mest till. Det är nästan att de lyckas sätta krokben på en innan vi kommer till vinterhagen och där hinner skålen knappt nudda marken innan alla är på den… Ebba jämförde det mycket träffande med en tekning i hockey där nu fyra mycket lurviga spelare på pinniga ben slåss om ”pucken”. Det är så uppenbart att detta ”liv och kiv” vid efterrätten lika mycket handlar om en rolig och busig guldstund för de fyra… tar man två skålar så slåss de nämligen alla kring en skål i taget, vilket ju annars verkar lite fårskalligt.

 

Vid det här laget brukar Pompe också visa tydliga signaler på att han saknar både sina flockmedlemmar och vinterhagen med sin svala ligghall. Han står då vid grinden och väntar, eller om den lämnats öppen, så strosar han också upp till gårdstunet och inväntar att vi ska ha tid att öppna stalldörren åt honom. Kanske lika bra att ordna hov- och klövanpassade grind- och dörrhandtag… men för säkerhets skull inte till hockeyförrådet.

Publicerat

Fredagsfärdig i dubbel bemärkelse

Sedan vi flyttat till gården har fredagskänslan inför helgledigheten mer eller mindre försvunnit. Numera spelar det oftast ingen större roll om kalendern visar att det är fredag- eller måndagseftermiddag. Man skulle ju kunna tro att vi därmed, såsom Pippi Långstrump som vill gå i skolan för att kunna få sommarlov, saknar vardagsrutinen med jobb 8-5 för att få tillbaka den tidigare så speciella frihetskänslan kopplad till just fredagseftermiddagarna. Inget kan dock vara mer fel… vi föredrar fortfarande upplevelsen av småbrukarens frihet som på något vis finns med i alla sysslor under alla dagar och tider.

Tankarna kring detta kom dock när vi den här fredagseftermiddagen avslutade ett omfattande planteringsprojektet av ängsblommor som pågått under några veckors tid. I samma veva som sista plantan satts ner i jorden och alla tidigare tomma fält i cirkeln nu fyllts med småplantor infann sig den gamla upplevelsen av tillfredställelse av att knyta ihop säcken och se fram emot ”fredagsmyset”.

Nu blev det förstås inte riktigt så, för på vägen hem, hittar Julia, som så ofta, några andra roliga utomhusprojekt som lockar fram ”ska bara”… vilket förvisso till sist fick oss att uppleva känslan av fredagsfärdig men mer med betoning på ”färdig”, då vi stupar i säng direkt efter middagen, men tillfreds vid tanken på den blomsterprakt som nästa år kommer glädja alla… måndag som fredag. Vi och veckan är slut – cirkeln är sluten.

Publicerat

Komplicerade och förlegade bi-lagar

Det blir alltid en liten höjdpunkt på dagen när biodlare Sven-Olof Sundin kommer förbi för att titta till bina. Besöken är förknippade med praktisk genomgång av kuporna och kontroll av binas välmående men också lika ofta med diskussioner och kunskapsöverföring om allt mellan himmel och jord som hör till en biodlares vardag. Den här dagen gjorde vi en liten djupdykning i ”bi-lagarna”.

Tidigare i historien var förhållandena kring biodlingen sannerligen inte lika hobby-betonat som idag. Biodlingen var en utomordentligt viktig ekonomisk faktor, och det fanns tydliga regler kring ägande och beskattningen – alltså inte bara av bina, som vi beskrivit tidigare, utan också av ägaren av bikuporna, vilken delvis erlades i form av vax och honung.

I byggningabalken med ursprung ifrån 1736 ligger gamla formuleringar kvar som grund för lagtexterna om bin idag och kan ibland vara lite svårtolkade. Exempelvis beskrivs ett tämligen komplicerat ägandeförhållande när det kommer till bisvärmar, som förr hade ett stort värde, som landat på annans mark:

1§ Flyga bi bort i annans skog, och följer ägaren dem till stock och hål, märker samma träd, och giver det byamän tillkänna; have ingen våld honom dem förtaga. Haver bisvärm satt sig i bärande och fridlyst träd; då skall den stockas, och ej träd huggas, eller spillas, vid bot, som i 13 kap. är sagt. Är den i annat träd; hugge neder, och tage bi sin saklöst.
2§ Hittar man bi å egen bolstad, eller den han äger lott i; vare hans, som hitte. Är det landbo; njute han tridjung, och jordägaren två lotter. Hittar man dem inom annans hägnad; njute ingen lott därav: hittar man dem utom hägnad, i annans skog och mark; äge tridjung, och jordägaren två lotter. Säga tvenne sig samma bi hittat; njute han denna hittelön, som först lyste. Om den, som å annans ägor hittar, och ej lyser, utan borttager, och om den, som med mat och bete till sig lockar annan mans bi, urskils i missgärningsbalken.

Idag gör de flesta markägare inga anspråk på del av bisvärmen utan är oftast lättade och glada om man tar bort en bisvärm från deras mark. Sven-Olof belyste detta med en historia om den bisvärm som gjort sig hemma-stadd fem meter upp i ett träd utanför Rådhuset i Söderhamn och hur kommunalrådets dvs. ”byamännens” förlängda arm, polisen, ringt Sven-Olof för hjälp med att ta ner svärmen. Samme polis var minst sagt lättad när Sven-Olof från en av brandkårens bilar tagit ner och sedan, efter att först ha kontaktat polisen och undrat var de ville ha sin del av svärmen, även tog hand om hela svärmen.

Angående dagens beskattning av biodling så gäller, liksom all hobbyverksamhet som kan ge vinst, fortfarande att den ska beskattas – nu dock i reda penningar. I dessa tider när vi alla bör hjälpa till med att öka den biologiska mångfalden så kan man ju tycka att de som bidrar med att hålla med dessa livsviktiga ekosystemtjänster helt borde undantas ifrån beskattning av den verksamheten. När de ändå formulerar om lagtexten så kanske den också ska kompletteras med motsvarigheten till en annan gammal lag – den om humlestörar som skulle finnas på alla gårdar – idag borde det nog finnas en motsvarande för bikupor.

Publicerat

Storstädning på Ranbo

Jaha, vad hittar de på för snurrigt på Ranbo idag då?… kanske förbipasserande tänker när de ser oss fara fram med dammsugare och sopkvastar bland ängsmattorna.

Ja, udda är det väl, men inte fullt så galet som det ser ut. Vi har inte drabbats av städmani… då hade det varit mycket lämpligare att först höja nivån inomhus. Utan här handlar det om att optimera förutsättningarna för framtidens ängsblommor. Alla frön som ramlat ner under ängsblommorna under mognadstiden blir synliga först när alla plantor skördats, och visar nu på en möjlighet till dubblerad skörd. Man förvånas över hur finurligt fröställningarna utvecklats och de facto innehållit mycket större mängder av frön än vad fröställningen ser ut att kunna bära. I detta skede går det helt enkelt inte att bara gå vidare. Inte när man ser hur många potentiellt spirande liv som ligger kvar i sorgliga högar på det ofruktbara plasttäcket. Som om de blivit lurade att släppa taget ifrån moderplantan ångrar de sig nu och sorgset ber om att få bli insamlade igen och få en ny chans att visa hur vackra och nyttiga de kan bli om vi bara ger dem de rätta förutsättningarna.

Käthe, som ivrigt dammsuger mellan plantorna lyckas snabbt fylla den ena behållaren efter den andra med de små fröna. Samlar- och städlusten är på topp… Fröna ligger nu i säkert förvar med förnyade förhoppningar om en spirande framtid. Käthes föräldrar hoppas nog lika mycket, men fokuserar då på helt andra aspekter… att det är denna nyfunna energi och städlust som ska fortsätta att spira och att hon även hemma, kommer fara fram som en magisk virvelvind med dammsugare och sopkvastar bland de äkta mattorna. Torbjörn som har lämnat sina tonåringar hemma inser förstås att det senare är en löjligt bortkastad förhoppning. En motsvarande vardagssyssla hemma går ju aldrig upp emot en sådan originellt snurrig dagsaktivitet på Ranbogården.

Publicerat

Blom- o istid för skörd

Under denna period av sommaren kan känslan av hur alla läckerheter som naturens skafferi erbjuder, och som bara ropar åt oss att ta vara på dem, stundtals upplevas övermäktig och det är inte sällan som vi överraskas av att plötsligt inse hur vissa råvaror måste plockas och skördas ”nu” för att chansen inte ska gå en förbi. Den här kvällen var en sådan – både älgörten och rallarrosen hade förgyllt gångstigen ner mot dammen under vad som tedde sig som ”ett par dagar” då Julia förskräckt insåg att om vi inte gjorde slag i saken så skulle det kommande året upplevas betydligt fattigare om inte de kära måltidsdryckerna av dessa blommor fanns med på bordet.
 
Tack och lov för att skördeinsatsen av dessa båda blommor är synnerligen enkel och snabbt genomförd liksom den efterföljande förädlingen, som i stort sett följer receptet för fläderblomssaft.
Ifall stunden för skörd överrumplar en till den grad att man efter plockningen inte hinner med förädlingen så går det utmärkt att frysa in blommorna för att senare, vid behov och då tillfälle ges, ta fram de nedfrusna blommorna och tillverka den mängd dricka man behöver. Då de är synnerligen koncentrerade i sin smak, där endast 75 gram räcker till en sats med koncentrerad dricka på 2 liter, så tar det upp väldigt lite utrymme i frysen ifall man dessutom suger ut luft från påsen.
Mormor Inger som är född på 1930-talet är uppvuxen före frysskåpens intåg, i en tid då man förutom att lagra sommarsäsongens råvaror och förädlade produkter i gårdens jordkällare även använde ännu mer coola tekniker. För extra kyla lagrades isblock, som skördats ifrån sjöarna på vintern, i stora högar under halm och sågspån. Detta ”naturens frysskåp” gjorde att mat kunde lagras till långt in på året – i bästa fall ända fram till nästa ”istid”. Isblocken levererades nämligen av ”iskarlar” till hushållen där man placerade dem i isskåp. Det är idag kanske svårt att föreställa sig hur stor den här hanteringen var, men som exempel kan nämnas att USAs export av isblock i slutet av 1800-talet, mätt i dollar, endast överträffades av den av bomull.
 
Med tanke på alla läckerheter från naturens skafferi som vi skulle vilja lagra inför vintern tillsammans med den ökade takten som gårdens två frysar fylls på så är kanske denna gamla frysmetod intressant att lägga till på listan över gårdens nya utvecklingsprojekt?! Men det blir i så fall för nästa år … i år har definitivt tiden och chansen för is-skörd gått oss förbi.