Glada och tacksamma över att äntligen få tid att pyssla om och bädda ner de tusentals små kålplantorna, som sedan april stått på tillväxt och tålmodigt väntat på friheten i friland. Friland är ett odlarbegrepp för utomhusodling som denna dag ”andas” så rätt inte bara för plantorna utan lika mycket för oss… till att börja med, vill säga.
Några intensiva timmar senare lyfter vi vår fokuserade blick från myllan, sträcker på de stela ryggarna och blickar ut över det fullbordade verket… med tankar som går till våra förfäder som på liknande sätt måste ha pustat ut, nöjda efter ett tungt dagsverk över att ha fått viktiga delar av det kommande årets matförråd ner i jorden för tillväxt. Plötsligt känner vi också, med en växande klump i halsen, deras fasa och förtvivlan när vi inser vilka ondskefulla aktiviteter som försiggått i det fördolda alldeles bakom ryggen på oss och med en ödeläggelse som är lika total och som skett i precis samma takt som vårt dryga arbete då vi skapade, byggde upp och planterade liv. Inte ens vår ”alltid misstänkt lystrande, spejande och vakna vakthund” märkte vad som hände.
Horder av pyttesmå gråaktiga bevingade energiska varelser lyfter i samma stund som vi stryker handen över plantorna samtidigt som horder av pyttesmå ”fallskärmsförsedda” larver ramlar ner från bladen… eller det som för bara några timmar sedan var blad. På flera av de tidigare så stolta friska bladen återstår nu bara bladnerver, som rangliga skelett och känslan av att bevittna utbredningen av en växande kålkyrkogård väcker först förskräckelse, besvikelse, ilska … och sedan handlingskraft. Utan någon egentlig grundläggande research antar vi att slaget nu står mot den illa beryktade kålmalen och dess larver.
Mitt i katastrofen skänker vi en tacksamhetens tanke till de kvarvarande påsarna med Turex, som förra säsongen räddade plantorna från kålfjärilsinvasionen. Detta biologiska medel mot fjärilslarver som äter på grönsaksblad – ofarligt för alla andra. Samtidigt som vissa plantor får en dusch av det, så utförs handpåläggning i andra delar av kållandet samt vattenbombning för att med alla medel försöka hejda den, till synes, exponentiellt växande förödelsen.
Ödmjukheten inför våra förfäders oro och umbäranden kan i stunder som dessa knappt bli större, likaså vår empati för den pressande vardag som präglar många av världens jordbrukare. I takt med klimatförändringarna blir situationen än mer svårkontrollerbar. många studier visar hur den psykiska och fysiska ohälsan skenat bland bönder… och i matjordens mikroliv i t.ex. USA, Australien och Indien, länder som under de senaste åren drabbats av extrem torka och skadeinsekter.
Enligt vissa pedagoger bör ”storytelling” avslutas med ett gott slut för att berättelsen på så vis bättre ska befästas i minnet. För Ranbos del kan vi på tidig morgonkvist med viss försiktighet konstatera att kyrkogården inte verkar ha expanderat under natten. Hur natten för världens alla bönder och ”kornbodar” varit törs vi dock inte uttala oss om… och om slutet på sikt ska bli gott i det perspektivet behöver vi alla hjälpas åt. Bara tänka globalt – och bara handla lokalt.