Drivcikoriornas första glimt av dagsljus får idag, dagen efter vintersolståndet, symbolisera övergången från årets mörkaste dag till den ljusare tid som vi nu går mot. För flera veckor sedan ställde vi med viss skepsis in hinkar, proppfulla med plantor bestående av endast rötter och kala stjälkar, i en sval och mörk garderob för att – utan någon som helst fotosyntes – se om späda skott av drivcikorian skulle börja utvecklas. Enligt fröhandlaren kunde vi förvänta oss små mjälla delikatesser, långtifrån sensommarens enorma men bittra bladverk. Med facit i hand så räckte uppenbarligen sommarens intensiva solljus till för att tillräckligt med energi skulle lagras i rötterna och, i garderobens mörker, ge växtkraft till skotten. Och ja, de späda och bleka bladverket förhöjde onekligen middagens äggstanning. Nästa gång vi slentrianmässigt beklagar oss över vinterns få ljustimmar ska vi påminna oss om de tappra små skottens mörka leverne – i jämförelse med de minuter dagsljus som de fick den här vintern – så har vi badat i dagsljus… allt är relativt.
En Annorlunda Hälsingegård
