kanske säger ”Jaha, det var mycket jobb för 72 kg vatten och 3 kg cellulosa – som kroppen ändå inte kan ta upp”. Tur nog tillhör alla här på gården generellt den första gruppen.
Nästa år…, för att ytterligare visa vår uppskattning, så ska även slanggurkorna, på samma vis som rosenbönorna, få klättra uppför ståndsmässiga 1700-tals klätterställningar och få en mer upphöjd position vilket antagligen leder till att de också sträcker på sig lite extra och får en rakare hållning… inte för att vi dömer någon efter utseende, men om de nu tänker fortsätta komma i sådana hiskliga mängder så är ju raka gurkor lättare att packa, vilket faktiskt var argumentet för klassificering av raka gurkor, vilket senare ledde till en av många felaktiga myter om att en galen EU-lagstiftning t.ex. skulle förbjuda krökta gurkor.
Sommarens prioriteringar – där klätterställningarna hamnade allt längre ner på listorna ju längre tiden gick – medförde förvisso något krokigare gurkor men i övrigt en fantastisk tillväxt och smak – uppenbarligen är det inte helt fel med några lata sommardagar i horisontellt viloläge i varma bäddar på friland. (Hmm, kanske något att försöka prioritera in för oss själva också nästa sommar.)
Nästa år… då ska det kanske ändå inte odlas fullt sååå många frilandsgurkor. När t.o.m vår smörgåsgurksälskande vän Lena inte kunde annat än ta sig för pannan och utropa oj, oj, oj då hon fick se den överfyllda skottkärran och slogs av insikten kring hur många inläggningshinkar som skulle fyllas de närmaste dagarna och hur många leverpastejsmackor med inlagd gurka hon måste konsumera i vinter.
Men med lite variation i lagringen – där även mjölksyrade gurkor ska få sin plats i hinkar – så kommer det nog inte finnas fog för Sven Lidmans bevingade uttryck om att Lenas ansiktsuttryck ”liknade en som svalt en saltgurka på tvären”.