Vi i Mo har tur som bor precis i ett gränsområde mellan många olika naturtyper. Alla naturtyper har sin charm, men uppvuxna med sommarminnen från de kustnära sörmländska hällmarkstallskogarna så väcker denna naturtyp alltid lite extra varma känslor hos oss.
Man ser långt mellan trädstammarna och man får ofta glimtar av horisonten däremellan, samtidigt som de tillsammans med de böljande bergsklackarna döljer vägen framåt lagom mycket för att nyfikenheten ska väckas, hållas vid liv och få en att hela tiden vilja upptäcka mer… vad finns bakom den kullen, och variationen är så stor att man aldrig blir mätt på intrycken, plötsligt dyker en liten ”norrländsk” myr i miniatyr upp eller ett spännande blockparti… kan det finnas en grotta!?
Det är, som ofta i Sveriges natur, inlandsisen vi har att tacka för denna ”nordiska” naturtyp. Det av isen barskrapade och slipade urberget, som låg högt men ändå under havsnivån, och som vid landhöjningen spolades rent av vågorna och lämnades som detta karga landskap. Det är främst tallar som klarar att leta sig fram i sprickor i berget för att hitta tillräcklig jordmån. Eftersom de växer glest blir det ofta knotiga, grovgreniga lågväxande träd vilket inte är någon bra produktionsskog men har därför också oftast lämnats ifred och har fått utvecklas med en väldigt naturlig karaktär med träd av alla åldrar, torrakor och lågor (liggande döda träd) där de senare klarar sig länge eftersom de ofta ligger torrt med få nedbrytare.
Det är ju långt ifrån en vanlig miljö för hästar kan man tycka, men Pompe, som inte alls blivit bortskämd med sina ”fria” skogspromenader, axlar utan tvekan sin uppgift som transport åt Julia, och verkar också tycka att variationen och utmaningarna i växlande terrängen är stimulerande. Håll med om att även han verkar stå och beundra utsikten från sin upphöjda position på urbergshällen.