Kategori: Köksträdgården

Efter plöjning, harvning och fräsning återstår tidsödande krattning för att få bort tuvor och stenar. Tidigare upplevde vi att bar jord signalerade ordning och reda samt var vackert – men efter att ha fått upp ögonen kring problematiken med jorderosion där vind och vatten för med sig matjord ut i vattendrag med konsekvenser av dramatiskt minskade odlingsbara jordar på vår planet så vill vi nu så fort som möjligt ordna med täckodling för att skydda jorden och alla dess mikroorganismer … och de är många. Bara i en tesked jord kan det finnas upp till tio miljarder bakterier och hundratals meter svamphyfer som alla bidrar på sina sätt. Men innan vi hunnit ordna med täcket så får vi ändå beundra den konstnärliga tolkningen av en japansk trädgård som våra fyrbenta vänner ovetandes skapar när de efter en, i deras tycke, lite väl händelselös dag väljer att sova bort en stund.

Dagens engelska namn strawberries (eller egentligen garden strawberries till skillnad från sina ursprungliga vilda släktingar smultron, wild strawberries) skulle ju kunna kopplas till att jordgubbsplantorna ofta odlades i halmtäckta odlingsland. Halmen bidrar ju till att både vattenavdunstning och ogrästillväxt minskar och dessutom hjälper halmen till att hålla jorden varm och jordgubbarna rena. Problemet med den namntolkningen är dock att redan de vilda släktingarna, smultron hade börjat kallas strawberries i England trots att de tidigare kallats earth-berries precis som i Tyskland (erdbeere), Danmark (jordbær) och Sverige (jordgubbe). Namnet ”strawberry’s ursprung är därför fortfarande olöst. I Sverige kom de större ”smultronen” på slutet av 1700-talet. De var en hybrid mellan välsmakande scharlakansmultron ifrån nordamerika och jättesmultron ifrån Chile och kallades då i Sverige först för ananassmultron från sitt latinska namn, Fragaria Ananassa. Namnet jordgubbe fanns ju redan men användes då på dess släkting parksmultron. Men i takt med att de stora gubbarna vann i popularitet och tog över parksmultronens plats i köksträdgårdarna så övertog de även namnet. Ordet gubbe i namnet kommer inte av dagens koppling till en liten, äldre man utan är egentligen en koppling till en äldre dialektal benämning för en liten klump. Nuförtiden är det svårt att få tag på halm, så hos oss får det istället bli hösilage i odlingen – tveksamt dock att vi kommer saluföra dem som silagesberries… inte ens till utländska små klumpar.

OK… vi inser att det här arbetet kanske behöver förtydligas för de som promenerandes numer passerar vårt tidigare ganska ordinära grönsaksland. För att rädda några av dessas nattsömn, och kanske framförallt vårt rykte, så kan vi avfärda de först associationerna som verkar väckas … nix, det är inte någon arkeologisk utgrävning, inte heller en symbol för någon religiös dyrkan eller signaler till utomjordingar á la von Däniken… och inte heller vallgravar mot spanska skogssniglar, inte någon labyrint eller en husgrund till ett cirkulärt lågenergihus. Vi är förresten inte säkra på att ni blir mindre sömnlösa när ni får förklaringen så vi kan lika gärna låta er grubbla lite till… Några ”ledtrådar” då: – ett praktiskt exempel på biomimik för ett tämligen jordnära ändamål. Tältpinnarna i centrum utgör en cirkel med diametern 70 cm och linan som fästs runt dem har utgjort redskapen för att skapa grund-designen. Jordvallarna kommer snart fyllas på med grönmassa och …  Ja, här lämnar vi med en ”cliff-hanger” och låter era idéer och … vår ”skapelse” växa fram lite till. Något ska vi väl ha att roa oss med under tiden som ytterligare några tusen spadtag ska tas och ryggarna krokna. Missa inte nästa avsnitt!

I höstas sparades jordgubbsrevor, som var extra stora, i krukor som grävdes ner bredvid moderplantorna och nu är det dags att ”klippa navelsträngen” (revan) från moderplantorna för att låta de tuffa småplantorna komma ner i egna rader i det utökade jordgubbslandet. De små plantorna ska där få pusta ut efter en något kärv start i livet och i lugn och ro bilda fler rötter och blad och kanske … ”bilda sig själva lite” från alla tidningar som de omges av. För att skapa de lugna förhållandena, hålla kvar fukten och ogräsliga konkurrenter i schack så kommer nämligen ytorna runt dem täckas med diverse tidningar under ett hösilagetäcke… som hos de flesta riktigt unga, så är det väl främst serierna som fastnar… men med tanke på hur många plantor det är nu och hur många kloka individer som lantlivet verkar fostra så kanske vi kan få en och annan särskilt begåvad ”jordgubbe” också… skulle nog kännas extra friskt att rösta in på några tomma platser bland de tidigare aderton.

Sand- eller s.k. dynamitodling, egen åkerjord – eller ekologisk köpejord – nu återstår att se vilken jordmån som tomatplantorna föredrar. Pallkragarna har delats in i fyra segment som fyllts med de olika förhållandena men gemensamt för dem alla är täcket av grönmassa, som ska bidra med extra näring, samt de första veckornas rikliga bevattning. I en vadhållning skulle nog vi, och många andra, satsa på den ekologiska köpejorden medan knappast någon skulle lägga sin insats på plantorna som enbart växer i sand… en riktig högoddsare. Nu återstår att se vad tomaterna tycker – om några veckor lär vi få svaret. Tänk om det skulle vara så bra att vår egen åkerjord från köksträdgårdslandet vinner…spännande! Fortsättning följer.

Vilken potatisbonde som helst skulle skeptiskt rynka på pannan om hen fick se den spabehandling som vissa av våra sättpotatisar får vara med om. Potatisen – som är bland den tåligaste av de tåliga – brukar få groddas bäst de kan i sina säckar och sen utan större pardon få ett fritt fall på någon meter ner i plogfåran. Men i vår iver att försöka tidigarelägga skördeklara potatisar – innan bladmöglet kommer – så testar vi alltså att låta dem växa till sig med blast, och rötterna i lite jord och dagligt umgänge med gott sällskap av fåren och Pompe i stallet. Daglig bevattning, lite extra ljus, värme och extra svängrum för rötterna ger resultat … men det kommer givetvis kräva en fortsatt omhuldad hantering i planteringsstadiet då småplantorna måste med varsam hand läggas ner i jorden. Återstår att senare i sommar utvärdera om ”kunderna” i Ranbos Potatis-spa uppskattade behandlingen tillräckligt för att motivera samma behandling för nästa års kull … eller om de ska få återgå till den långa traditionen av att möta plogfåran på fältet med den numer så populära trenden även på människors nöjesfält, dvs med en kittlande känsla av ett fritt fall.

Att omskola sig associerar de flesta med en utbildningsinsats till nytt yrke, men i odlingssammanhang syftar begreppet omskolning framför allt på själva flytten – omplanteringen- från en mindre till en större kruka och de möjligheter till ökad näring och tillväxt som det större utrymmet och den mer näringsrika jorden erbjuder. Fast den begreppsförklaringen visar sig nu lite snäv och borde faktiskt utökas att jämföras med just vårt behov av omskolning emellanåt … för det handlar i allra högsta grad också om en plantas flytt till ”ny studieort” och de krav på ny kunskapsinhämtning som det innebär. Relativt ny forskning visar på växters många förmågor där de, i likhet med oss människor, känner, luktar, kommunicerar, rör på sig, matar sina ungar – och mot bakgrund av detta innebär ju en flytt till ett helt nytt större ”livsrum” en oerhört dramatisk och omvälvande situation att förhålla sig till för plantan där en stor del sannolikt handlar om att snabbt hämta in kunskap om sin nya omgivning, nya klasskamrater, mat och fikamöjligheter, vad behöver jag ändra på för att klara mig, eventuella hot ifrån de större och skrämmande längre bort på skolgården, perioder med löss och annan ohyra… att ”sätta sig på skolbänken” för omskolning helt enkelt. Det dröjer säkert inte länge förrän nya rön visar på plantornas matematiska och logiska förmåga. Om vi inte skärper oss i vår skogs- och naturvård så kommer de rent av vandrande ner ifrån sluttningarna för att tala allvar med oss, precis som i ”sagan om Ringen”, när de har fått nog.

När leveransen av växthusplasten dröjer kommer släpkärran till stor hjälp. På dagtid kan varmvädersväxterna köras ut på gårdsplanen – täckta med fiberväv och/eller byggplast – och enkelt flyttas runt beroende på hur sol- och skuggförhållandena ändras under dagen. På kvällen bäddas de in under säckväv och körs in i ladan igen. Men den dag småplantorna behöver större växtutrymme gäller att det något mer stationära växthuset står klart eller så får väl det mobila utvecklas och möjliggöra för stadstrendens vertikala odlingssystem…

Nu är risken för frostnätter över – i alla fall om man litar blint på statistiken. Enligt SMHI så är nämligen 15 maj datumet för den sista frostnatten i det här området. Det är ju tydligt från bilden att många av våra förkultiverade plantor längtar, och försöker slita sig för att komma ut till solen. Med dagens forskning som visat hur även växter kommunicerar så har de säkert också tagit del av SMHIs statistik och man kan nästan höra den gemensamma irriterade frustrationen – ”Kom igen, fegisar” som syftar på oss som inte släpper ut dem i odlingslotterna… Men då har de förstås trillat i en av fällorna som lett till uttrycket ”Lögn, förbannad lögn och statistik” – (en berömd fras ofta felaktigt tillskrivet Mark Twain, som själv, troligen lika felaktigt, tillskrev det den brittiske premiärministern Benjamin Disraeli). Det datumet är ju bara det mest sannolika och det kan mycket väl inträffa både tidigare och senare. Till exempel så glömmer de väl, eller låtsas glömma, hotet från järnnätterna – de enstaka frostnätter som i Mellansverige ofta sagts inträffa natten till den 2 juni och nätterna mellan 13 och 18 juni. Nja… här visar det sig faktiskt att statistiken snabbt kan slå folktron på fingrarna. Det finns nämligen inget statistiskt stöd för den gamla uppfattningen. Uttrycket tros dessutom vara en felöversättning av den tyska bondepraktikan, där några specifika dagar i maj, på samma sätt, uppfattats vara särskilt frostkänsliga. De beskrivs med uttrycket ”Eisheilige”. Svenskarna verkar sen ha blandat ihop det tyska ordet Eis (is) i detta uttryck med ordet Eisen som betyder järn. Lite snopet kan man tycka – både ordförväxlingen och det faktum att folktron fortfarande fram till idag har bidragit till många onödiga oroliga nätter för flera av oss ängsliga odlare. Antagligen dags att lyssna till plantornas demonstrativa ”kroppsspråk” och tydliga signaler om ”ropen skalla – odlingslott åt alla”…. Eller stopp ett tag… Hur var det nu igen med statistiken? Konfidensgraden för att det inte ska komma en frostnatt efter 15 maj är ju faktiskt bara 50%? Vilket datum motsvarar då ett konfidensintervall på 99%? Och är våra ansträngningar fortfarande då inte mer värda än att riskera dom för 1% sannolikhet för ytterligare en järnnatt? Kanske bäst att följa bondepraktikan trots allt.

”Den som väntar på något gott… ”– Boka in våren 2020 redan nu! Då kan vi och ni besökare njuta fullt ut av nyskördad grön sparris här på Ranbogården – en av säsongens kanske läckraste primörer. Tills dess får vi ge oss till tåls och njuta endast av åsynen av de ormbo-liknande plantornas uppväxt. Redan i sommar förväntar vi oss dock en förvandling från den ”fula ankungen” till 1,5 meter ståtliga, gröna, vajande plymer med dekorativa röda bär. Då plantan är inne på sitt tredje år kommer vi sen äntligen, så snart skotten växt cirka 20 cm – och det kan gå fort, med upp till tio cm per dygn – obarmhärtigt men med varsam hand knipsa av och servera dem – ända fram till midsommar – då måste sparrisen få en chans att samla kraft och återhämta sig till efterföljande år. Och så kan det förhoppningsvis fortsätta, om allt går väl, ända fram till år 2060 – hurra för fleråriga grönsaker! Den vita sparrisen skiljer sig en hel del från den gröna och är på ingalunda vis förstadiet till den mjukskaliga gröna mjälla sparrisen. Den vita är en ”listigare” sort – med hårt skal som ”försvarssköld”, lite beskt innanmäte och som ska gömmas och skördas, under jord. Får den växa upp ovan jord, bidrar klorofyllet till en – förvisso vackert grönfärgad … men hårdskalig, något besk grön sparris– olik den mjälla mjukskaliga sparris som vi i Sverige vanligtvis förknippar med grönsparris. I medelhavsområdet är dock dessa grönfärgade vita hårdskaliga sparrisar omåttligt populära. Som nybörjare siktar vi in oss på dessa först till våren 2024. (observera snömängden för knappt två veckor sedan).