Kategori: Gårdsbyggnaderna

Bron Bifrost, den bävande vägen, som förenar människornas Midgård med asarnas hemvist Asgård, allt enligt Nordisk mytologi. Om man föredrar irländsk folktro så nyttjar man kanske istället regnbågen till att leta upp Leprechauns gömda guldskatt… bara man ser upp för den lilla pysslingen själv, som inte räds att ställa till med otyg för sökarna. Sen finns det ju de verkligt fantasifulla som tror att det är ett optiskt-meteorologiskt fenomen där solljus bryts vid passage av vattendroppars yta, reflekteras mot dess inre bakre yta och sedan bryts igen på väg ut ur droppen. Vinkeln på ”spegeln ” i förhållande till solen och personen som betraktar måste vara rätt, vilket skulle förklara att reflektioner bildas bara där vinkeln är 40-42° ifrån solljusets infallslinje rakt bakifrån dig, vilket innebär en båge över himlen. Att solens vita ljus blir uppdelat i regnbågens alla färger förklarar de med att de olika ljusfärgerna bryts olika mycket vid dropparnas yta och därmed separeras och sprids ut i ±1°, med blått underst och rött överst. Hmm… då skulle man ju kunna tänka sig att det ljus som studsar två gånger inne i droppen innan det reflekteras tillbaka, skulle synas som en svagare och inverterad regnbåge vid 50-53°. Det har ju faktiskt inte asatron någon bra förklaring till så om dessa fantasifulla människor, som också kallas fysiker, skulle ha rätt så måste man ju faktiskt tycka att verkligheten överträffar dikten.

Under sommarhalvårets kvällar, nätter och tidigt på morgonen och framför allt inne bland träden så händer det ofta att även vinden sover varför alla skogssjöar och tjärnar då ter sig som speglar i landskapet. Här syns Ranbodammen innan väckning… eller vänta nu … har bilden hamnat upp-och-ner? Några timmar senare då markytan, speciellt under molnfria dagar, värmts upp av solens strålar och den marknära varma luften stiger uppåt så vaknar den härliga sensommarvinden till liv igen och spegelytan är som bortblåst.

Inte konstigt att skogarna förr ”beboddes” av så många naturväsen; skogsrået, sjörået, tomten, näcken, troll och vittror… En dimbeslöjad stilla tidig morgon på landet kan ju få den metafysiska dimensionen i fantasin att växa hos vem som helst.
I väntan på solljuset (som ju förstenar trollen och skrämmer de flesta andra knytt) så är det nog bra att för säkerhets skull ändå ta med sig en silversked eller en stålkniv, metaller som trollen fruktar, på morgonrundan i skogen för att minska risken att råka ut för bergtagning och bli lurad till boningarna i berget. Det skulle ju vara förödande att drabbas av det förändrade sinnelag som tidigare bergtagna – men frisläppta människor – råkat ut för i historien (för inte var det väl ett sätt att förklara psykiska sjukdomar…). Schhh… svaga toner hörs från Ranbobäcken… den översinnliga näckens fiolspel?! … eller bara Richards spotifylista som glömts att stängas av på datorn över natten? Jag väntar med att undersöka – helt klart roligare att ibland leva lite i gränslandet till de överjordiska! 

Kvällsljuset är bedårande – och likaså det tidiga morgonljuset. Våra jordbrukande förfäder var väldigt kloka då de ofta anammade ”tupplur mitt på dagen” och därmed mäktade med både tidiga morgnar och sena kvällar… och visst måste väl även de, trots mestadels krökta ryggar och fokus på åker- och trädgårdsfåror, hunnit med och orkat lyfta blicken ibland och njutit av det magiska ljuset.

Stephen Bennet byggde på 1700-talet upp Ranbos trädgård efter engelsk parkanläggningsstil – en stil som med sina mjuka naturliga former och lummiga grönska bröt mot den franska stilens regelbundenhet, fyrkantiga former och tuktade växtlighet. Men allt är relativt eller föränderligt… Fortsätt läsa ”Stilenlig bakgård?!”

Det sena 1800-talets fängelse på Ranbo. Fjärdingsman Anders Persson kunde tillfälligt härbärgera förbrytare i väntan på vidare transport eller bara överförfriskade att sova ruset av sig i det gamla härbret. Värre platser för sonande av synder är inte svårt att finna och kanske hann en och annan intern tom njuta lite av utsikten från de gallerförsedda fönstren. Fortsätt läsa ”Arresten på Ranbo”

Redan de första ägarna till Ranbogården hade helt klart en känsla för vackra utsikter med blå berg i horisonten i flera riktningar. Den gamla boplatsen, låg nämligen här, ca 200 m från nuvarande placering. År 1726 köpte gästgivare Johan Hök gården. Kanske prioriterade ”turisterna” redan på den tiden ”drive-in hotell” med ”all-inclusive” nära de trafikerade genomfartslederna. Han valde hursomhelst att sälja till Flor linnemanufaktur 1732 som 1736 upplät marken till nye direktören Stephen Bennet som flyttade gården närmare ”storstadspulsen” i det spirande Flor.