Natrix Natrix heter den på latin. Färgen kan variera stort, från grått till svart, över brunt och grönaktigt. Den kan ha svarta prickar i olika mönster på ryggen vilket i vissa fall, vid en första anblick, gör att man kan ta miste på den och den mer vanligt förekommande, speciellt i Norrland, och potentiellt farligare huggormen med sitt mer zick-zack artade mönster. Men för det mesta kan man snabbt konstatera om det är den för oss ofarliga snoken på de två ljusa fläckarna vid nacken som nästan alla individer har. Snoken är också skyggare, snabbare och rör sig mer gracilt än huggormen som verkar veta att den, genom sin beväpning, gör att den inte behöver vara lika försiktig och ofta låter en komma ganska nära. Har man väl noterat de vita fläckarna och den inte slingrat sig iväg i skydd så kan man ju lugnt studera de vackra varelserna närmare. Då kan man notera att de har runda pupiller och ganska runt, glansigt huvud, till skillnad från huggormen som har vertikala pupiller, som en katt, och trekantigt, matt färgat huvud. Snoken är inte ogiftig men de har inga gifttänder utan förlamar sina byten med en giftig saliv som inte påverkar vår hud. Om snoken inte hinner gömma sig så kan det hända att den lägger sig på rygg och spelar död, med tungan hängande utanför munnen. Om man då försöker vända den rätt igen så ska den tydligen snabbt rulla tillbaka till ryggläge igen… så gulligt… Det skulle man ju gärna vilja prova, samtidigt som man inte vill skrämma den i onödan förstås. Har man otur så tar den dessutom till sitt nästa knep, att utsöndra ett illaluktande sekret från körtlar från bakkroppen som, om det kommer på kläderna, är mycket svårt att få bort lukten av. Snoken lever mest på amfibier, småfisk samt enstaka små däggdjur och trivs därför bäst i eller nära vatten och är förstås en god simmare, vilket dock även gäller huggormen i motsats till många skrönor. I likhet med andra ormar så kan den koppla isär käkarna och därmed svälja byten som först ser fullkomligt oöverkomliga ut.
Liksom alla grod- och kräldjur är snoken fridlyst i Sverige. Den är inte hotad men har minskat i antal i samma takt som antalet öppna gödselstackar försvunnit från gårdarna, vilka är de perfekta varma platserna för honorna att lägga sina kokonglika ägg under. Färgen på fläckarna som avkomman kommer att få, från vit, gul, orange till rödaktigt bestäms av temperaturen under vilken äggen utvecklas. Eftersom vi har gott om gödselstacksliknande platser i och med våra täckodlingar så har vi förmånen att få vistas nära dessa underbara varelser ofta och med många trevliga möten. Det rasslar lite överallt när man går omkring och jobbar på gården och även nere vid dammen. Aldrig har vi stött på en aggressiv individ trots att de sägs kunna bli det om de känner sig trängda… så vi tror att vi lyckats förmedla vår kärleksfulla inställning till dem. När vi hade grävt ett djupt hål för att byta kran för brunnsvattnet fick jag i några dagar i början fiska upp både snokar och kopparödlor som inte vant sig vid att ett hål plötsligt kommit till i deras tassemarker, och medan kopparödlorna gjorde en hel del krumbukter för att inte bli räddade så verkade snokarna förstå mina intentioner och lät mig lugnt plocka upp dem med händerna och förpassa dem till mer välkända marker igen. Med tanke på att snokar kan bli upp till 30 år gamla så antar vi också att de förmedlar dessa berättelser om de vänliga homo sapiens på gården till de yngre generationerna som också låter oss gulla med dem när vi hittar de små nykomlingarna under halmbäddarna (att mödrarna har lämnat äggen åt sitt öde redan när hon väl lagt dem kan vi bortse ifrån för att förbättra historien).
Även om vi självklart och gärna erkänner dessa som våra ormar i vårt paradis så gör vi inte den koppling som är den vanligast förekommande. När man ”lärt känna” några av dessa individer närmare så står det helt klart att det inte kan ha varit snoken som fick stå som förebild för att, som orm, så nesligt få symbolisera satan i berättelsen om syndafallet i första mosebok. Vi är tveksamma till att någon orm, eller något annat djur heller för den delen borde ha fått spela syndabock i den berättelsen… det kan bara varit en annan människa som kunde vara så utstuderat manipulativ och medvetet illasinnad att hon lockade ut oss ur en trädgård som försörjde oss med all tänkbar underbar mat bara vi avstod från att bli smarta och ytligt självmedvetna samt i övrigt lät naturen vara i fred.