Nu har de äntligen kommit – de vildväxande smultronen. Smultron är rena hälsobären, rika på järn och kalium och bra att äta vid blodbrist, diabetes, lever- och njurbesvär. För Linné blev smultron ett livselixir och under smultronsäsongen åt han knappt någon annan föda. År 1750 skrev han bland annat: ”… med förvåning har jag sett ”tartarus” (tandsten) under denna föda lösas från tänderna, kroppens hållning blifva rakare, ansiktsfärgen återställas och alla förhårdnader i kroppen upplösas. Smultronbärens doft upplifvar nerverna.” Någon som känner sig hängig? I skogsbryn, ängsbackar och steniga soliga slänter finns alltså lösningen att finna! Och har man inte, som Linné, en stab av pigor och drängar som kan bära hem de dagliga kannorna med smultron – så får man försöka hitta andra effektiva lösningar, t.ex. en tjänstvillig fyrbent vän!
En Annorlunda Hälsingegård
