Publicerat

Får barn leka i lövhögar – hur var det nu igen?!

Svängom med krattorna till barnmusik genom högtalarna får lövkrattningen att gå som en dans. Men hur var det nu då – får barn leka i lövhögar, är inte det farligt?! Anledningen till att många än idag har en vag förvissning om vikten av att hålla barn borta från nedfallna löv i högar har att göra med att man ända in på 60-talet levde med föreställningen att polio (barnförlamning) kunde spridas via högarna av multnade höstlöv. Idag vet vi att polio orsakas av ett virus som bl.a. överförs via droppsmitta från infekterades luftvägar och kommer in i kroppen genom munnen. Sedan slutet på 1950-talet började barn över hela världen vaccineras, och endast i krigshärjade områden där vaccineringen uteblir så uppstår risken för polioutbrott. Mao kan den vaga förvissningen om faran med lövhögar få fortsätta att bli allt vagare. De enda som idag behöver bekymra sig lite för att vistas i lövhögar är förstås igelkottarna och andra djur som gärna övervintrar under det isolerande lövtäcket – för att inte tala om vissa små varelser som tillfälligt bosätter sig däri – vilket kan sluta illa om inte markägaren i sin städiver tar det lite varligt då lövhögarna ska städas bort.

Publicerat

Tryggt boende

Enarna i björkallén huserar fler individer än man kanske anar. Det är ett tryggt och hållbart boende då enar kan bli över 500 år gamla. Den relativt utbredda tron att enen är fridlyst (vilket den inte är) bidrar ju också till att risken minskar för att de små hyresgästernas trädkojor ska bli smörknivar, korgar eller andra väldoftande hushållsredskap. Förr ansågs enar vara magiska och ifall de fälldes skulle olyckan komma… och kanske var och är detta lyckan för de små insekterna – för troligen är det den gamla folktron som än idag ligger till grund för nutida förekommande tro om enarnas fridlysning.

Publicerat

Middagen är serverad

Middagen är serverad… njae, de färska trattkantarellerna skulle nog knappast uppskattas ens för ett inbitet rawfoodgäng. Nej, nu ska de först få torka ordentligt men sen kan de nog komma att uppskattas, när de i diverse tillredda maträtter, hamnar på bordet igen. Men hur mycket av svampen törs vi och besökare äta för att inte som riskera få för höga cesiumhalter i oss. Flera Norrlandsområden drabbades ju av radioaktivt nedfall i samband med Tjernobylolyckan 1986. Cesiumhalterna har minskat med åren och enligt Länsstyrelsen ska normal konsumtion idag inte medföra några hälsorisker. Men det finns undantag där värdena för vissa arter ibland ökar lokalt under något år, troligen beroende på väder- och näringsförhållandena och tiden för provtagning för det specifika året. Man kan själv minska halterna ytterligare (med omkring 80-90% procent) genom att hälla bort vattnet efter kokning av kött eller förvällning av svamp. Vid stekning stannar Cesiumet kvar. Nästa fråga är förstås ”vad normal konsumtion är?”. Svaret belyses kanske bäst med ett exempel; i de fall som man äter svamp med halter på 300 Bq/kg (medelvärdet var 370 Bq/kg för blandade kantareller i Söderhamn 2014 – gränsvärdet för försäljning är 1500 Bq/kg) så kan man äta närmare 150 kg svamp/år utan att cancerrisken ökar. Älgar är ju konsumenter av skogens skafferi och ackumulerar halter från år till år och har liknande medelvärden som för svamp i området. Så även om vi nu skulle avnjuta stekt svamp och älgstek (150 gr) varje dag under ett helt år så skull det alltså inte innebära någon förhöjd risk. För den som vill veta mer http://www.lansstyrelsen.se/…/sa-mar-miljon/miljogifter/Pag…

Publicerat

Utsikt över Florsjön

Utsikt över Florsjön från en av Olbergets brantplatåer. Tänk vad många vackra utsiktsplatser det finns att upptäcka i närområdet. Det verkar finnas något djupt allmänmänskligt i att gilla bergstoppar och vida utsikter vilket bl.a. sporten – highpointing – vittnar om. En del highpointers är så sugna på storslagna vyer att de söker sig till alla världens hörn för att njuta av utsikten från, och utmaningen i att bestiga ”De fjorton” (bergen över 8000m) eller ”the seven summits” (det högsta berget i varje världsdel), medan andra håller sig till ”Nordens fem”. Givetvis erbjuder även Sverige topplistor, exempelvis har det blivit populärt att bestiga ”Sveriges elva 2000 meters toppar” och för den som vill se sig om överallt i vårt avlånga land kan sikta in sig på ”landskapstopparna”. För oss extremt hemmakära så är det kanske dags att ta fram highpoints-listor för Mo sockentak och lyfta fram ”Kronjuvelerna i Mo” socken – med fokus på bästa utsiktsplatserna.. som inte nödvändigtvis behöver vara högst upp på en topp.

Publicerat

Konservera mera

Ättiksinläggningar, syltning, saftning och torkning, bara några av alla de konserveringsmetoder som finns att läsa om i 1930-talets mäkta populära bok ”Hemkonservering – Modern handbok i konservering av bär, frukt och grönsaker”. Idag är det lätt att hitta information på nätet för en hel del konserveringstekniker men förutom att det är lite extra kul att ta del av gammelfarmors gamla kunskapsbank när det gäller att ha koll på mikroorganismerna så är den tämligen heltäckande och redogör även för en hel del svårgogglade metoder. Boken är ett tydligt resultat av den stora kunskapsutveckling och intresse för konservering som skedde alltsedan upptäckten av mikroorganismers inverkan på livsmedel och det faktum att socker blev billigare. Men vad hände sen – vart försvann alla konserveringsburkar och apparater? Jo, frysskåpen och plastburkarna gjorde sina intåg – tidsbesparande och bekvämt (men efter att se de ständigt höga bergen av frysskåp på återvinningscentralen och mikroplaster i miljön kan man undra på bekostnad av vad…). Paradoxalt nog är att den idag så populära mjölksyrningen (med enbart salttillsats) endast omnämns i en bisats i den gamla handboken. Denna gamla metod som tillämpats av många folkslag i världen är onekligen en av de metoder som, trots sin undanskymda roll i ”konserveringsbibeln” överlevt väl i den tuffa frysskåps-konkurrensen. Orsaken till den undanskymda rollen i boken är oklar – var metoden så väletablerad att det ansågs onödigt att beskriva den i boken eller ansågs den inte tillräckligt intressant? Efter ett par intervjuer kan konstateras att mjölksyrningsrecept för exempelvis vitkål till surkål inte tillämpades i trakterna kring gammelfarmors och mormors gårdar i Jämtland och Småland… så där var den i åtminstone inte någon välkänd metod. Tänk om våra gamla släktingar fått chansen att smaka på lite mjölksyrad sommarkål – då är det nog frågan om de trots allt inte skulle behållit sina gamla konserveringsburkar.

Publicerat

Revor som ”provar vingarna”

Phu äntligen ordning och reda i jordgubbslandet. I elfte timmen har vi tagit hand om revorna från plantorna. Efterklokt kan man kanske ifrågasätta om inte sommarens inköp av drygt 200 plantor var en lätt överdriven satsning då varje planta nu bildat rejält med småplantor på de utskjutande revorna… Men samtidigt så känns det ju sällan som att man kan få för mycket jordgubbar. Under rensningsinsatsen har de med störst rotsystem valts ut och planterats i krukor för att nästa säsong få komma ner i jorden i egna fåror i ett nytt land. Återstår nu att klippa ”navelsträngen” (revan från moderplantan) och låta dem ”prova vingarna” litegrann – nedgrävda i jorden, tryggt nära moderplantan – i väntan på att vårsolen lyckas få tjälen ur marken igen. Nästa år ska vi dock se till att starta storstädningen lite tidigare, senast i ”tionde timmen”, och prova direktplantering i nyplöjt land (och hoppa över mellansteget med krukor)… En genväg som förhoppningsvis inte är en ”sen-väg”.

Publicerat

Verkligheten överträffar dikten

Bron Bifrost, den bävande vägen, som förenar människornas Midgård med asarnas hemvist Asgård, allt enligt Nordisk mytologi. Om man föredrar irländsk folktro så nyttjar man kanske istället regnbågen till att leta upp Leprechauns gömda guldskatt… bara man ser upp för den lilla pysslingen själv, som inte räds att ställa till med otyg för sökarna. Sen finns det ju de verkligt fantasifulla som tror att det är ett optiskt-meteorologiskt fenomen där solljus bryts vid passage av vattendroppars yta, reflekteras mot dess inre bakre yta och sedan bryts igen på väg ut ur droppen. Vinkeln på ”spegeln ” i förhållande till solen och personen som betraktar måste vara rätt, vilket skulle förklara att reflektioner bildas bara där vinkeln är 40-42° ifrån solljusets infallslinje rakt bakifrån dig, vilket innebär en båge över himlen. Att solens vita ljus blir uppdelat i regnbågens alla färger förklarar de med att de olika ljusfärgerna bryts olika mycket vid dropparnas yta och därmed separeras och sprids ut i ±1°, med blått underst och rött överst. Hmm… då skulle man ju kunna tänka sig att det ljus som studsar två gånger inne i droppen innan det reflekteras tillbaka, skulle synas som en svagare och inverterad regnbåge vid 50-53°. Det har ju faktiskt inte asatron någon bra förklaring till så om dessa fantasifulla människor, som också kallas fysiker, skulle ha rätt så måste man ju faktiskt tycka att verkligheten överträffar dikten.

Publicerat

Fårkapplöpning

Det är inte bara vi människor, hundarna och hästen som behöver och gillar det där med motion. Fåren är snabba att hänga med på ett 100 meters lopp. Även när vi inte ställer upp oss för ett tävlingslopp så kommer de ofta skuttande mot oss, som om det spritter i hela kroppen och rätt som det är kan det följas av ett krumbuktsprång högt upp i luften. Tidigare har vi främst hört om yngre kaniner som gör detta och att det då tolkats som tecken på en lycklig kanin och det är ju lätt att tro att fårens (och människors) likartade kroppsspråksuttryck tyder på detsamma. Vissa/någon forskare tror dock att skuttandet som kan ses i samband med kosläpp på våren har mer att göra med stress över bytet från en invand miljö och rutiner snarare än glädjesprång. Hmm… sista ordet är nog inte sagt i den frågan. Vi är tillsvidare fortsatt övertygade om att det är glädjesprång.

Publicerat

Ynnest att kunna välkomna mörkret

Fullmånens sken – denna viktiga inspirationskälla för generationers författare och låtskrivare. Det är lätt att en fullmånenatt som denna, då skenet och de blåaktiga långa trädskuggorna bidrar till ett särdeles stillsamt lugn på gården förstå den betydelse och hänförelse som natthimlens skönhet genom historien haft på människors själsliv. Idag går många människor miste om denna upplevelse – 90 procent av befolkningen i Västeuropa lever nämligen med kraftiga ljusföroreningar omkring sig och liknande uppgifter går att hitta i många andra delar av världen. Det artificiella ljuset från bostäder, kontor, vägbelysningar, reklamskyltar etc. ”förorenar” natthimlen och gör att större delen av stjärnhimlen ”försvinner” i ett konstant utsmetat ljusbrus. Det är nuförtiden en ynnest att, som vi på landet, ha möjlighet att välja bort utomhusbelysningen, välkomna mörkret och ta del av universums storslagenhet.

Publicerat

Vem ska vi egentligen tacka för potatisen?

Vem ska vi egentligen tacka för potatisen? Ja, oftast så är det ju Jonas Alström, eller Alströmer efter adlandet, som brukar nämns i detta sammanhang. Och visst, han gjorde vad han kunde, och hade tid med, för att sprida kunskapen om dess nytta som födoämne kring 1720-talets senare del och det var nog en och annan beläst man som tog till sig av hans skrifter, men annars har hans betydelse för potatisens införande som mat nog blivit ganska överdriven. Det vittnar bland annat ett dokument från Linné under en av hans resor i dalarna år 1733. Där i ”barkbrödsbältet” svalt människorna och prästen i Lima berättar hur folk i trakten kokade vitmossa eller renlav med vatten och mjölk att äta i nödtvång. Inte långt därifrån i Älvdalen gjorde därför Linné den osannolika observationen att böndernas barn däremot kunde frossa i potatis tack vare den kloke prästen som, troligen inspirerad av Alströms skrifter, initierat potatisodling just där. Betydligt mer inflytelserik för potatisens införande blev istället Grevinnan Eva Ekeblad, född de la Gardie som vid sin vistelse på sitt gods vid Stäket upptäckte flera nyttiga sätt att använda potatis, bl.a. till puder och stärkelse. Prover på dessa skickade hon till Kungliga Vetenskapsakademin 1748. Men det var speciellt ett prov som imponerade på ledamöterna… så mycket att de fann det lämpligt att genast samma år välja in fru, grevinnan Ekeblad som första kvinnliga ledamot i Akademien… och det var provet som innehöll hennes upptäckt att man kunde göra brännvin på potatis. Hon tyckte nämligen att det var synd att man använde viktiga brödingredienser till sprit. Hon såg också till att sprida denna kunskap mycket effektivt genom ”Kalendern” som var den tidens mest spridda skrift efter bibeln. Detta satte fart på potatisodlandet och snart puttrade hembränningsapparaterna överallt i Sverige… med snabbt växande alkoholproblem som följd, men det förde också det goda med sig att allt fler svenskar upptäckte att man också kunde äta potatisen. Så en tacksamhetens tanke må gå till Eva Ekeblad, trots det motstridiga i hennes insats. Men vi i Mo socken kan ju istället skänka den tanken direkt till Stephen Bennet, byggherre av Ranbogården. Han hade ju tidigare arbetat med Alströmer och var en av de som snappade upp potatisens fördelar tidigt… så att säga utan alkoholens inverkan. Vi på Ranbogården måste dock, bland sällskapet av stora män och kvinnor, i första hand ändå tacka Alvar Nordlund. För det är genom hans kunskap, traktor, positiva och välvilliga sinnelag som vi njuter av god potatis på bordet nästan varje dag på året.