Basia, vår vän från Brasilien, hade med sig många små ätbara gåvor på sitt besök och som vi fick gissa vad det var. Den gemensamma nämnaren för dem kan sammanfattas som ”torkade frukter från djungelns skafferi”. Men där slutade likheterna… smakvariationerna var stora.
Närmast, dvs klockan 6 på fatet ligger det torkade fruktköttet av frukten jenipapo, (genipa americana) som har en stark ”doft” av övermogen frukt eller väl använda strumpor. Oerhört goda när man väl släppt tanken på de associationerna. Namnet kommer ifrån det numer utdöda indianspråket Tupi och översätts som ”frukt man målar med” eftersom det är hos de omogna frukterna som man hittar den svarta färg som man kan känna igen ifrån sydamerikansk kroppsmålning.
De stora ”flarna” som ligger klockan 9 på fatet lyckades mystiskt nog kombinera både söta och syrliga smakämnen som var svårt att jämföra med något vi tidigare smakat. Precis som det vita fruktköttet runt kakaobönan används för att göra vit choklad så var det här det ljusa fruktköttet ifrån kakao-släktingen cupuaçu sompressats ihop och torkats. I Sydamerika kan man även köpa motsvarande mörka kakor gjorda på själva bönan och de heter då cupulad istället för choklad. De har lägre smältpunkt än choklad vilket kanske är förklaringen till att de historiskt inte lämpat sig för export till Europa.
Som ni förstår så var gissningsleken hittills helt ”fruktlös” då det slutade i huvudskakningar efter att både ha provsmakat och till och med fått höra det exotiska namnet på frukten.
Sen blev det dock lite enklare. Klockan 11 på fatet ligger små delikata torkade bananer rullade i socker och gulligt förpackade i del av sitt eget torkade skal.
Klockan 1 hittar vi – förstås – fermenterade, rostade kakaobönor. Det enda som vi gissade rätt på direkt, med sin karaktäristiska lite bittra smak. För att överhuvudtaget kunna ätas så fermenteras de i sitt eget fruktkött, där det mest bittra försvinner, innan de torkas och slutligen rostas. Sen brukar man ju mala det till pulver för vidare bearbetning, men här har de bara rullats i lite strösocker och har då kvar sin naturliga kakaohalt på cirka 50% medan resterande är mest fett. Vill man göra ännu starkare choklad så får man alltså ta bort en del av fettet. De flesta i Brasilien njuter dock bönan i denna form då de inte har, eller tar sig, råd med ytterligare fördyrande processteg fram till formen av chokladkaka.
Att frukterna, både fruktkött, dess kärnor och frön skattas högt var tydligt i och med den lilla jordnötskakan klockan 4 på fatet då vi fick berättat för oss att det var en av regionen Bahia’s ”nationalrätter”. Den 24 juni varje år firas nämligen en av regionens två viktigaste högtidsdagar. Men varför den firas och varför den ska firas med att jordnöten får stå i centrum har dock Basia inte lyckats få klart svar på, men troligen är det för att den då är skördeklar… en skördefest helt enkelt.
Även om vi aldrig kommer ha motsvarande enorma variation av frukter här på gården så tänker vi att många av de frukter och bär vi har här i landet i större utsträckning skulle kunna tas tillvara genom torkning som koncentrerar dess smakämnen och konserverar dem till mörka vinterdagar. Basia tipsade om designen och funktionen hos en enkel typ av sol-tork som är vanligt att man bygger i Brasilien. Efter denna dag och efterrätt känner vi att en sådan är ett högt prioriterat projekt.
Ps. De torkade pinnarna under fatet ska inte ätas. De kommer ifrån ett heligt träd, troligen järnek som, växande på gården, skulle skyddat mot blixtnedslag. Ett par bitar i garderoben räcker dock för att skydda mot mal och annan ohyra, såsom häxor och troll. Det är inget vi har haft problem med hitintills men det bör ju inte hindra oss från att ta emot en gratis försäkring emot, eller hur!? Ds.